Teaterkritik

The world is full of Married Men
Regi, översättning, dockmakeri Erik Holmström
Scenografi, kostym, dockkostym Maja Kall
Mask dockmask Siv Nyholm
Livevideo Oskar Steen
Dramaturgi Amanda Fromell
Ljus Olivia Grefve
Medverkande Erik Olsson, Kajsa Ericsson
Nypremiär 14 oktober 2023 (urpremiär 2021) på Intiman i Malmö

Förställningen The World is Full of Married Men har i och med nypremiären på Intiman i Malmö fått en större scen. I ett samarbete mellan Malmö Stadsteater och Malmö Dockteater gjorde den välbearbetade föreställningen i Holmströms regi succé redan 2021. Den bygger på Jackie Collins skandalomsusade debutroman med samma namn från 1968. Miljöerna utspelas i ett frigjort London under 1960-talet.

Romanen som ansågs göra personer ”perversa” (Wikipedia) förbjöds i Sydafrika och i Australien. Senare hamnade den i genren ”tantsnusk”, vilket nog förklarar varför även Intiman ger rekommendationen från 15 år och uppåt. I förhandsvideos syns glimtar från små lyx-dock-miljöer med vita ombyggda barbies som agerar i hotellsängar med tillhörande extravagans. Hintar ges om att green-sceeen möjliggör att skådespelare och dockor blandas. DN:s recensent Lindqvist imponerades vid urpremiären av det skickliga skådespeleriet samt av att ”död materia kan bli så uttrycksfull”. Förväntningarna är således på topp …

Jag sätter mig i den anrika gamla motiv-vävda teaterstolen i teaterlokalen som faktiskt också användes på 60-talet. Framför mig på scenen står ett tiotal dock-skåp infattade i grönt placerade i en halvcirkel i bakre fonden. Bredvid mig finns unga vuxna i kreativa bohemiska kläder men även andra teatergäster som nog själva nog var lika unga som karaktärerna i pjäsen på 60-talet. En stor skärm med bokens titel i slängiga bokstäver hänger över scenen som en inbjudan till ett drive-in-hotell i USA.

Storyn vi tar del av har ett klart vuxenperspektiv och vi lär känna en samling personer i reklambranschen. Så gott som alla beskrivs med tonvikten utifrån främst sina lustar – hur de lyckas få eller längta efter sex. Tantsnusk blir bara förnamnet när dockornas materiella tekniska lösningar och ljudeffekter konkretiserar, och ett mycket skickligt skådespeleri levandegör, vad de har för sig.

Vi lär känna paret David Cooper som arbetar på en reklambyrå och frun Linda Cooper som har två barn gemensamt. Han vänstrar, hon vänstrar. I slutet av pjäsen har båda skilt sig och startat om med nya parters. Vi blir också bekanta med Paret Grossman. Den unga smäckert läckra frun Lori Grossman dansar loss i en scen på ett party som blir som en sinnebild för tidsandan: ”släpp loss- känn din kropp – njut medan du kan!”. Med stegrande oro tar vi under kvällen också del av de strapatser den blonderade fotomodellen Claudia Parker – med klingande skånska – tar sig igenom. Vi hör henne frigjort skratta åt de ärligare friarna, och anamma de vidlyftiga och farliga. Vi följer hennes försök att sängvägen göra karriär.

Levande party-miljöer och blänkande sidenlakan och glitter i hotellrum kommer nära oss på bildskärmen. Kameraarbetet och det docktekniska över lag är imponerande. Såväl det dekadenta, det hippiecharmiga som de välhållna hemtrevliga sovrummen i villorna blir träffsäkra i den välgjorda scenografin.

Scenarbetarnas närvaro – och den tekniska öppna lösningen — ökar upplevelsen av det som sker framför våra ögon – men jag försöker koncentrera mig på handlingen. Jag försöker tänka bort allt det komiska, de tekniska detaljerna som får oss alla att skratta. Summan blir att trots detta tillspetsade och den satiriska udden – blir dockornas karaktärer förvånansvärt trovärdiga. Musiken kastar oss bak i tiden och vi förflyttas och värms av den tidens unga vuxna. De som ville bryta sig loss från de konventioner och borgerliga ideal som rådde då.

Det blir på ett sätt som en antropologisk studie som levandegjorts framför mina ögon. Är detta människosläktets olika ansikten? Jag stannar vid de rädda sökande ögonen den lite utsatte mannen hade – han som misslyckades både med sitt äktenskap och med sin sexbomb till älskarinna. Bakvägen fångas han in i en ny relation, oklart om det var vad han önskade. Nog väcks frågor av Collins manus som räcker långt än i dag, och Malmö Dockteater har sannerligen tagit på sig uppgiften att förmedla dem.

Romeo och Julia
Av (dramatiker) William Shakespeare
Översättare Göran O Eriksson
Regi Gustav Deinoff
Dramaturgi Erik Uddenberg
Koreografi Mari Carrasco
Scenografi Annika Tosti
Kostymdesign Annika Tosti
Maskdesign Lillebell Höglund
Kompositör Mikael Karlsson
Ljusdesign Mira Svanberg
Skolföreställning premiär 12 oktober 2023 på Unga Klara Kulturhuset Stockholm
På scen Annika Kofoed, Myra Neander, Nina Rashid, Richard Sseruwagi, Karolina Mindell Kidanu, Klas Lagerlund, Sandra Medina, Mattias Lech, Lucas Carlsson (understudy), Viktor Carlsson (praktikant, Teaterhögskolan i Malmö)

Ett drama av Shakespeare skapat för 400 år sedan som aldrig blir gammalt. Så länge ungdomar och kärlek finns i världen och en stelnad vuxenvärld bestämmer villkoren är temat lika aktuellt nu som då.

