Jag ringer mina bröder
av Jonas Hassen Khemiri
Regi Farnaz Arbabi
Urpremiär på Intiman i Malmö 18 februari 2013
”Jag ringer mina Bröder” handlar om känslan av utanförskap i sin renaste form. Inte om moderaternas politiska slogans utan om känslan av att vara reducerad till en ansiktslös grupp, utan individualitet.
Det finns ingen plats för objektivitet, utan pjäsen tillåter sig att vara befriande subjektiv när den beskriver den känsla av utsatthet, paranoia och skuld huvudpersonen Amor upplever när han inser att signalementet på gärningsmannen som 2010 sprängde sig själv och en bil i luften passar alldeles utmärkt in på honom själv.
Jag kommer på mig själv med att undra varför jag inte kände samma typ av känslor som Amor gör när Malmö härjades av en seriemördare. Har någon sett mig en mörk kväll runt Möllan och tyst frågat sig själv om det är han där(dvs jag) som springer runt och skjuter folk i Malmö? Har någon känt rädsla eller obehag endast på grund av min grupptillhörighet.
Jag ringer mina bröder ger inga svar, men väcker frågar, tankar och känslor om identitet och tillhörighet i dagens Sverige, i Malmö, i min stad, i vår stad.
Scenen är en naken svart kvadrat vars gränser är ett galler av ljus. Den enda rekvisitan är själva scengolvet vars yta skalas av ett flertal gånger. Scenkläderna skulle kunna vara skådespelarnas egna vardagskläder.
Det är till största delen en ung ensemble som står på scenen. Gloria Tapa som 1992 nominerades till en guldbagge för sin roll i långfilmen Agnes Cecilia står för rutinen, men min favorit är Pablo Leiva Wenger. Han spelar Amors vän Shavi, en kille som bakom sin yta av strulighet står med båda fötterna på jorden och ser sin omgivning med en rättfram klarsyn.
Text: Peter Johansson
I rollerna:
Angelica Radvolt, Kardo Razzazi, Gloria Tapia, Pablo Leiva Wenger