Av JB Moliére och Lorenzo Da Ponte (översättning Ulf Peter Hallberg)
Bearbetning: Hilda Hellwig och Ulf Peter Hallberg
Komposition: Wolfgang Amadeus Mozart
Regi: Hilda Hellwig
Scenografi: Richard Andersson
Kostymdesign: Ann-Margret Fyregård
Maskdesign: Ingela Collin
Ljusdesign: Marianne Tallaug Wedset
Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen
I rollerna: Caspar Engdahl, Tobias Aspelin, Caroline Söderström, Negar Zarassi, Christer Fjellström, Eline Höyer, Hans Brorson, Karin De Frumerie, Emil Ljungestig, Mikael Kjellgren, Victoria Olmarker och Jesper Söderblom
Premiär 9/9
Spelas på Stora Scen Göteborgs Stadsteater till och med 26/11 2022
Ursprunget till arketypen Don Juan kan spåras tillbaka till Sevilla tidigt 1600-tal och ett spansk skådespel. Myten om den obotlige förföraren fick evigt liv genom Moliére 1665, späddes på i operan Don Giovanni vars premiär ägde rum 1787. I Hollywood i modern tid är det Johnny Depps porträtt som etsat sig fast på näthinnan.
Mycket meriterade Hilda Hellwig verkar ha ett gott öga till Moliére och den problematik han behandlar. I samma teaterhus hade hon stor framgång med Lärda kvinnor för några år sedan, när samtida igenkännlig snobbism lika obarmhärtigt som underhållande dissekerades. Denna gång framstår inte syftet lika uppenbart, med en intrig som också äger rum i vår tid. Oklart vad Hellwig vill ha sagt bortsett från att hyckleri ställer till med elände. Att premiären skedde parallellt med sista stora valdebatten i SVT var förmodligen en slump, även om frasen ”politiskt pladder” dryftades. Möjligen en ytlig analys, men i dessa turbulenta tider skulle Stadsteaterns Don Juan kunna ses som verklighetsflykt, ett dråpligt drama på temat köttets lust och själens obotliga ensamhet.
Hennes uppsättning kombinerar fars med idédrama. Vi befinner oss på Lusterholm där repetitioner av operan Don Giovanni pågår i första akten, med förutsägbara förhinder. Den notoriske kvinnojägaren är ju föga fokuserad på uppgiften att sjunga Mozart, vilket utsätter assistenten för enorma påfrestningar. Lusterholm utgör en kopia av Drottiningholmsteatern ( stämmer med min minnesbild från enda gången jag besökt teatern) med handmålad dekor. Scenografin och scentekniska lösningar inklusive moment där fiktionen bryts tillhör uppsättningens plusfaktorer.
Don Juan vägrar ägna sig åt läpparnas bekännelse, bejakar istället sin natur fullt ut. Den ståtlige adelsmannen tar glupskt för sig, lär sig knepen att få trånande skönheter att falla för honom. Vet precis hur smicker och uppmärksamhet fungerar som smörjmedel. Framstår som orimligt att kalla denne egoist för rebell eller normbrytare. Enligt belackare fattas ju dygden. Självklart uppstår rivalitet och faror när han går från famn till famn, för dagbok för att ha koll. Görs en hänvisning till omtalade publikationer av Norén, Knausgård med flera och möjliga konsekvenser av att förekomma i kända dagboksredogörelser. Borde varit fler lika smarta referenser, fler samtidsmarkörer. Leporello ( Tobias Aspelin) vurmar i en utläggning för det coola i att röka, vilket snarare får betraktas som bakvänd ironi än uppdaterad kommentar.
Musiken får förhållandevis stort utrymme, särskilt inledningsvis.. Det börjar med ouvertyr innan ridån går upp, varefter Caspar Engdahl bland annat levererar Katalogaria och glänser i ”Räck mig din hand min kära” tillsammans med Negar Zarassi, vars vokala uppdrag borde varit fler. Två personer med mycket gedigen operautbildning har således rekryterats till ensemblen, jämte frilanspianisten och pedagogen Mikael Kjellgren i rollen som repetitör. Helt andra tongångar betonar att uppsättningen går av stapeln i nutid. Emil Ljungestig och Tobias Aspelin framför lustfyllt en bekant rockdänga. Den försmådde skinnknutten Masetto (Jesper Söderblom) gör entré med urban r & b i sin bergsprängare, medan teatersällskapet på fest dansar till techno, som endast hörs i bakgrunden.
Praktfulla klädedräkter och dito peruker har valts med omsorg, blir en fest för ögat. Hierarkier i status signaleras effektfullt. Någon koreograf finns inte angiven vilket innebär att regissör Hellwig, antagligen i samarbete med kvinnliga skådespelarna, lagt mycket möda på att få fram rätt rörelsemönster. Förorättat alternativt behagfullt kroppsspråk blir tacksamt uttrycksmedel att tackla. Utmaningen i att mest uppseendeväckande tala med kroppen vinns av komiska begåvningen Victoria Olmarker, följd av Caroline Söderström som den paranta Donna Elvira och Eline Höyer, flitigt i elden som Zerlina.
Med förvärvad psykologisk insikt hävdar Don Juan att de han kurtiserar försöker göra motstånd, men förnuftet väger lätt när längtan blossat upp. De dånar av att bli sedda och genomskådade, trots vetskapen om att bli en i raden, någon som på ett oanständigt sätt förbrukas. Förförarens monolog innehåller nycklar som avtäcker skenheligheten hos förment goda människor. Ligger nära till hands att exemplifiera med politiska makthavare som propagerar för en bestämd hållning, fast själva agerar tvärtemot.
Reslige Caspar Engdahl i huvudrollen ges möjlighet att porträttera en undflyende hal och självsäker figur om vartannat. Sjunger därtill oklanderligt även om han inte har den karisma man förväntat sig. Den som i stora stycken stjäl showen är istället skälmaktige Tobias Aspelin, vars gestalt både kivas med rekvisitören och förtroligt kommunicerar med statister i publiken. Han ligger bakom åtskilliga kvicka scener genom att framstå som lika delar ömklig och beskäftig.
Aspelin är den största behållningen i en produktion med förtjänster, även om den lämnar mig tämligen oberörd och något förbryllad.. Inte sällan finns fog att kritisera regissörer som inte är kapabla till kill-your-darlings-estetik. Här gäller snarare motsatsen. 2 ½ timme inklusive paus och ett antal sångnummer känns aningen rumphugget. Hade önskat en påbyggnad på minst en halvtimme.
Kontentan är att recensionen hamnade i ett mellanläge, tar varken ställning för eller emot. Är ni som läser sugna på en opera-doftande uppsättning som tar spjärn utifrån en klassiker, uppmanas ni att bilda er egen uppfattning.