Teaterkritik

Främmande språk på Dramaten – en vemodig komedi om att prata förbi varandra

21 april, 2013 by Redaktionen

Främmande språk
Dramaten, Lilla scenen
Premiär den 20 april 2013

Gösta Ekman regisserar när Quartermaine’s Terms av Simon Gray sätts upp i Sverige för första gången. Dramatens uppsättning har fått namnet Främmande språk och pjäsen handlar om en grupp lärare i Cambridge som undervisar just i engelska för utländska elever.

Eleverna ser vi dock inget av utan handlingen utspelar sig i lärarrummet, före och efter undervisningen, totalt under ett par års tid. På ytan har de sju kollegerna det trevligt ihop. De frågar varandra hur det senaste lovet varit och vad de ska hitta på i helgen. Under ytan har de var och en sin egna privata tragedi, men trots att de mörka sidorna lyser igenom allt mer tydligt är det ingen av kollegorna som låtsas om dem.

Alla rollerna är huvudroller. Den gamla ungkarlen John Quartermaine är den av lärarna som fått ge originalnamnet till pjäsen. Han är den som finns på plats först och är kvar längst i lärarrummet. Han trevar försynt efter gemenskap med de andra samtidigt som han sätter upp en fasad av att klara sig fint själv. De andra har ett socialt liv utanför lärarrummet, men ingen av dem ett särskilt lyckligt:

Anitas man är otrogen, Marks hustru lämnar honom på grund av hans författardrömmar – som ändå inte tycks gå i uppfyllelse, lärarvikarien Derek kan inte leva på sin låga timlön, Henrys tonårsdotter lider av depression, Melanie har en komplicerad hat/kärleksrelation till sin sjuka mamma och rektor Eddies liv styrs helt av hans partner (både på jobbet och privat) rektor Thomas.

Humorn i denna grå komedi bygger främst på språket – på det som sägs och inte sägs, bortglömda namn och på hur man hela tiden pratar förbi varandra. Det finns också inslag av Gösta Ekmansk snubbelhumor, framför allt utförd av komikern Henrik Dorsin som spelar lärarvikarien. Men egentligen är det en ganska vemodig pjäs. Ingen av rollkaraktärerna utvecklas under handlingens gång och lärarrummet är hela tiden lika opersonligt med sina bruna skinnfåtöljer och andra möbler i brunt trä. Även musiken som öppnar varje scen är densamma varje gång – Fats Wallers I’m gonna sit down and write myself a letter.

Gösta Ekman menar att pjäsen avspeglar vår samtid: ”Det är så många som bara pratar och pratar – men allt färre som lyssnar”, säger han i en intervju i Dagens Nyheter. Detta fenomen är väldigt tydligt i Främmande språk och något som är värt att fundera på – hur vi i många fall träffar samma människor år efter år, på arbetsplatser och i andra sammanhang, utan att egentligen lyssna på varandra.

Främmande språk av Simon Gray
I rollerna:
John Quartermaine Per Svensson
Anita Manchip Nina Fex
Mark Sackling Andreas Rothlin Svensson
Eddie Loomis Per Mattsson
Derek Meadle Henrik Dorsin
Henry Windscape Jan Waldekranz
Melanie Garth Kristina Törnqvist

Översättning Lolo Amble
Regi Gösta Ekman
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Torkel Blomkvist
Peruk och mask Lena Strandmark

Välgjord och rolig version av Ibsens Ett dockhem på moment:teater

14 april, 2013 by Redaktionen

Ett dockhem
moment:teater
Premiär den 13 april 2013

Henrik Ibsens Ett dockhem fortsätter att fascinera dramatiker och deras publik. Pjäsen spelas nu till exempel på Stockholms stadsteater och Dramaten satte förra året upp den för sjätte gången.

Nu har moment:teater i Gubbängen haft premiär på sin version av Ett dockhem. Från teaterns Lilla scen ser vi in i Torvalds och Noras vardagsrum genom fönstret. Rummet är julpyntat och I´m dreaming of a white Christmas ljuder i högtalarna. Torvald och Nora strålar av plastig lycka. Miljön är nutida, men handlingen följer originalet.

Den perfekta ytan grumlas snart. Vi får reda på att Nora har lånat en stor summa pengar och förfalskat en namnteckning för att rädda sin man. Torvald, som just har blivit bankdirektör, tänker (ovetande om Noras lån) säga upp fordringsägaren Krogstad som jobbar på banken. Krogstad pressar Nora att förmå Torvald att ändra sig – annars ska han avslöja alltihop.

Det är lätt att hänga med i moments uppsättning och det blir aldrig tråkigt. Skådespelarna svänger skickligt mellan den glättiga ytan och den ovälkomna verkligheten. Samspelet mellan Nora och Torvald lockar till många skratt, utan att allvaret i pjäsen förtas.

Maria Hansson Bergqvists Nora är underbar i sin Barbie-peruk och sina barnsliga manér. Ibland glider hennes lättsamma mask av och hennes ångest släpps fram en kort stund innan hon tar på sig sitt leende igen. Anders Berg gör en ovanligt trovärdig Torvald som ung, framgångsrik maktperson, som ser sin hustru Nora mer som en ägodel än en person.

