Teaterkritik

Malmö for the fittest
Text: Cristina Gottfridson
Regi: Anette Norberg
Malmö stadsteater
Urpremiär på Intiman 23 november 2013

En kvinna kommer ut från sin hyresrätt som är på väg att ombildas till insatslägenhet. Hon har nyligen blivit vald till ordförande i den framtida styrelsen i bostadsrättsföreningen. Utanför sitter en sliten flicka på sjutton år på trottoaren.
– Här får du inte sitta och tigga! säger kvinnan, spelad av Cecilia Lindqvist.

Det bör tilläggas att flickan på sjutton sålt sin förståndshandikappade vän till en man i granntrappen för en timme. Kvinnan är alldeles uppbragd över att det sitter folk och tigger utanför hennes framtida insatslägenhet. Hennes man dyker upp från badmintonträningen. Hon måste dock vidare till sin yoga. Då visar det sig att mannen är en av kunderna till sjuttonåringen. Malmö for the fittest är mörk och absurd.

Jag väntar under tiden jag ser pjäsen på att Kafkas Josef K ska dyka upp. För det är en blind process som visas upp. Vi känner igen den hjälplösa socialsekreteraren som vill hjälpa till men inte får lov, eller har tid. Sjuka och hemlösa slussas runt och ingen vet eller har någon kunskap om vilken myndighet som har ansvar. Alltför många hamnar mellan stolarna. Ovanför allt hägrar offentlig förvaltning. Byråkrati.

Och medan människorna slussas mellan myndigheter och förvaltningar går generationerna förbi. Sjukdomen och missbruket går i arv från förälder till barn. Från dagens förvaltning till morgondagens.

Samtidigt finns det godhet i pjäsen. I mötet människor emellan. Polisen som tar emot den hemlöse mannens anmälan om att pengarna blivit stulna. Han som ger den hemlöse ett nytt bälte. Eller socialsekreteraren som når fram till den ensamma söndermedicinerade människan som reducerats till kund eller brukare i sjukvårdens journaler. Sekreteraren som hjälper människan, som är i behov, att ta de första stegen utanför lägenheten på flera år.

Det bör tilläggas när detta låter väldigt mörkt och allvarligt att Malmö for the fittest är en väldigt rolig pjäs. Wolfie Runar, eminent spelad av Lars-Göran Ragnarsson, är en urban survivalist som tränar på att leva på ankor från parker och har alltid vattenreningstabletter med sig. Han lär ut sin När det Gått åt Helvete-lista till nyfikna. Mest socialsekreterare verkar det som.

Lars-Göran Ragnarsson är för övrigt en skådespelare jag vill slå lite extra för. Han tolkar alltid sina karaktärer med en värme som gör honom trovärdig. Alltid stabil på Malmö stadsteaters scen oavsett roll.

Pjäsen handlar om Malmö men hade kunnat med några mindre justeringar handlat om vilken stad som helst. Cecilia Lindqvist hade kunnat säga samma sak i Paris. I Nairobi. I Beijing. Eller i Stockholm.

Jag lämnar salongen med en klump i magen inför systemets kyla och okänslighet men samtidigt med en strimma av hopp inför det goda i varje socialsekreterare och polis.

Text: Jonas Wegestål

Skådespelare: Anette Bjärlestam, Magdalena Eshaya, Cecilia Lindqvist, Hanna Normann, Erik Olsson, Peshang Rad, Lars-Göran Ragnarsson

Den Lyckliga Människan 2.0
Av: Cecilia Säverman
Koreografi: Cecilia Säverman
Spelas av Teater Kaleido på Teater Alma i Stockholm
Föreställning som recenseras: 23 november 2013

”Den Lyckliga Människan 2.0” är en underbar drift av fördomar kring manligt och kvinnligt som framförs i snyggt koreograferad dansteater-form. Föreställningen hade nypremiär den 16 november och ges ytterligare en gång, på fredag den 29 november. Jag håller tummarna för att de också gör en turné med föreställningen.

