Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Från premiären på Vargtimmen på Dramaten

by


”Vargtimmen är timmen mellan natt och gryning, det är timmen då de flesta människor dör, då sömnen är djupast, då mardrömmarna är verkligast. Den är timmen då den sömnlöse jagas av sin svåraste ångest, då spöken och demoner är mäktigast. Vargtimmen är också den timme då de flesta barn föds.”

Vargtimmen är från början en långfilm av Ingmar Bergman, som hade svensk premiär i december 1967.
Filmen är ett av de två verk (det andra är Persona) som växte fram ur manuskriptet Människoätarna, som både skildrar konstnärens roll, i Vargtimmen på ett desperat vis, en konstnär på väg att gå in i en allvarlig psykos.

Under en sömnlös natt möter konstnären Johan sina demoner. Hans fru Alma har läst hans dagbok, om otroheten, våldet. Han har fler hemligheter och hon lyssnar.  Johan plågas av minnen och ångest och demoner. Hans fru, Alma, väntar deras barn och hon är lugn och lider inte av nattens ångest. Hon försöker stå vid hans sida. Demonerna växer, blir som spöken och ännu mer, de blir som verkliga. Vad är Johans tankar, vad är spöken och demoner, och vad är verkligt och vad är minnen som han och hans fru slåss mot?

”Vargtimmen” i regi av Malin Stenberg som hade premiär på Dramaten lördagskvällen 12 mars är en hybridföreställning med teater, musik och film. Karin Dreijer Andersson från The Knife och Fever Ray har gjort musiken och Andreas Nilsson står för video/scenografi.

Föreställningen börjar med att vi på en stor skärm ser en pojke cykla på en snöig väg. Pojken har en skrivmaskin på ryggen. Han cyklar strax före gryningen och det tycks inte bli några spår i snön efter hans cykelfärd. Undermedvetet känner vi att något inte står rätt till. När videoskärmen med den cyklande pojken dras undan anar vi en människa som sitter på golvet i ett kalt rum. När ljuset på scenen tänds ser vi att det är en ung kvinna och från högtalarna hör vi henne tala. Är det hennes tankar?

Även om föreställningen i programbladet beskrivs som hybridföreställning är det ändå teatern och skådespelet som står i centrum. Musiken förstärker, som filmmusik, liksom videoklippen fördjupar spelet, men det är skådespelarna som bär föreställningen. Både skådespelarna som spelar Johan och Alma och de som spelar spökena och demonerna, i flera fall drömlikt könsöverskridande.

Det slår mig att skräck tagit sig in på svensk teater. 16 mars har vampyrboken ”Låt den rätte komma in” premiär på Uppsala Stadsteater som teater och i Vargtimmen är demonerna, spökena skräckinjagande. Vargtimmen börjar lite lätt där vi mer anar det hemska. Under timmen fram till gryningen växer demonerna och tar för sig mer och mer av scenen och när gryningen borde komma fortsätter Vargtimmen och härskar över både gryning och dag. Vargtimmen tar aldrig slut.

Vargtimmen är skrämmande, läskig och välspelad med en ung skådespelaruppsättning. Föreställningen är en och en halv timme och borde vara ett utmärkt val för att bjuda in en yngre publik som gymnasieklasser. Inte för att föreställningen skulle vara lätt, det är ett svårt och tungt ämne om en konstnär eller ung man på väg att bli galen, utan för att den spelas upp med både musik, video och teater på ett sätt som jag tror kan tilltala en yngre publik. Som en liten bonus, som en flirt åt filmintresserade: Peter Engman som en Johnny Depp-kopia i rollen som Baron von Merkens. Fast, för att vara ärlig, känns det inte riktigt övertygande ändå. Skräckfigurerna på natten är lite mer lustiga än skrämmande, Johan utstrålar för mycket ofördärvad ungdom för att jag ska tro på hans demoner.
Något fattas för att det ska bli riktigt ångestladdat.

Jag inser att jag väldigt gärna skulle vilja se filmen från sextiotalet också, då spelades konstnären Johan av Max von Sydow och hans fru Alma spelades av Liv Ullman. Spökena spelades av bland annat Erland Josephson, Georg Rydeberg och Naima Wifstrand.

I Dramatenbloggen har illustratören Nikolay Saveliev bidragit, med en serie bilder som symboliserar de demoner som konstnären Johan möter i pjäsen.

