Fröken Julie
Av August Strindberg
Regi och bearbetning Emil Graffman
Scenografi Julia Przedmojska och Emil Graffman
Kostym Julia Przedmojska
Musik Fredrik Möller
Ljusdesign Linus Fellbom
Mask Katrin Lind
Ljud Gustav Nordmark
Dramaturg och bearbetning Lucas Svensson
Göteborgs stadsteater hösten 2013
Strindbergs skoningslösa skildring brukar ju betecknas som själva födelsen för det naturalistiska dramat. Kommer ihåg från 80-talet då jag var student på universitetet, att Fröken Julie (inklusive det berömda förordet) tillhörde kursplanen.
Svensk premiär var det först sjutton år efter urpremiären på dansk mark, så kontroversiell var detta explicita kammarspel om klass och kön. För inte länge sedan läste jag en kvinnlig kritiker som störde sig på konsekvensen av förförelsen. Hon menade att inte ens på den tiden skulle det behöva gå så illa. Kanske görs Fröken Julies undergång obeveklig för att en misogyn författare anser att hon ska offras? Någon som inte lyckas hålla på sin värdighet – nyckelbegrepp i pjäsen – riskerar alltid något. Tragedin vilar således mer på instabila karaktärer än konventioner. Vid betraktandet av Strindbergs framgångsrika drama, fäster jag mig vid hur de sexuella mötena framställs. Det är rått och primitivt, utan impulskontroll eller förspel. Fröken Julie visar med eftertryck hur drifter segrar över förnuft.
Som teaterbiten förstärktes min nyfikenhet på regissören Emil Graffmans bearbetning efter att ha läst hyllningen i GP. Snegla på andra är lite av en dödssynd, men att recensera en vecka efter premiär gynnar bara teaterkonsten. Nollställd var jag alltså denna gång inte, eftersom rubriken anspelar på Tomas Forsers recension. Å andra sidan är man sällan tom på i förväg tänkta uppfattningar. Vad man sett tidigare finns förstås med i bagaget.
Huvudrollsinnehavarna Nina Zanjani och Fredrik Evers har jag sett ett otal gånger. Här agerar de med den förmåga de har om de ges rätt förutsättningar, vilket de har fått på Göteborgs Stadsteaters lilla scen. För omkring tjugo år sedan såg jag Rolf Lassgård göra Jean då Riksteatern kom till Mölndal. Vem som var Julie har fallit ur minnet. Evers är väldigt bra, en mästare på att låta förorättad och han njuter av att pendla mellan under- och överläge. Ändå kommer nog hans formidabla insats att förblekna i jämförelse med den självlysande Nina Zanjani. Hon excellerar ofta i roller där hon gestaltar lidande, varje gång så övertygande att det kan bli otäckt att skåda. En man intygade för sitt sällskap på väg ut från föreställningen, att den för honom okända Zanjani, var pjäsens stora behållning. Hennes roll exponerar en oroshärd som störtar sig mot avgrunden, en lynnig uttråkad ung kvinna som älskar att leka med befallningar samt bete sig som en skitstövel som ställer till obehag för tjänstefolket. Hon är spröd och förvirrad, destruktiv och handlingskraftig, kärlekstörstande och fordrande. Midsommarnattens manipulerande mellan en stolt betjänt och en olycklig grevedotter, har i denna lyckade version berikats med två nyanserade porträtt.
Under hundra minuter utspelas det tragiska förloppet utan scenbyten. Svängdörrar, stämpelklocka, några uppfällbara stolar, inre vägg i blåbeige färg, askkopp, fläkt, ringklocka och två skjutluckor utgör den konstanta scenografin. Vi befinner oss i köksregionerna där tjänstefolket rör sig hetsigt, stämplar sina kort och uträttar sina ärenden. Av någon anledning har man lagt in en extra biroll i form av Åsa-Lena Hjelm, kökets härskarinna.
Medan känslorna svallar för Julie och Jean med fatalt resultat, iscensätts den vanliga pågående världen med hjälp av Hjelm, en kvartett statister och självfallet Emelie Strandberg som gör Kristin. Hon är ett ankare som borgar för stabilitet, men tyvärr otillräcklig för sin fästman vars dröm är att öppna hotell i Schweiz. Enda gången han på allvar månar om sin Kristin, är då Julie hänsynslöst vill väcka henne. Att välbärgade idag i allt högre utsträckning utnyttjar billig arbetskraft; gör att klassperspektivet i Fröken Julie fått förnyad aktualitet.
Värt att påpeka en av de komplexa aspekter på klass som infogats, den som framkommer när Julie märker att hon dricker öl medan Jean föredrar vin. Att den frånvarande greven är den vars makt alla (även Julie) lyder under, är också ytterst centralt för den ödesmättade intrigen.
Text: Mats Hallberg
Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 23/11
Skådespelare
Fredrik Evers, Åsa-Lena Hjelm, Emilie Strandberg och Nina Zanjani
Statister
Claes-Göran Lans, My Ring och Jonas Schmidt
Foto: Elisabeth Ohlson Wallin