Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Från premiären av Mannen i ormskinnsjackan på Dramaten

by


Krutrök osar och eld flammar i facklor på scen när Dramaten tar sig an Tennessee Williams ”Mannen i ormskinnsjackan”. Det är passion och starka känslor i omlopp när Simon J Berger spelar mannen i ormskinnsjacken, den roll som 1959 filmades med Marlon Brando.

Plötsligt står han där i den lilla staden ute på vischan i den amerikanska Södern, någon gång under 1950-talet: Val Xavier, en man med en gitarr över axeln, snygg och sexig. Han får arbete hos den lite äldre Lady, vars liv länge kretsat kring hennes döende man. Lady är inte den enda kvinnan som dras till Val. Kvinnorna dras till honom som flugor till en sockerbit. Men starka begär väcker man inte alltid ostraffat.

Maktlösheten och undertryckt sexualitet i fokus är vad föreställningen framför allt handlar om. Handlingen utspelar sig i Södern där rasismen frodas och Ku Klux klan har ett tryggt säte. Men de vithuvade rasisterna fungerar mer som en inramning eller kanske som en naturlig del i samhällsstrukturer där kvinnor förtrycks.

Kvinnorna och deras sexualitet hålls i schack på olika sätt. Kvinnorna tar till olika metoder för att stå ut . Som sheriffens fru som hänger sig åt konstnärskap och kyrkan eller Cassandra som rymmer från sin bevakande bror med jämna mellanrum och då hänger sig åt alkohol och att köra bil alltför snabbt.

Fast männen är också fångar och maktlösa. Scheriffen kan visserligan hämta hem sin fru, men han kan inte hindra henne från att drömma eller i visioner se hur många män som helst.

Det är ett rätt mörkt samhälle som regissören Malin Stenberg presenterar. Det är instängt och utan hopp eftersom de maktlösa hackar på varandra. Könsrollerna är upp och nedvända på flera sätt. Kvinnor pratar sex och tar initiativ till sex. En extra poäng som vänder upp och ner på könsrollerna är att David Mjönes spelar en av kvinnorna, en höggravid bitter kvinna som bär på sitt sjunde barn, fångad i ett liv med graviditeter. Mjönes gestaltning av den råa men bittra kvinnan är skrämmande klockren. Frågan är om vi har kommit så mycket längre, jag tycker mig ha sett den där kvinnan i nutiden också.

Det är lustigt hur olika vi kan se på teater. Den vän jag var där med vi fick massor att prata om efter föreställningen och vi gillar båda Tennessee Williams sätt att berätta något. Men när jag nu skriver om föreställningen hittade jag den här bloggaren som sett en förhandsvisning av föreställningen och inte alls uppskattade den:

Jag var dock inte beredd på detta, en pjäs som sade mig så gott som ingenting alls. Och trots att det går riktigt illa för flera av huvudpersonerna brydde jag mig inte det minsta om det. Det var lite vilda västern-känsla över det hela, en saloon, en liten håla, en indian osv. Men vad ville de säga oss? Att det ska vara ”dramatiskt” funkar liksom inte när det känns så krystat.

Mannen i ormskinnsjackan som på originalspråket heter Battle of angels skrev av Tennessee Williams när han var ung, redan 1939, men han var inte riktigt nöjd med den. Efter att han nått världsberömmelse med pjäser som Linje Lusta och Katt på hett plåttak skrev han en ny version, Orpheus descending, 1958. Den versionern som alltså filmades 1959 med Marlon Brando.

Lite fakta från föreställningen:
I rollerna Simon J Berger, Omid Khansari, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Basia Frydman, David Mjönes, Elin Klinga, Lotta Tejle, Tanja Lorentzon, Jon Karlsson.
Översättning Kerstin Gustafsson
Regi och bearbetning Malin Stenberg
Scenografi och kostym Anna Heymowska
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell, Nathalie Pujol

Bilden ovan: Simon J Berger
Fotograf Roger Stenberg

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida

Bilderna här nedan:
Fotograf Roger Stenberg
Bild 1: Hulda Lind Jóhannsdóttir och Simon J Berger

Bild 2: David Mjönes

Relaterat: Recension i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från premiären av Sit Down Tragedy

by


Sit Down Tragedy är väl motsatsen till Stand Up Comedy.
– Jag är väl för gammal och oglad för Ståuppkomedi, säger Helge Skoog i inledningen.