Kattkorgen berättar från genrepet.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

I rollerna Jon Karlsson, Lina Englund, Peter Engman, Eva Melander, Omid Khansari, Aleksa Lundberg, David Mjönes, Nils Poletti, Philip Hägglund/Marcus Pantzar

Fotograf: Sören Vilks

Regi Malin Stenberg
Scenografi Andreas Nilsson
Kostym Anna Heymowska
Ljus Jenny André
Musik Karin Dreijer Andersson
Peruk och mask Sari Nuttunen, Marie-Louise Hellberg


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater

by


En avskalad scen mötte oss när vi trädde in i salongen till Lilla scenen på Stockholms stadsteater och det var dags för premiär på ”Bröderna Karamazov”. Scenen var i stort sett tom, förutom några enkla pinnstolar som hänger till höger och några handspeglar som hänger i en rad till vänster. Plötsligt släcks salongen ner helt, det blir bäcksvart och fyra svartklädda män går i mörkret ut på scenen, ända fram till kanten av scenen, nära första raden av publiken. Ett lätt ljus riktas mot dem. Där står de, de fyra skådespelarna, Rolf Lassgård, Hannes Meidal, Ole Forsberg och Peter Oskarson, som också regisserar föreställningen.

Bröderna Karamazov är en roman av Fjodor Dostojevskij som utkom 1880 och var författarens sista verk. Romanen handlar om de tre bröderna Karamazov, alla representerande tre typer av ungdomar: Aljosja, den fromme troende, Ivan, den intellektuelle och tvivlande och Dmitrij, livsnjutaren. Mordet på deras fader, Fjodor Karamazov, bildar ramen för romanen. En fjärde broder finns också, en styvbror som föddes då fadern våldtog en efterbliven ung kvinna. Styvbrodern har epilepsi och får bo hos fadern som tjänare.

Pjäsen hade sin Sverigepremiär på Folkteatern i Gävle 2006 i regi av Peter Oskarson. När han nu sätter upp Bröderna Karamazov på Stockholms stadsteater är det utifrån nya förutsättningar. Med sig från Gävle-versionen har han Rolf Lassgård och delar av det konstärliga teamet.

På scen finns en stor vit rysk pälskappa. Den representerar fadern. När en skådespelare tar på sig den är han fadern. Skådespelarna turas om att bära den stora pälsen. Det får en spännande effekt, fadern är hela tiden en egocentrisk självfixerad man, men ändå annorlunda beroende på vem som axlats hans päls.

Scenlösningarna, ljussättningen och de stora klockorna vara kraftfulla ljud ekar i salen, skapar tillsammans en dramatisk känsla. För mig är detta en viktig pelare som bär föreställningen.

– Bröderna Karamazov är en av de berättelser som betytt mest för den västerländska litteraturen. Här formuleras samtidens skarpaste frågor: Vad ska jag använda mitt liv till? Vilket ansvar har jag för mina medmänniskor? Är alla människor lika mycket värda? När är det rätt att göra uppror? Hur påverkas mina livsval, min moral, min syn på mina medmänniskor, av min idé om livet?, säger Peter Oskarson, regissören i ett pressmeddelande om föreställningen.

De fyra bröderna personifierar olika förhållningssätt till livet. Rolf Lassgård gör rollen som Dimitri, den njutningslystne brodern. Han är slösaktig och ständigt pank. Ivan, den iakttagande skeptikern gestaltas av Peter Oskarson. Hannes Meidal spelar Alsjosja, den godhjärtade brodern som valt klosterlivet och i rollen som den epileptiske styvbrodern Smerdjakov ser vi Ole Forsberg.

Dialogerna innehåller mycket religionskritik.

Så här säger Ivan, skeptikern:
Om ett enda barn måste lida
För att jag
Genom att visa barmhärtighet
Ska kunna få tillträde till det eviga livet
Då tackar jag nej till det erbjudandet
Priset på harmoni är för högt
Missförstå mig inte lille bror
Det är inte Gud jag förnekar
Det enda jag gör
Är att lämna tillbaka min entrébiljett

Mycket av dialogerna förmedlar tankar kring och frågeställningar om gud, synd och evighet. Detta gör att jag lite undrar varför just denna pjäs sätts upp i Sverige idag? Sverige idag är ett mångkulturellt land men den publik som sitter i salongerna på Stockholms stadsteater ser inte ut att komma från något annan än ganska typisk traditionell svensk bakgrund. Religionen för människor idag är en personlig privat sak som inte alls handlar om tron på en allsmäktig gud. Därför blir många av de frågeställningar som bröderna brottas med inte alls engagerande. Den dömande mäktige guden har väl de flesta spolat för länge sedan? Religion idag handlar om personlig utveckling.

