• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Personlig regidebut för De Geer Lindberg med Johnny Boy

29 september, 2013 by Redaktionen

Johnny Boy

Johnny Boy
Stockholms stadsteater, Lilla scen
Premiär den 28 september 2013

När Marianne Lindberg De Geer debuterar som regissör är det med den egna, mycket personliga pjäsen Johnny Boy. Pjäsen är inspirerad av Lindberg De Geers kärlekshistoria med musikern Björn Afzelius som dog 1999. Förutom alter egot Marie, spelad av Kajsa Ernst, får vi möta Gina (Katarina Ewerlöf) och Rita (Angela Kovács). Alla tre försöker de älska och leva med Johnny, spelad av Magnus Krepper.

Handlingen utspelar sig baklänges och börjar med Johnnys begravning. Sedan får vi följa hur kvinnorna en efter en träffar och blir lämnade av Johnny, fast i omvänd ordning. Hur de sitter hemma och förgäves ringer Johnnys hotellrum och hur alkoholen dövar alla känslor när han väl är närvarande – fysiskt, men aldrig riktigt mentalt.

I Carl Johan De Geers scenografi hänger stolar och bord i luften, som en verklighet som är svår att greppa. Desperationen gnager i karaktärerna och efterlämnar en känsla av obehag när pjäsen slutar med Johnny och Maries första möte.

Johnny Boy

Marianne Lindberg De Geer berättar i ett pressmeddelande:

– Johnny Boy är dels en låt av Björn Afzelius, men också ett uttryck min generation använt för ”grabben hela dagen”. Björn är egentligen inte så viktig i sammanhanget, jag har samplat både hans musik och liv, hela pjäsen är en enda sampling. Det finns många Johnny Boys ”out there”. Hur ser spelet ut mellan alla dessa Johnnys och kvinnorna?

Ändå blir det väldig påtagligt att Johnny Boy handlar om just Björn Afzelius och kvinnorna omkring honom. Jag tror att pjäsen hade vunnit på att inte vara fullt så personlig utan mer lyfta fram det allmängiltiga: dilemmat i att bli kär i en bild av någon som egentligen inte finns; i att hamna i skuggan av någon som hyllas som en framstående artist men som tappat kontakten med sig själv – någon vars turnéliv blir en pseudovärld som är svår att dela med någon som är kvar hemma.

Pjäsen ger ingen djupare förklaring till vad det är som får kvinnorna att falla och klamra sig fast vid Johnny Boy och vad som får honom att fly undan. Men på något sätt är det en pjäs som griper tag.

Johnny Boy

Medverkande
Manus, regi, mask: Marianne Lindberg De Geer
Scenografi: Carl Johan De Geer
Kostym: Elin Hallberg
Ljus: Erik Berglund
Musik: Simon Steensland, Björn Afzelius
I rollerna:
Marie: Kajsa Ernst
Gina: Katarina Ewerlöf
Rita: Angela Kovács
Johnny: Magnus Krepper
Pierre: Peter Gardiner

Foto: Petra Hellberg

Relaterat: Expressens scenblogg.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Stockholms stadsteater

Misantropen får nya dimensioner på Hipp i Malmö

29 september, 2013 by Redaktionen

misantropenmisantropenmisantrop

Misantropen
Av Molière
Originaltitel: Le misanthrope
Regi: Anna Pettersson
Översättning och bearbetning: Ulf Peter Hallberg
Premiär på Hipp i Malmö 28 september 2013

Misantrop [ misan’trå:p]; någon som är negativt inställd till människor i allmänhet.

Alcestine lever sitt liv i den franska societeten. Det är ett glamoröst, men förljuget liv där ingen säger vad de egentligen tycker om någon eller något. Utom Alcestine. Hon vägrar kompromissa. Sanning och ärlighet i alla situationer oavsett konsekvenserna för henne själv eller andra. Inte ens vardagens små vita lögner är acceptabla. När hon förälskar sig i en ung man som lever för skvaller, flärd och flirt får hon lära sig att sanning och ärlighet har ett pris.

