Jag är vinden
Stockholms stadsteater, Bandlerrummet
Premiär den 5 januari 2013
Bandlerrummet är en liten scen med ingång från foajén till Stadsteaterns stora scen. Inte mer än 20 personer får plats runt det konferensbord som är placerat mitt i rummet. Vid kortändarna sitter Den ena och Den andra som spelas av Sten Ljunggren och Etienne Glaser.
Stämningen är ödesmättad. Etienne Glaser är den frågande, den som försöker förstå. ”Varför gjorde du det?” Sten Ljunggren är distanserad till sig själv och sina handlingar. ”Jag bara gjorde det.” Allvarligt förklarar han att han varken tycker om att vara ensam eller tillsammans med folk. Han verkar helt enkelt ha svårt att leva.
Vi får sedan följa med på segelturen som blir den sista för Den ena. Dialogen är mer som en dikt en som ett samtal. Ibland kommer de ner på jorden och äter enkel, men god mat och tar ett glas vin tillsammans. Men mestadels håller sig dialogen i det inre, bland rädslor och tankar.
Historien är väldigt avskalad. Vi får ingen kringinformation om Den ena och Den andra. Vilka är dessa båda, vad har de upplevt och vilken relation har de till varandra? Är det ens två personer eller är det en inre dialog som utspelar sig i konferensrummet?
Jag antar att Jon Fosse vill lyfta fem det allmängiltiga, få oss att se de existentiella frågorna i sin renaste form. Själv tycker jag att personerna blir lite för anonyma för att man ska kunna leva sig in i dem. Skådespelarna är duktiga och orden är vackra, men blir inte så mycket mer än ord. Och kanske är det vad pjäsen vill få fram – ”det blir bara ord” säger Den ena när han försöker förklara hur han känner. Därför kommer vare sig Den andre eller publiken någonsin förstå varför han gjorde det.
Jag är vinden av Jon Fosse
Regi : Ole Anders Tandberg
Översättning: Marie Lundquist
Kostym och mask: Maria Geber
Ljus: Sutoda
I rollerna:
Sten Ljunggren
Etienne Glaser
Foto: Petra Hellberg
Relaterat: Svenska Dagbladet