Jag undrar vad som skulle hända om de gudsfrågorna som bröderna Karamazov brottas med skulle möta en muslimsk publik där religionen har mycket större inflytande på samhället och politiken. Skulle delar av föreställningen bli mer aktuell och levande för dem?

För mig var den största behållningen av föreställningen dekoren, ljussättning och sättet som skådespelarna gled in och ut ur olika roller. Det förmedlade något utöver vad som sägs i ord. Skådespelarna och sönerna glider ut och in i olika roller och axlar alla faderns kappa, men gestaltar också djävulen, åklagaren, försvarsadvokaten.

I rollerna:
Dmitri m fl roller Rolf Lassgård
Ivan m fl roller Peter Oskarson
Aljosja m fl roller Hannes Meidal
Smerdjakov m fl roller Ole Forsberg

Av Richard Crane
Efter en roman av Fjodor Dostojevskij
Med musik av Stephen Boxer
Sofie Livebrant
Översättning Jan Mark
Peter Oskarson
Regi Peter Oskarson
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus Per Sundin
Mask Katrin Wahlberg
Sånginstudering Valery Petrov

Fotograf Carl Thorborg

Relaterat: Recension i SVD, Scenbloggen Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Henning Mankells pjäs ”Svarte Petter” på Odenteatern – humor med samhällskritik

by


”Svarte Petter” som hade premiär på Odenteatern 25 februari är en svart komedi, skriven av Henning Mankell.

Tvåbarnsmamman Anna är arbetslös och sonen Fredrik, som också är arbetslös, spelar hellre luftgitarr än går till arbetsförmedlingen. När han inte pratar i telefon och ger gigantiska telefonräkningar. Räkningarna är dyrare än vad det finns för tillgångar i en fattig familj i början på 2000-talet.
Dottern Carola har visserligen ett jobb, fast inte särskilt välbetalt, och tycks ha hamnat i klorna på en inte särskilt trevlig pojkvän.
Då slår Lotto-guden till och Anna vinner över en miljon på Lotto.
Vad ska hon göra? Ska hon dela med sig av pengarna eller hålla det hemligt? Hålla det hemligt var inte särskilt lätt och begären hos omgivningen växer. Inte bara barnen vill ha sin del, den före detta mannen dyker upp med anspråk och dotterns pojkvän vill gärna ta hand om pengarna och placera i aktier.

”Svarte Petter” är skriven av Henning Mankell 2001 och är en komedi med mycket samhällskritik i. Humorn har en stark bismak av obehag och olust över vad samhället gör med människorna. Visst, vi skrattar, men inte så mycket, för det är alltför mycket som är sorgligt. Pjäsen skrevs 2001 och det har hänt mycket sedan dess. Idag är samhället om möjligt ännu mer fixerat på pengar. Girigheten hyllas än mer idag och arbetslöshet har idag förvandlats till slavarbete för den som kommit in i Fas3. Om Henning Mankell hade skrivit den idag skulle det blivit ännu mer absurd, tror jag.

Det är alltid tankeväckande att läsa något av Henning Mankell och det är samma sak med att se en pjäs skriven av honom. Odenteaterns scen, ligger i en mysig lokal, en trappa ned på Västmannagatan, nära Odenplan. Jag får samma sköna teaterkänsla som jag får när jag besöker mina teatervänner i London som brukar ta mig till små teatrar utanför de stora kommersiella kvarteren. Det börjar bli ett behov för mig att se minst en föreställning där varje säsong. Så det var att slå två flugor i en smäll: Henning Mankell som skrivit och scenen är Odenteatern.
Ett extra plus för Tess Paulsen som spelar Anna, mamman och Lotto-vinnaren.

I regi av Klas Ahlstedt

I rollerna ser vi:
Anna…………Tess Paulsen
Carola…………Erica Lernehav
Stefan…………Jesper Sjölander
Tomas…………Lars Franson
Hugo…………Klas Ahlstedt

Pressmeddelande om föreställningen hos Newsdesk.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Från premiären på Systern från havet, på Marionetteatern

by

Sirkka bor i Finland med sin mamma och pappa som tycker mycket om henne. Margareta bor i Sverige och är lite ensam och önskar sig en hund jättejättemycket. Båda är två små flickor som inte börjat skolan än.
Finland hamnar i krig och Sirkkas pappa kallas in som soldat till den finländska armén. Bomber faller över finländska städer och byar, många barn skickas därifrån för att skyddas från kriget. Många av dessa barn kom till svenska familjer.
Margaretas mamma och pappa vill gärna hjälpa ett sådant krigsbarn – samtidigt som Margareta då skulle få en lekkamrat. Fast Margareta som önskar sig en hund så där jättejättemycket blir besviken och arg.
Är det konstigt att Sirkka inte säger ett ord när hon vet att hon inte är välkommen?