Anneli Martini spelar en magnifik Alcestine, hon äger scenen bara genom sin närvaro. Karaktärens ursprungliga namn var Alceste. Regissören Anna Pettersson har bytt mans- och kvinnoroller. Samtliga män har blivit kvinnor och vice versa.

Petterssons grepp ger pjäsen nya dimensioner genom att på ett subtilt sätt påvisa könsstereotyper i det ursprungliga manuskriptet. I Petterssons Misantropen är männen fnittriga, flirtiga och koketta medan kvinnorna har makt och auktoritet.
Misantropen är rolig, ibland på gränsen till buskis. Långa sirliga 1600-talsmässiga repliker med mycket rim insprängt varvas med ett mer modernt språkbruk. Dialogen i sig drar kanske inte ner skrattsalvor, men jag kommer på mig själv med att sitta och dra på munnen rätt ofta.

Misantropen är klassisk kostympjäs. Stora färggranna klänningar i många lager, männen har vita peruker och vitsminkade ansikten.
Scenen är som kontrast mot de färggranna kostymerna svart. Svart golv mot an svart fond där karaktärerna rör sig som färgklickar. Tillfälliga husfasader och trappor rullas vid behov in och ut, färgglada rep faller från taket men pjäsen spelas på en väldigt naken scen.

Publiken kunde till och med se in korridorerna bakom själva scenen i slutet av pjäsen. Jag är inte helt säker på om det var meningen eller om någon bara glömde att dra för ett svart draperi.

Text: Peter Johansson

I rollerna
Susanne Karlsson, Cecilia Lindqvist, Katarina Lundgren-Hugg, Anneli Martini, Jonas Nilsson, Alexander Ohakas, Peshang Rad
Längd: c:a 2 timmar 20 minuter (inkl paus)

misantropen2

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Fartfylld succé för De 39 stegen på Intiman

28 september, 2013 by Redaktionen

39 steg

 

De 39 stegen
Intiman i Stockholm
Premiär: 27 september 2013
Regi: Emma Bucht
Koreografi: Rennie Mirro
Översättning: Johan Schildt och Emma Bucht

De 39 stegen är en två timmar lång komedi som baseras på Alfred Hitchcocks filmklassiker
med samma namn. Nu sätts den upp för första gången i Sverige och regisseras av Emma Bucht och det är en fartfylld och rolig föreställning. När valet av skådespelare bland annat är Peter Dalle och Morgan Alling (som ersatt Johan Ulvesson) blir förväntningarna höga och de infrias också. Robin Stegmar och Cecilia Forss är också etablerade skådespelare men inte riktigt lika kända för mig i komedisammanhang, men tillsammans blir de i sina 130 roller en samspelt ensemble med något undantag, vilket är bra jobbat med tanke på Morgan Allings sena inhopp för Johan Ulvesson.

Pjäsen är baserad på Alfred Hitchcocks filmklassiker med samma namn och har blivit en stor succé på Broadway i New York, West End i London och på över 70 andra scener runt om i världen.Historien handlar om hur den lite livströtte 37-åringen och kanadensaren Richard Hannays Londonbesök urartar till en hysterisk jakt. Richard går på en kabaré och möter Annabella som bryter på tyska och övertalar honom att gömma henne i sin lägenhet. Hon är jagad av agenter och snart jagas Richard som mordmisstänkt kors och tvärs från London till Skottland och tillbaka. Men det är givetvis inte handlingen i sig som är det intressanta i denna komedi. Det är inte så att man sitter och undrar hur det går, man låter sig roas.

Ett par gånger blir det ett stråk av allvar och det är när nazismens fula tryne dyker upp i en scen och när Richard Hannay helt plötsligt i en annan scen förväntas hålla ett tal – för övrigt en scen som roade många i publiken av andra skäl. Det är alla figurer, repliker och scenografin som gör den här pjäsen intressant och omväxlande. Skickliga och hårt arbetande skådespelare som ekvilibristiskt går på stegar, svingar sig med rep och illustrerar skumpiga tåg- och bilfärder i en intressant och rolig koreografi. Modelltåg och ett vackert ”siluettskuggspel”, rök och effekter växlar snabbt i olika scener och gör att det blir omväxlande och intressant i ett högt tempo. Alla rollerna är inte människor utan är en del av att gestalta miljön. Ljud och ljus är viktiga delar av föreställningen och bortsett från en och annan ganska rolig premiär(?)miss så träffar det rätt i hela föreställningen. Jag är ingen rutinerad besökare på teaterkomedier men den här föreställningen roade mig och jag rycktes med i det i stort sett genomgående höga tempot. Jag skulle säja att sammanfattningsvis är de 39 stegen en fartfylld succé på Intiman.