De andra rollerna görs av Barbie- och Ken-dockor som kommer in genom luckor i väggen – Anders Berg är deras röster. Det fungerar riktigt bra. Barbie-Kristin är en modern kvinna med Stureplansinfluenser, den hotfulla Krogstad är en ung Ken-docka medan den tragiska Doktor Rank har grått hår och skägg.

Naturligtvis uppstår frågan om 1800-talspjäsen Ett dockhem har någon relevans i dag. Regissören Pontus Stenhäll säger i programmet att han under en parmiddag lagt märke till att mannen i familjen kallade sin fru för ”lilla hjärtat” och sin dotter för ”min lilla docka”.

Även om jag inte kan komma på något par jag känner där mannen skulle kalla sin fru för ”lilla hjärtat” (däremot hittar jag många som kallar sin flickbebis för sin ”lilla docka” på Google) är det intressant vilken betydelse orden vi använder har – ”vilket patriarkalt maktmedel detta ’oskyldiga ord’ är, och hur omöjlig motsatsen hade varit”.

Oavsett hur de roller som är förhärskande ser ut så är det viktigt att få syn på vad som är en mask och vad som är äkta. Enligt Pontus Stenhäll handlar Ett dockhem mer om Noras insikt än om att hon lämnat familjen.

Moment:teater lyckas väl med att förmedla denna insikt, även om slutet känns lite utdraget och nog kunde ha kortats något. Nora behöver knappast förklara för oss i publiken varför hon fått nog av sin man och sin situation. Och för Torvald tycks det ändå lönlöst…

Annars är det en välgjord, rolig och tankvärd föreställning som tål att ses såväl av dem som börjar bli trötta på Ibsen-storyn som av dem som pjäsen är ny för.

Av Henrik Ibsen
Översättning/bearbetning Pontus Stenshäll
Regi/scenbild Pontus Stenshäll
Musik: Simon Steensland
Medverkande: Maia Hansson Bergqvist, Anders Berg

Foto: Robert Ehlton

Den naturgivna ordningen på Teater Giljotin ställer existentiella frågor

13 april, 2013 by Redaktionen

Den naturgivna ordningen
Teater Giljotin
Premiär: den 12 april, 2013
Av: Mattias Knave

Med hjälp av forskning har samhällets möjligheter i dagens läge blivit nästan oändliga, och möjligheterna blir fler och fler. Under de senaste åren har en debatt om genteknik pågått, ett ämne som designbarn har diskuterats i vad som känns som oändligheter – utan något exakt resultat. Frågan har varit – och är fortfarande – vare sig det är etiskt eller inte att skapa ett donatorbarn för att dess syskon ska räddas? Designbarnet har ofta inget annat val än att donera olika organ till sitt syskon. Hur moraliskt är det?

Forskningen går i nuläget fort och framtiden kan tillåta oss ändra våra gener hursomhelst. Ju längre människan kommer i sin forskning desto mer funderingar kring nya begränsningar lyfts upp. Hur långt vill och får vi gå?

I Den naturgivna ordningen målas ett framtida samhälle upp där endast två miljarder har överlevt efter ett tredje världskrig. Dock är diskussionerna så pass aktuella att pjäsens tidpunkt är något otydlig tills den faktiskt nämns. Majoriteten av karaktärerna medicineras för att leva lyckliga tills deras olycka når upp till ytan och de då själva väljer att få dö. Dessa karaktärer lever utan sjukdomar eller ålderdom eftersom sådana gener tas bort med hjälp av genteknik. Frågan är i fall de faktiskt upplever den perfektion – ”lyckan” – som människan vill uppnå eller i fall de endast försöker sänka den utan att lyckas i slutändan?

Den nya mänskligheten framställs med hjälp av skyltdockor som skådespelarna sätter på sina västar. Skyltdockornas betydelse i pjäsen ger en känsla av individualismens undergång; de påminner inte längre om levande naturliga varelser. Vad förblir i så fall mänskligt/naturligt?

Den naturgivna ordningen frågar tiotals existentiella frågor vars utgångspunkt är framtidens tillgänglighet på val, framtidens ”frihet”. Vart håller människan på att gå och vad är det hon vill ha? Vill vi nå en perfektion, och i fall vi når den – blir vi lyckliga? Fråga på fråga ställs och behandlas och inga svar framställs, frågorna förväntas inte ens att besvaras eftersom var och en av dessa frågor är så bred. De dryga två timmarna av pjäsen är otillräckliga för så många existentiella frågor på samma gång i fall man ska gå in på djupet på dem. Resultatet blir kaos.

Skådespelarna handskas ofta klumpigt med skyltdockorna och i fall detta är meningen att det ska ge någon effekt på publiken är otydligt; men förutom dessa felsteg och ett par onaturliga skrik är skådespelarna väldigt naturliga på scen och skiftar mellan att byta skyltdocka – och då alltså karaktär också – utan vidare problem.

