Teaterkritik

Jag är vinden
Stockholms stadsteater, Bandlerrummet
Premiär den 5 januari 2013

Bandlerrummet är en liten scen med ingång från foajén till Stadsteaterns stora scen. Inte mer än 20 personer får plats runt det konferensbord som är placerat mitt i rummet. Vid kortändarna sitter Den ena och Den andra som spelas av Sten Ljunggren och Etienne Glaser.

Stämningen är ödesmättad. Etienne Glaser är den frågande, den som försöker förstå. ”Varför gjorde du det?” Sten Ljunggren är distanserad till sig själv och sina handlingar. ”Jag bara gjorde det.” Allvarligt förklarar han att han varken tycker om att vara ensam eller tillsammans med folk. Han verkar helt enkelt ha svårt att leva.

Vi får sedan följa med på segelturen som blir den sista för Den ena. Dialogen är mer som en dikt en som ett samtal. Ibland kommer de ner på jorden och äter enkel, men god mat och tar ett glas vin tillsammans. Men mestadels håller sig dialogen i det inre, bland rädslor och tankar.

Historien är väldigt avskalad. Vi får ingen kringinformation om Den ena och Den andra. Vilka är dessa båda, vad har de upplevt och vilken relation har de till varandra? Är det ens två personer eller är det en inre dialog som utspelar sig i konferensrummet?

Jag antar att Jon Fosse vill lyfta fem det allmängiltiga, få oss att se de existentiella frågorna i sin renaste form. Själv tycker jag att personerna blir lite för anonyma för att man ska kunna leva sig in i dem. Skådespelarna är duktiga och orden är vackra, men blir inte så mycket mer än ord. Och kanske är det vad pjäsen vill få fram – ”det blir bara ord” säger Den ena när han försöker förklara hur han känner. Därför kommer vare sig Den andre eller publiken någonsin förstå varför han gjorde det.

Jag är vinden av Jon Fosse

Regi : Ole Anders Tandberg
Översättning: Marie Lundquist
Kostym och mask: Maria Geber
Ljus: Sutoda

I rollerna:
Sten Ljunggren
Etienne Glaser

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Svenska Dagbladet

The Tailor of Inverness
Musiker Jonny Hardie och Gavin Marwick
Regi Ben Harrison
Scenografi Ali Maclaurin
Musik Jonny Hardie och Gavin Marwick
Ljud Tim Brinkhurst
Ljus Kai Fischer
Videodesign Tim Reid
Malmö Stadsteater i samarbete med Dogstar Theatre

En spenslig man går in på scenen. Uppkavlade ärmar på den vita skjortan, grå tweedbyxor och en rödrandig slips. De tjocka, fyrkantiga glasögonen, de grå bakåtkammade håret och den timida uppsynen för omedelbart tankarna till Gary Oldmans George Smiley i Tinker, Tailor, Soldier, Spy.

Scenen är sparsmakad: ett klädrack på hjul med uniformer, ett bord och en stol. Kulisserna och golvet är gjort av kläder som plattats ut, målats och blivit ett med ytan.

Mannen börjar prata på polska med översättningarna projicerade på väggen bakom honom. Allting till en sorgsen fiol.

Vi kastas rakt in Matthew Zajacs fars liv, skräddaren från Inverness. Ett liv berättas i tillbakablickar och minnen. I omvänd ordning förstår vi mer och mer av Mateusz Zajacs liv, från skräddarlärling i Polen på trettiotalet och hur han allt för ung kastas in i ett krig som aldrig borde ha hänt. Ett hisnande, fascinerade men samtidigt fruktansvärt levnadsöde målas upp. Det målas med små medel och subtila färger. Matthew Zajacs pratar ständigt, nästan i mun på sig själv, när han parallellt spelar fadern i det stillsamma Inverness, Skottland, efter kriget, och mitt i de iskalla marscherna under det brinnande kriget; springandes mellan tågvagnar på rymmen från fångläger; i Italien och Teheran. Tillbakablickarna blir allt fler, allt intensivare och starkare. Till slut briserar det i en ilska, en frustration, över att ha förlorat sin nationalitet och inte veta sin tillhörighet när den praktiskt taget är en fråntagen. Över att tvingas in i en konflikt som är mycket större än en själv men som ändå formar hela ens liv.

Matthew går sedan in i rollen som sig själv under arbetet med att söka sin fars rötter. Mateusz hade under sonens uppväxt varit mycket tystlåten om tiden i armén.

Vi hör brittiska speakerröster som läser upp i vilket regemente fadern var stationerad. Uppgifterna motbevisas och bevisas sedan igen av polska släktingar. Kanske var han i Ryssland, kanske i Tyskland. Mateusz får veta att han har en halvsyster, Irena, och söker upp henne. Sakta övergår faders liv i sonens jakt och blir en del av det förflutna.
Det är då det slår mig hur viktig och oerhört aktuell The Tailor of Inverness är idag trots den mycket privata berättelsen utspelad för mer än 70 år sedan. Hur viktigt det är för människor att få känna tillhörighet till något så stort som ett land att kalla hem. Och när det landet slits ifrån en med våld, byter namn, byter plats, vad ska man kalla hem då?
Matthew Zajacks intensiva monolog är rak, ilsken och naken men samtidigt så varm och med en glädje över att en dag hitta det hemmet hans far förlorade att det är svårt att göra rätta i ord.

Text: Truls Mårtensson

I rollen Matthew Zajac