Text: Anna Vikström

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik Taggad som: Alfred Hitchcock, De 39 stegen, Intiman, Komedi

Love and Information på Malmö Stadsteater – en svidande kritik av konsumtionen av information

22 september, 2013 by Redaktionen

loveandinformation

Love and Information
Av Caryl Churchill
Regi: Anna Sjövall
Malmö Stadsteater, Intiman 21/9

I en av de många till synes vitt skiljda scener och ögonblick som tillsammans bildar Love and Information berättar en av karaktärerna om sex. Att det i grund och botten endast är ett utbyte av information mellan två individer. Hon får till till svar att det ändå är lite mer än bara ett utbyte av information, att det också måste finnas kärlek i mötet mellan två människor.

I en annan scen läser två karaktärer upp en kinesisk dikt. En dikt som direkt översatt säger ”berget flicka dörr”. De vänder av och an på orden och associerar fram och tillbaka utan att egentligen komma fram till en tolkning.

Fråga är om det finns en sanning, inte bara kring dikten utan kring hela pjäsen?

Författaren Caryl Churchill ger oss inget svar. Churchill kommenterar nämligen inte sina verk. Ändå går de många snabba scenerna att binda ihop till en klar helhet med ett budskap och en svidande kritik mot vår konsumtion av information. Hur det idag går att få oändliga mängder information om saker men att vi aldrig kan nå in till någon form av kärna i den information vi tillskansar oss, aldrig lägger något värde i den utan låter den försvinna med ett svep med fingret på våra smarta telefoner.

I en av de sista scener anordnas en frågesport. Frågor ställs ut i tomma intet, frågor som bara har ett svar. Och så, insprängt i all denna information och statistik kommer den ärligaste repliken under hela pjäsen. Ett ”Älskar du mig” som snabbt försvinner i bruset. För att sedan mötas av ett ”ja” som försvinner lika snabbt det.

Scenbytena är snabba och avbryts bara som hastigast av malplacerade sång och dansnummer på den karga scenen som pryds av uppstoppade djur. Vilka karaktärerna är spelar ingen roll, aldrig har de samma kläder och vem som heter vad eller vad de har för kön är omöjligt att avgöra. Men det spelar heller ingen roll. Det är bara information. Information utan en kärna.

Love and information är en kalejdoskopisk samtidsskildring där allting finns att hitta rakt framför oss. Men frågan är om vi vet vad vill hitta, vad vi behöver hitta.

Text: Truls Mårtensson

I rollerna: Göran Dyrsen, Josefin Iziamo, Mattias Linderoth

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik

Höga förväntningar infrias när frustrerad Fröken Julie blir offer – på Göteborgs stadsteater

21 september, 2013 by Redaktionen

frokenjulie_gbg

Fröken Julie
Av August Strindberg
Regi och bearbetning Emil Graffman
Scenografi Julia Przedmojska och Emil Graffman
Kostym Julia Przedmojska
Musik Fredrik Möller
Ljusdesign Linus Fellbom
Mask Katrin Lind
Ljud Gustav Nordmark
Dramaturg och bearbetning Lucas Svensson
Göteborgs stadsteater hösten 2013

Strindbergs skoningslösa skildring brukar ju betecknas som själva födelsen för det naturalistiska dramat. Kommer ihåg från 80-talet då jag var student på universitetet, att Fröken Julie (inklusive det berömda förordet) tillhörde kursplanen.