”Systern från havet” hade premiär på Marionetteatern, som håller till i Stockholms stadsteater, lördag 26 februari. Med i publiken fanns också en medelåldersman med långt grått hår. Det var Ulf Stark, författaren som skrivit pjäsen ”Systens från havet” direkt åt Marionetteatern.

Han var säkert nöjd. Dockspelarna och regissören hade tagit väl hand om berättelsen där de arbetar med flera olika slag av dockor. De två dockor som föreställer flickorna är i ungefär samma storlek som barn i fyraårsåldern. Mammorna och papporna spelades av skådespelare som hade en stor mask framför ansiktet. När händelser ur minnet eller i tankarna spelades upp var dockorna figurer målade på hårt underlag, några decimeter höga.
Scenen var en halvcirkel med blå trasmatta till golv och måsar fördes fram i luften och spännande ljud med klang av hav och vatten vibrerade i luften (skådespelare skapade ljuden med glas som hade olika mängd vatten).

Att dockmakarna som spelar dockorna syns tar inte bort magin, tvärtom tyckte den åttaåring som följde med mig på premiären att det är roligt att förstå hur de gör. Men jag tror att för de allra minsta var det lite för mycket. Det var två mindre barn, säkert inte en dag över fyra år gamla, kanske var de till och med lite yngre ändå, som båda tappade koncentrationen.

”Systern från havet” handlar ju om lite svårare saker, som svartsjuka och om flyktingskap. Marionetteatern har valt att inte flirta med publiken med lättköpta skämt. Berättelsen tas på allvar, vilket jag uppskattar men kanske inte alla barn som är fyra år kan hänga med i berättelsen.

Föreställningen är från fyra år. Dockorna som föreställer flickorna är precis i den storleken. Det var många av de mindre barnen tyckte det var jättekul att gå fram efteråt och få känna på dockorna.

Jag tror att föreställningen fungerar allra bäst för barn som är från sex år och öppet. Fast å andra sidan, barn är individuellt olika och även om en fyraåring inte förstår hela berättelsen kan han eller hon uppskatta andra saker i berättelsen.

Här har Kulturbloggen intervjuat regissören och dockmakarna när de repeterade föreställningen.
Här har en av dockmakarna en blogg.
Här har Teatermagasinet bilder från föreställningen.

Foto: Carl Thorborg
Bildenovan: Anna Hallberg och Malin Halland med dockorna Margareta och Sirkka i Systern från havet.

Recension i DN.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från premiären av Fedras kärlek på teater moment

by

Fedras Kärlek i regi av Pontus Stenshäll hade premiär på teater moment i Gubbängen den 19 februari. Pjäsen är baserad på Senecas Fedra som i sin tur var inspirerad av Euripides drama Hippolytos. På moments scen är det den brittiska dramatikern Sarah Kanes drottning Fedra och hennes styvson Hippolytos som tagit plats i en nutida miljö.

Prins Hippolytos framträder som en handlingsförlamad yngling som sitter framför teven, äter godis och onanerar i sina egna strumpor. Bortskämd och motbjudande och fri från dekadent charm är det svårt att förstå Fedras förälskelse. Det finns till synes ingen koppling mellan Fedras kärlek och objektet för hennes passion.

Pjäsens två skådespelare, Josefin Ankarberg och Mathias Olsson, gestaltar skickligt de två motpolerna: Fedra – fylld av passion och hunger – och Hippolytos – desillusionerad och viljelös.

Fedras Kärlek är den tredje och sista delen i moments ”Pessimismens trilogi”. De första delarna, De dömdas ö av Stig Dagerman och Ett Drömspel av August Strindberg, spelades 2010.  I Fedras Kärlek är det Hippolytos som personifierar pessimisten – som enligt programmet är ”en avslöjare, en skeptiker, en realist, en genomskådare av den mänskliga naturen”.

Fedras kärlek är förstås en tragisk föreställning. Men enligt moments hemsida ville Sarah Kane förmedla kärlek, överlevnad, hopp i sina dramer och utforska det sanna jaget, den rena ärligheten. Drottning Fedra och prins Hippolytos går oundvikligen mot sin undergång. Slutscenen är dock tämligen kryptisk. Finns där en strimma hopp trots allt?

Se vidare i min recension i Teatermagasinet och på moments hemsida.

Läs mer om pessimistisk filosofi i Wikipedia.

Bild ovan: Mathias Olsson som Hippolytos. Foto: moment.

Bild nedan: Josefin Ankarberg som Fedra. Foto: moment.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,