Teaterkritik

Glory – the Rise and Fall of Tintomara i Tensta

17 juni, 2013 by Redaktionen

Glory – the Rise and Fall of Tintomara
Blå Husets scen i Tensta
Premiär den 27 maj

Glory är nattklubben där det händer. Här uppträder alla stora stjärnor, och här vistas alla trendiga, vackra människor. En kväll dyker den mystiska och intresseväckande Tintomara upp och stjäl Drottningens Juvelsmycke av den fåfänge prinsen, men ingen vill lyssna på hans anklagelser då alla är för fascinerade av Tintomaras uppenbarelse. Samma kväll blir Kungen, som länge varit klubbens regerande stjärna, skjuten och kaos uppstår. Tintomara får skriva kontrakt för att bli Glorys nya stjärna, och det som följer är ett humoristiskt, men också dramatiskt, förvecklingsdrama om en strävan att uppfylla ideal, ens egen och andras uppfattning av identitet, och hur idealen ständigt förändras.

Teaterföreningen Unga Nyskapares pjäs Glory är inspirerad av Carl Jonas Love Almqvists roman Drottningens Juvelsmycke från 1834, samt av stjärnan David Bowies konstnärskap. Det är en snygg och mycket välproducerad föreställning. Samtliga skådespelare i ensemblen spelar minst två roller var, och man imponeras av deras förmåga att få varje karaktär att kännas som en helt ny person. Det är en intressant adaption av den historiska romanen, som belyser frågor om ideal och illusioner, idoldyrkan, hur ett kändisskap kan upphöjas och plockas isär, och hur alla vill ha en del av stjärnglansen.

Manus och regi: Anna Jakobsson
Musik: Patrik Lassbo, August Jakobsson
Dramaturgi: Mikael Palm
Scenografi: Sanne Wahlgren
Kostym: Linn Wara
Mask: Thomas Nobling
Producent: Linnéa Thurelius
Medverkande: Helmi Tolonen, Christopher Lehmann, Julia Cechal, Achillea Dahl, Peter Åström, Sara Bohlin, Karl Jarndal
Spelas till den 20 juni

Text: Mikaela Gustin

Men en fjäril har jag inte sett här skildrar ungas liv i gettot

16 juni, 2013 by Redaktionen

Men en fjäril har jag inte sett här
Teater Tillsammans på Teater Tribunal, Stockholm
Premiär den 15 juni 2013

Scenen består av ett jordgolv. De 12 unga skådespelarna har smutsiga, slitna kläder och gestaltar ungdomars liv i getton och koncentrationsläger under andra världskriget. Teater Tillsammans spelar Men en fjäril har jag inte sett här av den tyska dramatiken Lilly Axster på Teater Tribunalen.

Pjäsen är ett collage baserat på autentiskt material som brev, dikter, bilder och dagböcker. Liksom i Teater Tillsammans tidigare uppsättning Vävarna, är alla skådespelarna är på scen hela tiden, men vissa sitter på stolar i bakgrunden och har då en mindre framträdande roll. Det är en distanserad skildring som ändå kommer nära.

Vi får en skymt av den grymma verkligheten där barn skiljs från sina föräldrar och sorteras ut för att dö i dag eller leva vidare ett tag till. De små sover på sina brödbitar, men blir ändå av med dem då de är lätta att lyfta undan av dem som är starkare.

De minsta flickorna som skickas för att skaffa konserver, tills de inte längre kommer tillbaka. Den snabbaste får klättra över muren och sicksacka för att inte bli skjuten. Den magraste får ta en annan väg – så länge hon inte fått bröst kan hon ta sig genom kanalgallret.

Men vi får också se den lek som förstås måste finnas i ett getto eller ett läger och den vänskap, värme och det hopp som dröjer kvar in i det längsta.

Även om Men en fjäril har jag inte sett här handlar om judarnas situation i Nazityskland, vill Teater Tillsammans framhålla att den är mycket aktuell:

“Vi har ett ansvar att se till så historien inte upprepar sig själv, att vi är medvetna om maktstrukturerna i samhället. Vi vill visa vad som hände, vad som händer och vad som kan hända om vi inte tar hand om varandra och tar ansvar för våra och andras liv”, säger Teater Tillsammans tyskfödda regissör och konstnärliga ledare Julia Beil.