Svensk premiär var det först sjutton år efter urpremiären på dansk mark, så kontroversiell var detta explicita kammarspel om klass och kön. För inte länge sedan läste jag en kvinnlig kritiker som störde sig på konsekvensen av förförelsen. Hon menade att inte ens på den tiden skulle det behöva gå så illa. Kanske görs Fröken Julies undergång obeveklig för att en misogyn författare anser att hon ska offras? Någon som inte lyckas hålla på sin värdighet – nyckelbegrepp i pjäsen – riskerar alltid något. Tragedin vilar således mer på instabila karaktärer än konventioner. Vid betraktandet av Strindbergs framgångsrika drama, fäster jag mig vid hur de sexuella mötena framställs. Det är rått och primitivt, utan impulskontroll eller förspel. Fröken Julie visar med eftertryck hur drifter segrar över förnuft.

Som teaterbiten förstärktes min nyfikenhet på regissören Emil Graffmans bearbetning efter att ha läst hyllningen i GP. Snegla på andra är lite av en dödssynd, men att recensera en vecka efter premiär gynnar bara teaterkonsten. Nollställd var jag alltså denna gång inte, eftersom rubriken anspelar på Tomas Forsers recension. Å andra sidan är man sällan tom på i förväg tänkta uppfattningar. Vad man sett tidigare finns förstås med i bagaget.

Huvudrollsinnehavarna Nina Zanjani och Fredrik Evers har jag sett ett otal gånger. Här agerar de med den förmåga de har om de ges rätt förutsättningar, vilket de har fått på Göteborgs Stadsteaters lilla scen. För omkring tjugo år sedan såg jag Rolf Lassgård göra Jean då Riksteatern kom till Mölndal. Vem som var Julie har fallit ur minnet. Evers är väldigt bra, en mästare på att låta förorättad och han njuter av att pendla mellan under- och överläge. Ändå kommer nog hans formidabla insats att förblekna i jämförelse med den självlysande Nina Zanjani. Hon excellerar ofta i roller där hon gestaltar lidande, varje gång så övertygande att det kan bli otäckt att skåda. En man intygade för sitt sällskap på väg ut från föreställningen, att den för honom okända Zanjani, var pjäsens stora behållning. Hennes roll exponerar en oroshärd som störtar sig mot avgrunden, en lynnig uttråkad ung kvinna som älskar att leka med befallningar samt bete sig som en skitstövel som ställer till obehag för tjänstefolket. Hon är spröd och förvirrad, destruktiv och handlingskraftig, kärlekstörstande och fordrande. Midsommarnattens manipulerande mellan en stolt betjänt och en olycklig grevedotter, har i denna lyckade version berikats med två nyanserade porträtt.

Under hundra minuter utspelas det tragiska förloppet utan scenbyten. Svängdörrar, stämpelklocka, några uppfällbara stolar, inre vägg i blåbeige färg, askkopp, fläkt, ringklocka och två skjutluckor utgör den konstanta scenografin. Vi befinner oss i köksregionerna där tjänstefolket rör sig hetsigt, stämplar sina kort och uträttar sina ärenden. Av någon anledning har man lagt in en extra biroll i form av Åsa-Lena Hjelm, kökets härskarinna.

Medan känslorna svallar för Julie och Jean med fatalt resultat, iscensätts den vanliga pågående världen med hjälp av Hjelm, en kvartett statister och självfallet Emelie Strandberg som gör Kristin. Hon är ett ankare som borgar för stabilitet, men tyvärr otillräcklig för sin fästman vars dröm är att öppna hotell i Schweiz. Enda gången han på allvar månar om sin Kristin, är då Julie hänsynslöst vill väcka henne. Att välbärgade idag i allt högre utsträckning utnyttjar billig arbetskraft; gör att klassperspektivet i Fröken Julie fått förnyad aktualitet.

Värt att påpeka en av de komplexa aspekter på klass som infogats, den som framkommer när Julie märker att hon dricker öl medan Jean föredrar vin. Att den frånvarande greven är den vars makt alla (även Julie) lyder under, är också ytterst centralt för den ödesmättade intrigen.
Text: Mats Hallberg

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 23/11

Skådespelare
Fredrik Evers, Åsa-Lena Hjelm, Emilie Strandberg och Nina Zanjani

Statister
Claes-Göran Lans, My Ring och Jonas Schmidt

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 222
  • Sida 223
  • Sida 224
  • Sida 225
  • Sida 226
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Arne goes to Space Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Nuaia The Other … Läs mer om Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in