Den naturgivna ordningen
Teater Giljotin
Premiär: den 12 april, 2013
Av: Mattias Knave
Med hjälp av forskning har samhällets möjligheter i dagens läge blivit nästan oändliga, och möjligheterna blir fler och fler. Under de senaste åren har en debatt om genteknik pågått, ett ämne som designbarn har diskuterats i vad som känns som oändligheter – utan något exakt resultat. Frågan har varit – och är fortfarande – vare sig det är etiskt eller inte att skapa ett donatorbarn för att dess syskon ska räddas? Designbarnet har ofta inget annat val än att donera olika organ till sitt syskon. Hur moraliskt är det?
Forskningen går i nuläget fort och framtiden kan tillåta oss ändra våra gener hursomhelst. Ju längre människan kommer i sin forskning desto mer funderingar kring nya begränsningar lyfts upp. Hur långt vill och får vi gå?
I Den naturgivna ordningen målas ett framtida samhälle upp där endast två miljarder har överlevt efter ett tredje världskrig. Dock är diskussionerna så pass aktuella att pjäsens tidpunkt är något otydlig tills den faktiskt nämns. Majoriteten av karaktärerna medicineras för att leva lyckliga tills deras olycka når upp till ytan och de då själva väljer att få dö. Dessa karaktärer lever utan sjukdomar eller ålderdom eftersom sådana gener tas bort med hjälp av genteknik. Frågan är i fall de faktiskt upplever den perfektion – ”lyckan” – som människan vill uppnå eller i fall de endast försöker sänka den utan att lyckas i slutändan?
Den nya mänskligheten framställs med hjälp av skyltdockor som skådespelarna sätter på sina västar. Skyltdockornas betydelse i pjäsen ger en känsla av individualismens undergång; de påminner inte längre om levande naturliga varelser. Vad förblir i så fall mänskligt/naturligt?
Den naturgivna ordningen frågar tiotals existentiella frågor vars utgångspunkt är framtidens tillgänglighet på val, framtidens ”frihet”. Vart håller människan på att gå och vad är det hon vill ha? Vill vi nå en perfektion, och i fall vi når den – blir vi lyckliga? Fråga på fråga ställs och behandlas och inga svar framställs, frågorna förväntas inte ens att besvaras eftersom var och en av dessa frågor är så bred. De dryga två timmarna av pjäsen är otillräckliga för så många existentiella frågor på samma gång i fall man ska gå in på djupet på dem. Resultatet blir kaos.
Skådespelarna handskas ofta klumpigt med skyltdockorna och i fall detta är meningen att det ska ge någon effekt på publiken är otydligt; men förutom dessa felsteg och ett par onaturliga skrik är skådespelarna väldigt naturliga på scen och skiftar mellan att byta skyltdocka – och då alltså karaktär också – utan vidare problem.
Framträdanden av
Annika Olsson
Ann-Charlotte Franzén
Anna-Karin Håkansson
Victor von Schirach
Text: Anastasia Brink