Som den yngste skådespelaren, 14-årige Leo Boonstra, säger i pressmaterialet så var det inte Hitler som genomförde förintelsen. Det var vanliga människor som psykiskt och fysisk plågade fångarna i lägren och som – även om de inte var där – lät det ske.

Det var människor som du och jag och det är upp till oss att hålla ögonen öppna på tendenser i vår omvärld och att ta ställning för att inte låta historien upprepa sig igen.

Men en fjäril har jag inte sett här
av Lilly Axster
Regi & scenograﬁ Julia Beil
Kostym Nils Harning
Mask Joseﬁne Larsen
Ljus Kamilla Hultman
Tekniker Martina Scheid
Projektledning Franziska Deckert
Regiassistent Franziska Deckert | Disa Nilsson
Översättning Julia Beil | Franziska Deckert

Medverkande: Amanda Almerén Persson, Marianne Berg, Maja Christenson, Sabina
Heitmann, Anna Pajak (bild ovan th), Elisabet Sverlander, Leontine Tunbjer Pehrsson, Leo
Boonstra, Erik Engel, Alexej Manvelov, Simon Olsson, Adam Schmidt

Foto: Lanna Olsson

Teater Tillsammans är en fri teatergrupp, grundad på sommaren 2010 i Stockholm, som består av svenska och tyska regissörer, skådespelare, dramaturger och teatervetare. Gruppen fokuserar på att översätta, sprida och spela relevant tysk dramatik som aldrig eller sällan spelats i Sverige.

Kåldolmar och Kalsipper – en musikalisk saga på Parkteatern

14 juni, 2013 by Redaktionen

Kåldolmar och Kalsipper
Parkteatern, Stockholms stadsteater
Från föreställningen i Vinterviken
Premiär den 4 juni 2013 i Galärparken

En stor publik samlas under den regniga torsdagskvällen för att se föreställningen vid namn Kåldolmar och Kalsipper. Denna musikaliska saga bjuder på färgglada kostymer, ett randigt spöke, politik och massor av underhållande sånger. Viktor Brobacke inleder föreställningen med att blåsa i sin guldfärgade trumpet. De stora två vagnarna som fungerar som scen, clowndräkterna artisterna har på sig och explosionen av färggrann rekvisita bidrar till en lättsam och somrig atmosfär – fastän bänkarna i parken är blöta och publiken har regnkläder på sig. Varken scenografin eller kostymerna är tidstypiska. Känslan av ett resande och klassiskt teatersällskap är närvarande.

Sagan ger beskrivningar av flera egendomliga karaktärer. Huvudpersonen är Yllet – spelad av Maria Sundbom – vars vänner har blivit kidnappade och inlåsta i en gruva av de tre onda kungarna som styr i västerlandet. Hennes modiga karaktärsdrag – själv ser hon sig själv dock inte som modig – gör henne fast besluten om att rädda sina vänner. De tre kungarna är dock farliga i med att de har en apparat som de förstenar alla sina fiender med.

Under sin resa möter Yllet en nyfödd gubbe med ett långt vitt skägg, det randiga spöket som varit rädd för spöken innan han insåg att han själv kunde bli ett och en sjörövare som rymmer ifrån sin vardag som hemmafru och mor. Yllet möter även Agememnon från Grekland. I sitt hemland sjöng han sånger för de ”trasiga och små” tills han en dag blev förbjuden att göra det. På grund av detta lämnade han Grekland och åkte till Sverige för att sprida värme här istället. Det visar sig att även Yllet flyr, hon skulle ha varit hemma till middagen klockan fem – för en vecka sedan.

Den röda tråden är vag vilket inte ger full tillfredsställelse; även om det var sagans mening att börja med ett lättsamt och roande äventyr och avsluta det hela symboliskt och politiskt. Att första hälften av sagan är olik den andra ger en effekt i sig – man får se stereotypa hjältar som man i slutändan lär känna och ser djup i. En mer sammanhängande idéprocess vore dock intressant att se.