Framträdanden av
Annika Olsson
Ann-Charlotte Franzén
Anna-Karin Håkansson
Victor von Schirach

Text: Anastasia Brink

PARadiset av kvinnor till kvinnor om kvinnor

6 april, 2013 by Redaktionen

PARadiset
Strindbergs Intimateater
Premiär: den 5 april 2013
Regi: Johanna Holmström

PARadiset är en pjäs av kvinnor till kvinnor om kvinnor vars tankar och bekymmer till stor del kretsar kring sina relationer till… män. Pjäsens första akt behandlar tre kvinnors farhågor och rädslor kring sina romantiska relationers funktion och dess konsekvenser. Bruden Elvira – spelad av Andrea Edwards – har låst ut brudgummen från sitt eget bröllop och dragit svansmycket ur håret. I en rosa volangklänning hoppar hon desperat upp på scen i sina högklackade pumps och flåsar ett tag. Elvira älskar sin fästman men känner att hon blivit beroende av honom på ett sätt som påverkar henne negativt. Hon blir arg när han inte svarar i telefon och dessutom ignorerar hon sina egna planer när han föreslår att de ska äta middag ihop.

Elviras två nära väninnor har också problem med männen i sina liv. Nadja – Maja Björkquist – funderar kring öppna relationer. I med att hennes allra närmaste relation är till sin katt har hon dessutom farhågor om att bli en sorts ”galen kattant”. Charlotte – Emma Broomé – menar att det inte finns någon gnistra i hennes alldagliga ”svenssonliv”. De tre kvinnorna vill uppnå en dröm som efter misslyckade försök har börjat verka ouppnåelig.

Det flåsas och skriks i första akten. De fluffiga klänningarna samt scenografin står för den söta drömmen om den där lojala och eviga kärleken människan så ofta hoppas på att uppnå. Scenen är vitmålad och två kvinnor i vita klänningar sitter vid varsin sida av scenen med en overheadprojektor bredvid sig. På overheaden står två skålar med någon sorts rosa samt blå vätska i sig. Med hjälp av vätskan skapar kvinnorna kreativa bubbelmönster i bakgrunden.

Den andra akten bjuder publiken – bröllopsgästerna – till ett avlångt vitt bord i ett rum intill scenen. Gästerna får sätta sig till bords och lyssna på de tre skådespelerskors monologer. Olikt den första akten är de tre kvinnorna sansade och avslappnade. Publikens medverkan och skådespelerskornas balanserade toner ger effekten av närhet. I jämförelse med den underhållande enklare första akten är pjäsens andra del stark i framförandet.

Manus/regi Johanna Holmström.
Medverkande: Maja Björkquist, Emma Broomé, Andrea Edwards.
Scenografi/Ljus: Ann-Marie Fritiofsson.
Kostym: Caroline Bonaldi.
Mask: Amelia Cazorla.
Regiassistent: Oskar Samson Gudmundsson.
Dramaturg: Eva-Maria Dahlin.
Röstcoach: Catherine Hansson.
Föreställningstekniker: Maja Frykberg Andersson, Anna Belstock.
Ljuskonstnärer: Sanna Holmström, Olivia Arbouz, Eva Samson.
Producent SIT: Katharina Lind.
Teaterchef SIT: Ture Ransgtröm.

Foto: Jonas Jörneberg.

Text: Anastasia Brink

ATTACHED – humoristisk nycirkus som spelar på kontraster

6 april, 2013 by Redaktionen

ATTACHED
Skarpnäcks kulturhus
Created and performed by: Magnus Bjøru och Manu Tiger
Premiär den 4 april 2013

Magmanus Company består av duon Manu Tiger och Magnus Bjøru som varit verksamma sedan år 2009. I sin show arbetar de mycket med kontraster och som personer ser de verkligen ut att vara varandras motsatser. Det är den store, trygge mannen som får stå och fånga upp den lille, smått galne, charmige killen som förvirrad ser ut att tänka, ”ska jag verkligen fixa detta?” Och ibland vinglas det och ser osäkert ut och man undrar; vad är poängen med det här numret? Men det är förstås ett stilgrepp. Det är clownens sätt att visa på den mänskliga svagheten. Publiken skrattar ofta och när den lille plötsligt genomför flera volter perfekt får han stora applåder. Man arbetar också mycket med att ta in publiken i föreställningen.

Föreställningen börjar med jonglering och jag tyckte den delen var långdragen. Det kan bero på att jag från min plats på parketten faktiskt hade svårt att se var bollarna tog vägen. Satt och kikade mellan glipor i publiken och försökte begripa vad som hände på scenen. Det kan också bero på att jonglering inte riktigt är min grej.. Men jag tyckte att föreställningen tog sig när man började med mera akrobatiska nummer.

Attachment – anknytning, förbindelser mellan människor, är föreställningens tema. Vi behöver varandras olikheter verkar ATTACHED säga. Och det är ok att misslyckas ibland. Det går att försöka igen och då kanske man vinner stort..! Här handlar det inte om individualism utan om att vi människor är beroende av varandra. Olikheter är en tillgång, kanske en nödvändighet.

Det är gott så.

Text: Ulrika Bergman

Teaterkritik

Footer

Om oss