Ämnet som folkhögskoleläraren ska hålla föredrag om är hur människan genom att sätta sig över naturen är orsaken till miljöförstörelsen och klimatförändringarna.

Fast Sit Down Tragedy med Helge Skoog på Stadsteaterns lilla scen blir trots det tunga ämnet ändå inte helt nattsvart. Helge Skoog spelar Rune, sliten pensionerad folkhögskolelärare iklädd jeans av gammal modell och sliten manchesterkavaj. Han vänder upp och ned på begreppen i relationen mellan människa och natur. Skickligt manövrerar han mellan de tunga ämnena och sanningarna om tillståndet i världen och lättsammare skämt för att vi ska orka lyssna.

Till stor del är föreställningen en monolog av Helge Skoog. En scenarbetare och en sufflör deltar lite kort, men för övrigt är det en enmansföreställning. Sådan kräver sin man och Helge Skoog är rutinerad nog för att inte falla för långt ner i burleskeri. För att publiken ska orka en monolog på drygt en timme måste det till avbrott, som monologhållare ofta gör komiska.
Jag tycker Sit Down Tragedy håller sig inom gränserna där. Hade det blivit för komiskt hade det svåra ämnet fuskats bort.

Föreställningen är skriven av Göran Palm, som satt i mitten på andra raden. Under applåderna i slutet reste han sig på sin plats och bugade sig som tack för hyllningarna.

Göran Palm är född 1931 i Uppsala och har skrivit både i liberala Expressen och syndikalistiska Arbetaren samtidigt som han arbetat som folkhögskolelärare.
Palms författarskap har alltid haft en stark politisk förankring.
Hans epos på blankvers, Sverige – En vinstersaga” som finns i fyra delar är satirisk dikt men också en berättelse om det svenska samhället.

För första gången kanske bjuds vi dessutom på en teaterföreställning som talar till alla sinnen, också smak och lukt får sitt. Jag ska dock inte avslöja på vilket sätt.

Sit Down Tragedy är en timme och tjugo minuter – och det är en lagom tid för enmansföreställningar.
Föreställningen ställer frågor och rör om begreppen och slår lite åt alla politiska schatteringar. Bitvis är det riktigt, riktigt bra:

Jag nämnde inte heller det parti
som låtsas vara mot rasism för att
få riksdagsplats. En av dess talesmän
förklarade i TV att han ”nog”
behövde sju timmar på sig för
att hinna ge begreppet ”svensk kultur”
dess fulla innebörd. För biskopen
i Lund, Tegnér, räckte en enda versrad:
”Blott barbarit var en gång fosterländskt!”

Fast ibland blir det otäckt skrämmande sant:

Tänk vilket otur vi har haft som art,
vi människor! Vi hittar ner till ett
fantastiskt, billigt energiförråd,
som räcker för att bygga klotet fullt
med slott och kojor och förflytta folk
och varor mellan dem. Och efter två
tre hundra år av stolt och sorglöst bruk
och missbruk av allt smutsigare el,
utan och olja, kol och malm, så slås
vi med den största häpnad av att vi
släppt satan lös. Tänk om vi vetat det i
tid! Tänk om vi inte bara haft
vårt egen civilisationstillväxt
och välmåga för ögonen! När mer
än två miljarder människor och
betydligt flera andra landdjur nu
är utan tillgång till friskt vatten är
…..

Fotograf: Petra Hellberg
Bildtext: Helge Skoog i Sit Down Tragedy av Göran Palm. Urpremiär 11 augusti på Lilla scenen

Uppdatering: Recension i SVD och recension i DN.
Mona Wallin var också där och har bloggat om föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären av Pride på Stadsteatern

by


Året är 1960. Sylvia har bjudit hem sin gode vän Oliver till sig och Philip på en drink. Sen går de ut och äter middag alla tre. Under kvällen blir Philip allt mer tyst och besvärad. Varför? Han har blivit förälskad i Oliver.

Att ha ett förhållande med en människa av samma kön var tabubelagt för 50 år sedan. Homosexualitet var av Socialstyrelsen klassat som en sjukdom.

I pjäsen ”Pride” spelas en berättelse upp som skildrar samma människor 1960 och 2010. Föreställningen pendlar mellan dessa två tidsepoker på ett elegant sätt med kläder, sätt att tala, med möbler och prylar. När Oliver, Philip och Sylvia är placerade i vår tid är de förstås mer öppna och de går på Pride-festivalen.