Kämpa. Dansa. Rösta. De tre orden står på scenen med stora röda bokstäver. Sagan är riktad till barn, sångtexterna är enkla att följa med i och karaktärerna är något överdrivna till en början. I andra hälften av sagan börjar dock många samhällsfrågor dras upp. Även sagans karaktärer får ta ställning i frågor angående rasism och politiska frågor. Att rymma ifrån vardagskomplikationerna kan vara behagligt och ge en tid att samla nya krafter men tiden att återvända kommer till slut och då menar sagan att det är dags att kämpa, dansa och rösta.

Regi: Kajsa Isakson
Bearbetning: Mathias Worbin
Scenografi: Mattias Broberg
Kostym: Peter Holm
Mask: Erika Nicklasson
Kapellmästare: Viktor Brobacke
Rekvisita: Anja Liedtke
Regiassistent: Elin Unnerman
Bitr. regiassistent: Jonas C Wahlström
Scenografassistent: Gabriel Stuart
Dekor, kostymer och rekvisita är tillverkade
i Stockholms stadsteaters ateljéer och
verkstäder.

Medverkande
Berättaren/Kärringen: Viktor Brobacke
Gubben/Spöket: Shebly Niavarani
Yllet: Maria Sundbom
Kung/Folke/Valen: Mia Ray
Kung/Tjänaren: Lisa Larsson
Kung/SjörövarJenny: Malin Halland
Agamemnon: Daniel Rossetti
Mia Rays medverkan sker i samarbete
med Riksteatern. Tack till Caféz.
ClUB KilleRS
Gustav Bendt, Viktor Brobacke,
Robban Cronsioe, Anders Kappelin,
Patrik Kolar, Gustav Nahlin, Johan Norin,
Daniel Rossetti, m fl

Bild ovan: Maria Sundbom, Lisa Larsson, Mia Ray och Shebly Niavarani i Kåldolmar och kalsipper. Foto: Petra Hellberg

Text: Anastasia Brink

Remont – ett jordnära gästspel om äkta människor

17 maj, 2013 by Redaktionen

Remont
Gästspel av Svenska Teatern i Helsingfors
Dramaten, Lilla scenen
Premiär den 16 maj 2013

Remont, som är ett finlandssvenskt ord för renovering, är en träffande skildring av vår samtid där det viktigaste av allt verkar vara att ständigt förnya och förnyas. Vi får träffa tre medelålders syskon i en värld där det enda beständiga är Sivars älskade skurgolv, som varje år ska skuras med linoljesåpa.

På midsommarafton samlas Sivars syster Hanna och bror Henry med sina familjer hemma hos Sivar och hans fru Mirjam i deras sommartorp. Hanna är frånskild och kommer med nye pojkvännen Kenneth och två tonårssöner, men har fortfarande starka känslor för sitt ex Torsten som också blir kvar på midsommarmiddagen. Henry är gift för fjärde gången, men är mer attraherad av styvdottern Petra än av hustrun Ninnu som han träffat på AA-möten. Relationen mellan Sivar och Mirjam gnisslar och verkar inte kunna hålla länge till.

Den trevliga stämningen blir alltmer ångestfylld och slutet av första akten slutar med en katastrof. Det förefaller dock som om en katastrof kan leda till något bra (vilket terapeuten Torsten funderat över i akt 1) och pjäsen avlutas i försoningens tecken med symbolisk skurning av det bestående trägolvet.

Rollpersonerna i Remont känns äkta och uppsättningen befriande jordnära – inga projektioner, inga snurrande scener, ingen metateater… Skådespelarna balanserar skickligt mellan de vardagliga samtalsämnena och de stora känslorna och visar upp ovanligt nyanserade personligheter. Den allvarliga tonen bryts ibland av överraskande vändningar som när den känslige Kenneths mer aggressiva sida lyser igenom eller när den nervösa Ninnu trasslar in sig fullkomligt makabra historier som framkallar flera gapskratt i publiken.

Gästspelet ges endast tre gånger i Stockholm så om du har möjlighet – ta chansen att boka in föreställningen lördagen den 18 maj klockan 13. Den är absolut sevärd.

