Ett dockhem
moment:teater
Premiär den 13 april 2013
Henrik Ibsens Ett dockhem fortsätter att fascinera dramatiker och deras publik. Pjäsen spelas nu till exempel på Stockholms stadsteater och Dramaten satte förra året upp den för sjätte gången.
Nu har moment:teater i Gubbängen haft premiär på sin version av Ett dockhem. Från teaterns Lilla scen ser vi in i Torvalds och Noras vardagsrum genom fönstret. Rummet är julpyntat och I´m dreaming of a white Christmas ljuder i högtalarna. Torvald och Nora strålar av plastig lycka. Miljön är nutida, men handlingen följer originalet.
Den perfekta ytan grumlas snart. Vi får reda på att Nora har lånat en stor summa pengar och förfalskat en namnteckning för att rädda sin man. Torvald, som just har blivit bankdirektör, tänker (ovetande om Noras lån) säga upp fordringsägaren Krogstad som jobbar på banken. Krogstad pressar Nora att förmå Torvald att ändra sig – annars ska han avslöja alltihop.
Det är lätt att hänga med i moments uppsättning och det blir aldrig tråkigt. Skådespelarna svänger skickligt mellan den glättiga ytan och den ovälkomna verkligheten. Samspelet mellan Nora och Torvald lockar till många skratt, utan att allvaret i pjäsen förtas.
Maria Hansson Bergqvists Nora är underbar i sin Barbie-peruk och sina barnsliga manér. Ibland glider hennes lättsamma mask av och hennes ångest släpps fram en kort stund innan hon tar på sig sitt leende igen. Anders Berg gör en ovanligt trovärdig Torvald som ung, framgångsrik maktperson, som ser sin hustru Nora mer som en ägodel än en person.
De andra rollerna görs av Barbie- och Ken-dockor som kommer in genom luckor i väggen – Anders Berg är deras röster. Det fungerar riktigt bra. Barbie-Kristin är en modern kvinna med Stureplansinfluenser, den hotfulla Krogstad är en ung Ken-docka medan den tragiska Doktor Rank har grått hår och skägg.
Naturligtvis uppstår frågan om 1800-talspjäsen Ett dockhem har någon relevans i dag. Regissören Pontus Stenhäll säger i programmet att han under en parmiddag lagt märke till att mannen i familjen kallade sin fru för ”lilla hjärtat” och sin dotter för ”min lilla docka”.
Även om jag inte kan komma på något par jag känner där mannen skulle kalla sin fru för ”lilla hjärtat” (däremot hittar jag många som kallar sin flickbebis för sin ”lilla docka” på Google) är det intressant vilken betydelse orden vi använder har – ”vilket patriarkalt maktmedel detta ’oskyldiga ord’ är, och hur omöjlig motsatsen hade varit”.
Oavsett hur de roller som är förhärskande ser ut så är det viktigt att få syn på vad som är en mask och vad som är äkta. Enligt Pontus Stenhäll handlar Ett dockhem mer om Noras insikt än om att hon lämnat familjen.
Moment:teater lyckas väl med att förmedla denna insikt, även om slutet känns lite utdraget och nog kunde ha kortats något. Nora behöver knappast förklara för oss i publiken varför hon fått nog av sin man och sin situation. Och för Torvald tycks det ändå lönlöst…
Annars är det en välgjord, rolig och tankvärd föreställning som tål att ses såväl av dem som börjar bli trötta på Ibsen-storyn som av dem som pjäsen är ny för.
Av Henrik Ibsen
Översättning/bearbetning Pontus Stenshäll
Regi/scenbild Pontus Stenshäll
Musik: Simon Steensland
Medverkande: Maia Hansson Bergqvist, Anders Berg
Foto: Robert Ehlton