Problemet i Olivers och Philips förhållande är att nutidens Oliver inte kan leva utan
kickar i form av sex med okända. Då bryter Philip upp. Oliver söker tröst hos kompisen Sylvia som försöker förklara för Oliver att han borde ifrågasätta sig själv.
Kan han verkligen skilja sex från livet i övrigt? Kan han verkligen tänka sig att ha sex med värsta fascisten? Kan sex skiljas från politik?

Föreställningen tar upp frågor kring sex och relationer ur olika aspekter. Pjäsen är skriven av Alexia Kaye Campbell som växte upp med en grekisk far och en engelsk mor i militärdiktaturens Grekland i slutet av 1960-talet. Han kom till England när han var 22 år.
Campbell har arbetat som skådespelare i många år, både på teater, film och TV innan han 2008 debuterade som dramatiker med ”The Pride” på Royal Court Theatre i London. Pjäsen blev en omedelbar succé och fick pris som bästa nya pjäs. Campbell fick kritikernas pris som mest lovande dramatiker.
”The Pride” hade amerikansk premiär i New York i januari 2010. Campbells andra pjäs, ”Apologia” hade premiär sommaren 2009 i London.

Campbell som själv är gay har sagt om ”The Pride”:

I The Pride ville jag utforska begreppet homosexuell identitet. Vad det betyder att vara homosexuell nu och vad det betydde på femtiotalet, men jag ville också binda samman dessa erfarenheter, visa hur en generation svarar på eller reagerar mot en tidigare.
Jag har aldrig riktigt kunnat identifiera mig med vad man kallar ”the gay scene” eller ”gay identity”. På något sätt kände jag mig liksom felplacerad och upplevde att det fanns saker i vad det innebar att vara gay 2008, då jag skrev pjäsen, som jag inte kunde relatera till. Jag började undersöka om det kanske fanns sätt att uppföra sig som var inlärda eller förvärvade och som inte alltid stämde med vem man egentligen var. (Källa: Programbladet för Prise.

Den svenska uppsättningen är regisserad av skådespelaren Gerhard Hoberstorfer, som därmed gör debut som regisssör. Oliver spelas helt fantastiskt av Albin Flinkas, som en skör barnboksförfattare 1960 och en vilsen modefixerad ung man 2010. Johannes Bah Kuhnke spelar Philip. Johannes Bah Kuhnke är en av de mest intressanta av de nya skådespelarna och i Pride är han oemotståndlig.
Eva Rexed spelar kvinnan Sylvia. Hennes roll kommer lite i skymundan, jag skulle gärna sett lite mer om mekanismerna bakom hur hon reagerar. Vad är det som gör att en del kvinnor alltid faller för homosexuella män? I 2010-versionen har hon träffat en ny man, Mario, en italienare, som hon hela tiden påpekar är straight och han vill ha barn. Hon påpekar det så där överdrivet som man gör när man vill övertyga sig själv om något. Vi får aldrig se denna Mario, men under ytan anar vi att han inte är så straight han heller.

Peter Alexander Stocks spelar övriga biroller, som läkaren när Philip ska få behandling mot homosexualitet och en del andra biroller.

Publiken reste sig efter föreställningen och gav stående ovationer – vilket måste betyda ett högt betyg för både skådespelarnas insatser och regissören.

För min del har föreställningen flera andra behållningar också, utöver frågorna kring inställningen till sex. I 2010-versionen är de tre karaktärerna typiska Stockholmskonstnärer, de lever i en klick av människor med fria yrken som skådespelare, fotografer och journalister och de är alla tre ordbajsare utan like. De kan häva ur sig så mycket kloka saker, men vet de ens själva vad de säger? Lever de ens efter hälften av sina egna visdomsord? Hur mår de egentligen, vågar de släppa fram sina egna känslor för sig själva? Lyssnar de någonsin på vad någon annan säger? Vad är det Oliver flyr från när han inte kan stanna i ett förhållande?
Nutidsmänniskan i välbärgade Stockholmsmedelklassen är fångad på kornet.

Vad som däremot inte fångas upp i föreställningen är hur situationen är för homosexuella som lever i småstäder eller på landet. Har de samma frihet?
Eller hur är det för den som inte har ett fritt yrke och inte omges av fritänkare? Därmed inte sagt att just den här föreställningen borde ta upp det. Pride tar upp sitt område och skildrar en grupp av storstadsmänniskors liv – och det är bra så.