Unga Klara spelar dramat på en scen omgiven av publiken på alla sidor om scenen.
Det skapar en känsla av delaktighet hos publiken. Mycket dans sker framför publikens fötter och koreografin är nyskapande. I högt tempo och med stor intensitet reciteras historien. Könsöverskridande rollsättning och burleska roller skapar känsla av ett skådespel framfört på en marknad under 1500-talet.

Shakespeares fantastiska texter får stor plats på scen och det fungerar i den här fysiska uppsättningen. Det ger fler bottnar till historien i frågor som är aktuella än i dag, till exempel krig mellan gäng eller föräldrar som vill styra sina barn och bestämma vilka de skall gifta sig med.

Ändå är det spelet mellan Romeo och Julia som griper tag. När alla starka uttryck från de andra skådespelarna tystnar då kommer den gripande historien fram. När texten får tala om kärlek. Både Nina Rashid och Myra Neander är så unga, renhjärtade och
passionerade att man aldrig tvivlar på historien. Deras insatser gör att det blir poetisk teater att minnas också i en pulserande mustig fartfylld föreställning.

Ett lyckat pjäsval av Unga Klara.

Förvandlingsleken
Av Inger Edelfeldt, Kia Berglund
Regi Kia Berglund
Scenografi, kostym Youlian Tabakov
Musik Rikard Borggård
Ljus Emil Olsson
Medverkande Andrea Edwards, Anneli Martini
Urpremiär Teater Giljotin 7 oktober 2023

Detta välskrivna kammardrama av Edelfeldt och Berglund skildrar en mor och dotter som levt ödesmättat och tajt hänvisade till varandra. Här finns inga pappor. Det är snålt med andra släktingar och om somrarna skickades dottern ofta på kollo för att ge mamman vuxentid. Som tillfälliga ljusa bloss om ett annat bättre liv sprakar mammans kärlekshistorier upp mot himlen och släcks. Ingen glans når dottern eller den lilla familjens egentliga verklighet.

Regin är avskalad och precis. På scenen finns endast en stol, en flaska, en bakre ridå med en liten brits. Dottern inleder med att älta oförätter inför sig själv men plötsligt blandar sig modern i, och kommer levande fram ur skuggorna. I första scenen till sista är dotter svartklädd. Hon är rufsig och sminket är ofta slarvigt o smetigt. Modern är död, och dåtiden spelas upp som minnen.

Klasstillhörighet och kulturella ideal anas tidigt i och med att mamman förmanar dottern att tro att livet ligger tillgängligt ”som en Chateaubriand”. Dialogen dem emellan byggs upp av talande krockar men också känsliga trevare för att trots allt nå varandra. I små plattformar – som i omfamningar, och som på picknick-filten en solig dag i dotterns barndom – finns ändå då och då en varm gemenskap.

En stor behållning – vilket premiärpublikens igenkännande skratt också vittnar om – är just textens tonsäkerhet i detaljer kring kulturella medelklassideal och miljöer. Tidsandan där modern passerar hemlig kvinnokunskap lite väl gränslöst till 13-åriga dottern, ger igenkännande skratt. Med små resurser kämpar mamman att upprätthålla en fasad intakt. Pinsamheter hörs om ”stilmöbler som måste bevaras” och satsningar på ”röstfrigörelsekurser” och drömresor till Frankrike. Hon verkar bo i en bostadsrätt men hyr samtidigt ut sin hyresrätt till en lämplig och betalande mer lyckad ”gay-person”. Egna dottern – som senare avslöjas vara bostadslös – kommer inte i fråga. Den klassmässiga skammen lurar i farstun. Modern drömde om att sjunga inför publik och är välutbildad, till och med speciallärare. Men i verkligheten arbetar hon hemma med dagbarn, som istället används som publik och lärs applådera.

Dottern agerar sanningssägare, och modern förnekar och förringar. Men känslomässiga utfall från mamman vrider också på perspektivet. Dottern har en gång i sena tonåren ”en storhetstid” – oklart hurdan – som uppfattas vara egentligen framdriven ur moderns drömmar. Efter misslyckanden senare har hon svårt att komma till rätta med livet. Faktiskt har hon till och med nyligen tänkt på att ta sitt eget liv.

En gång då en förvandlingslek nämns tydligt är när dottern säger att hon försökt förvandla sig till en älskad dotter, men inte tycker att hon lyckats. Kanske anspelar det på en moders narcissistiska krav om yttre framgång, som dottern haft att förhålla sig till. En annan förvandlingslek som nämns är då modern låtsas vara en svart gås – något som lilla dottern säger sig ha uppfattat som skrämmande. Mamman lekte gås-leken för att avvärja och få dotterns missnöje att rinna av henne. Lekandet blir ett sätt att skapa luft i deras instängda påtvingande samvaro.

Skådespelet är jämt och balanserar väl det bitvis tunga manuset kring ensambarn och ensamma föräldrar. Både Edwards och Martini blir levande och trovärdiga. Extra skönt är att känna det allvar och den autentiska vilja som ligger bakom manusarbetet och regin. Det här är en teaterpjäs som skulle fungera väl som grund för samtal.