Regi: Joakim Groth
Scenografi och kostym: Erik Salvesen
Ljuddesign: Arbetsgruppen
Ljusdesign: Tom Kumlin

I rollerna
Sivar: Kristofer Möller
Mirjam: Nina Hukkinen
Hanna: Hellen Willberg
Kenneth: Max Forsman
Otto, Hannas och Torstens äldre son: Jussi Järvinen
Adrian, Hannas och Torstens yngre son: Titus Poutanen
Henry: Niklas Häggblom
Ninnu: Anna Hultin
Petra: Sara-Marie Soulié
Torsten: Niklas Åkerfelt

Bild: Nina Hukkinen, Marcus Groth, Hellen Willberg, Kristofer Möller, Jussi Järvinen och Niklas Åkerfelt. Foto: Valtteri Kantanen

Relaterat: recension i SvD.

Undertiden på Elverket – ett musikaliskt experiment

16 maj, 2013 by Redaktionen

Undertiden
Elverket
Premiär: 15/05 – 2013-05-16
Regi: Nadja Weiss

Vi lever i ett samhälle där tiden utgör en viktig del av vardagen. Man vaknar sju, arbetar från åtta till sex, går och lägger sig elva och gör om samma sak om och om igen – tills man dör och tiden förvandlas till någonting meningslöst, någonting som inte längre spelar någon roll. Man är ju död. På samma sätt är det med jorden – människorna som bor på den utvecklas i en märklig process, de upptäcker och de nyskapar; men om allt liv på jorden plötsligt skulle utrotas av en asteroid, miljökatastrof eller möjligen ett krig – då skulle tiden inte spela någon roll längre för att ingen skulle ha något att säga till om den.

Dan Berglund välkomnar publiken med att spela kontrabas under några minuter i entrén. Sedan får publiken komma in i salongen och sätta sig tillrätta. Instrumenten står på plats och skådespelarna rör sig estetiskt – dock oelegant – runt på scenen. På scengolvet ligger rosa påsar och innehåller olika materiella ting – docksängar, gosedjur och rosa kavajer. Vissa scener bjuder på humör, andra på tomhet. Experimentet har några få frågeställningar. Vad är tid? Vad händer när den tar slut? Spelar människans minne någon roll?

Undertiden är ett musikaliskt experiment, en forskning om vad tiden är för någonting och hur den påverkar mänskligheten. Det musikaliska experimentet behandlar många flera olika aspekter och olika resonemang kring ämnet tiden, därav är handlingen oklar; om inte frånvarande. Även kärleksaspekten av tiden behandlas – förälskelse varar i arton månader, därefter kommer en betänketid för paret att fundera kring sin relation och komma fram till en slutsats. När passionen har släppt kommer den riktiga kärleken. Denna aspekt kan diskuteras…

Tiden behövs – för processer och utvecklingar – men samtidigt är den ett påhitt av människan, en illusion. Klockor, kalendrar, scheman och arbetstider är alla trots allt uppfinningar av människan; men den finns ändå där – dagen och natten, tidzonerna. Uppfinningen av tiden har överensstämt med naturens gång; men i så fall kanske inte tiden är en illusion alls?

Det musikaliska experimentet – verket kan tveksamt kallas för musikal eller pjäs – behandlar sina frågeställningar men kommer inte med en tydlig slutsats. Tankegången är idérik och tankeväckande men ger inga svar. Egentligen förväntas inte verket komma med några svar med tanke på det komplicerade ämnet som så vitt jag vet ingen fullständigt har besvarat men själva vagheten leder ingenvart och blir till slut meningslös.

Medverkande Nina Zanjani, Erik Ehn, Mattias Silvell och Tonbruket; Dan Berglund, Johan Lindström, Martin Hederos, Andreas Werliin
Regi, koncept, kostym, scenbild Nadja Weiss
Musik Tonbruket
Dramaturg Jacob Hirdwall

Bild: Nina Zanjani och Erik Ehn. Foto: Roger Stenberg

Text: ANastasia Brink

Teaterkritik

Footer

Om oss