Men jag skulle gärna vilja se samma frågor skildrade ur andra perspektiv, i en annan föreställning.

Och som sagt: Johannes Bah Kuhnke är helt underbar.
Och jag blev mycket imponerad av de övriga tre skådespelarna också och vill absolut se mer av dem.

Foto:  Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan: Eva Rexed och Johannes Bah Kuhnke i Pride. Skandinavienpremiär 29 juli på Lilla scenen.

Bildtexter bilder nedan: Albin Flinkas och Johannes Bah Kuhnke i Pride.
Och Johannes Bah Kuhnke i Pride.

Pressmeddelande om föreställningen.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Irma Schultz Keller sjunger Joni Mitchell: mycket mer än en konsert

by


Irma Schultz Keller har allt sedan tonåren lyssnat på Joni Mitchell och fängslats av Mitchells sånger, berörts av hennes röst och fascinerats av hennes liv.

När Irma Schultz Keller tolkar Joni Mitchell på Parkteatern är det mycket mer än en konsert. Premiären för föreställningen var i Galärparken på Djurgården på lördagskvällen. Storm och regn hade meteorologerna förutspått, men som tur var slog inte det in. Några droppar kom från den grå himlen på slutet av föreställningen bara.

Irma Schultz Keller är både sångerska och skådespelerska – vilket återspeglas i föreställningen. Avspänt och avskalat står hon på scenen, berättar om Joni Mitchells liv och sitt eget liv och det vävs samman – och mynnar förstås ut i något som vi alla kan ta till oss och beröras av.

Joni Mitchell födde en dotter när hon var i tjugoårsåldern och den dottern lämnades bort till fosterföräldrar. Dottern är född 1965, samma år som Irma.

Fantasin satte igång när Irma fick reda på det. Tänk om …

Joni Mitchell fick förresten Polarpriset 1996, tillsammans med Pierre Boulez. Irma Schultz Keller berättar om hur hon såg till att komma med på utdelningen och också fick träffa Joni Mitchell, hur de satt tillsammans vid ett köksbord en lång kväll och pratade om konst, musik och livet.

Alla Joni Mitchell-sångerna som framförs i föreställningen är översatta till svenska. Det är vackra, vemodiga ballader framför allt. Föreställningen är näst intill obligatorisk tycker jag för alla älskare av Joni Mitchell, även om jag kan tycka att Irma gör de ballader som är något snabbare allra, allra bäst.

Men föreställningen handlar också om kvinnors situation och möjlighet att välja i livet, eller om allas våra liv och vilka valmöjligheter vi har eller inte har.

Tre fantastiska musiker är med, på kontrabas, gitarr och klaviatur/dragspel.

Föreställningen heter Blank is – och det är namnet på en av mina favoritsånger i föreställningen också. Det är titeln på albumet med Joni Mitchell-sånger som Irma Schultz Keller släpper i september. Så om du inte får tillfälle att se föreställningen kan du sikta in dig på skivan.


Här kan du lyssna på Irma Schultz Keller på MySpace. Några av sångerna från föreställningen finns där.

I publiken fanns förresten också Toni Holgersson, som Kulturbloggen intervjuade två gånger i samband med hans senaste album. Han har ju gett ut en skiva med Psalmer tillsammans med Irma Schultz Keller. Om du blir nyfiken på det kan du provlyssna på spår därifrån på det här stället.

Här är Irma Schultz Kellers hemsida.

Lite fakta om Irma Schultz Keller från Wikipedia:

Ida Eva-Anna Irma Schultz Keller, ursprungligen Ida Eva-Anna Schultz, född 1 oktober 1965 i Stockholm, är en svensk popsångerska och skådespelerska. Gift med Nino Keller. Hennes syster Idde Schultz är också sångerska.

Mellan 1980 och 1983 var Irma Schultz Keller och hennes syster Idde Schultz med i gruppen Zzzang Tumb som bland annat turnerade med Reeperbahn. Irma Schultz Keller har haft listframgångar med Precis som du, Stureplan och Decembersnö, samt några mindre filmroller. Hon medverkade tillsammans med Uno Svenningson i Melodifestivalen 2007 som en av ”jokrarna” med låten ”God morgon”, som gick vidare från första deltävlingen till ”andra chansen”, men inte till finalen. Irma har körat bakom Staffan Hellstrand på ett flertal av hans skivor.

År 2007 var Irma ute med packmopedsturnén mellan den 1 och 11 augusti.

Toni Holgersson sitter i första raden på gräset, men keps.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Skynda, missa inte: Det omätbara på Parkteatern – Sokrates avslöjar vår tid

by


Kultur är en mänsklig rättighet. Det står i en rapport från FN-organet Unesco från 1995. Rapporten menar att kulturen är grunden för all utveckling och därför måste kulturpolitikens uppdrag breddas avsevärt och omfatta frågor som krig och fred, om demokratins förutsättningar och jämställdhet mellan män och kvinnor. Kulturella rättigheter måste numera betraktas som en av de mänskliga rättigheter.

Men hur är det? Jonas Kruse som spelar Sokrates i ”Det omätbara” som hade premiär i Galärparken på fredagskvällen 2 juli frågar:
Varför har vi i Sverige idag inte politiska företrädare – oavsett vilket parti man än pekar på – som på allvar talar för kulturens värde?

Sokrates kritiserade sin samtids förljugenhet. I ”Det omätbara” framför Jonas Kruse en monolog där han via Sokrates sätter fingret på den bluff som den ekonomiska klick av makthavare genomsyrat världen idag med. Föreställningen är också ett manifest för kulturens kraft att förändra. Jonas Kruse som Sokrates tar upp tunga ämnen – men då han är en estradör av stora mått skrattas det friskt också.

Han tar upp hur ojämlika samhällen och stora ekonomiska klyftor inte är till nytta för någon. Jag citerar från föreställningen.

Jag läste en sådan fantastisk bok nyligen, med den långa, underbara titeln ”Jämlikhetsanden – Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen”.
I den här boken skriver de två brittiska forskarna Richard Wilkinson och Kate Picket att det är den ekonomiska ojämlikheten i sig själv som är orsak till flera av de svåraste samhällsproblemen. De hävdar att oavsett om man tittar på ohälsa, olika former av missbruk, narkotika missbruk, alkohol missbruk, spelmissbruk, sexmissbruk och så vidare, fetma, undermålig utbildningsnivå, kriminalitet, begränsad social rörlighet – att kunna göra en klassresa – eller helt enkelt bristande tillit människor emellan, så står problemen i direkt relation till ett lands grad av ekonomisk ojämlikhet.
Västvärldens ”magiska lösning” – höjd BNP och växande rikedom – visar sig i Wilkinsons och Pickets studie inte ha någon lindrande effekt.
…
Ju mer ekonomiskt ojämlikt landet är, desto större är problemen, oavsett hur hög landets BNP är. Enda sättet att få ett rikt land att fungera bättre är att aktivt öka den ekonomiska jämlikheten. Poängen är att samtliga invånare förlorar på ekonomisk ojämlikhet, också de som förefallit ha dragit det längsta strået i Vår Herre Gud Faders outgrundliga tombola.

Sokrates/Jonas Kruse frågade publiken: Hur är det? Lyckas jag inspirera er? Eller är det jobbigt?
Av publikens gensvar var det uppenbart att den inte tyckte det var jobbigt. Fast det var inte lättsmält underhållning som presenterades. Genbom att blanda in komedi i sitt sätt att framföra monologen tar vi till oss det han vill säga.

Det är en helt underbar föreställning. Om jag förstått det rätt visas den endast i tre dagar på scenen Under Eken i Galärparken på Djurgården i Stockholm: 2 – 4 juli. Så jag säger: Skynda dig dit.

Jag håller tummarna för att föreställningen får fler visningar.

Ur programmet:

Den nervöse föredragshållaren från monologen Det Osynliga är tillbaka och mest förvånad över det är han nog själv. I Berlusconilandet Italien finns ett ordspråk: ”När du ser din grannes hus stå i ljusan låga, bär då vatten till ditt eget.” Men hur skapar man ett samhälle där det är självklart för alla att istället bära fram vatten till det hus som brinner? Värdet av en sådan medborgaranda måste vara omätbart.

Här har Kulturbloggen en lista på sommarens alla föreställningar på Parkteatern.

Jonas Kruse har en hemsida där du kan se bilder på honom från uppsättningen av ”Det omätbara”.

Fotograf Erik Nilsson

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,