Några varelser från rymden har bestämt att mänskligheten ska utrotas. Människorna har gått för långt och brutit mot reglerna för hur män och kvinnor ska uppföra sig. Två jord-människor har valts ut och placerats i ett laboratorium där de får chansen att rädda mänskligheten. De ska spela upp några scener där de ska bevisa att jordmänniskornas män vet hur en man ska vara och kvinnan ska visa att hon vet hur en kvinna ska uppföra sig. De får visa hur en flirt och en date ska gå till och de får visa hur de sedan ska leva tillsammans.

Varför får riktiga män inte raka sina ben och varför ska kvinnor låtsas att de inte vill följa med en man hem, varför ska mannen driva på trots att kvinnan säger nej? Varför förväntas kvinnor ha mer starkare instinkt för att vilja ha barn och sköta om barn än män? Varför får män inte visa känslor? Föreställningen tar upp många frågor och funderingar kring manligt, kvinnligt och mänskligt. Föreställningen skulle vara perfekt för att spelas runt om i landet på högstadier och gymnasier.

De två skådespelarna är duktiga och pendlar mellan olika sätt att vara, både med kroppspråk och hur de talar och rör sig. Cecilia Säverman som gör rollen som kvinnan (och också är regissör, koreograf och manusförfattare) går på teaterhögskolan i Stockholm och är utbildad både inom musikal, dans och sång. En sak är säker, vi kommer att höra mer om henne och se mer av henne. Ola Wallinder vet jag inte så mycket om, men jag skulle gissa att han också har någon form av utbildning inom dans också, förutom att han är skådespelare och bland annat varit med i filmen ”Män som hatar kvinnor”. Vi kommer att se honom i fler sammanhang framöver, det är jag övertygad om.

Publiken skrattade men samtidigt var det tänkvärt om ändå inte helt överraskande. Argumenten kring könsidentiteter har hörts förr – det är dock inte alltid vad som sägs utan hur det framförs som avgör om det är bra eller inte. Och föreställningen ”Den Lyckliga Människan 2.0” är mycket snyggt framförd och berör. Jag hoppas att det blir fler föreställningar än den sista som nu är planerad den 29 november. Som sagt: kanske en turné i skolor?

Manifest 2083
Av Christian Lollike
Regissör Christian Lollike
Gästspel från CaféTeatret från Köpenhamn på Dramaten
15 november 2014

Anders Behring Breivik dödade 77 människor och skadade 158 människor under sitt attentat i Norge sommaren 2011. Den danske dramatikern Christian Lollike ville undersöka hur det kunde hända, han ville undersöka vem massmördaren Breivik var, hur han fungerade. När det blev känt att han ville skriva en föreställning kring Anders Behring Breivik kom starka reaktioner och han fick massor av kritik och hatbrev, redan innan han hunnit börja skriva.

Föreställningen, Manifest 2083, är en stark föreställning som kretsar kring Breiviks manifest, rättegången och medieuttalanden av honom om hur han ser på sig själv. Skådespelaren, Olaf Højgaard, växlar mellan att gå in rollen som Breivik och att betrakta Breivik utifrån sin egen synvinkel.

Olaf Højgaard gick in så totalt i sitt sökande att förstå mekanismerna för hur en människa kan begå en sådan terrorhandling att han en period isolerade sig, stängde av mobilen och spelade massor av tv-spel med mycket dödande i, läste Breiviks manifest, besökte högerextrema sajter och mediterade den form som Breivik rekommenderar i sitt manifest. Det är en meditationsform som användes av japanska krigare och som är fungerar bra för att stärka psyket inför våldshandlingar. Olaf Højgaard tränade hårt, enligt de anvisningar som Breivik ger i sitt manifest och tog steroider.
– Jag märkte hur jag blev aggressiv, berättade Olaf Højgaard under föreställningen.

Under rättegången gav några psykiatriker Breivik psykiatriska diagnoser vilket Breivik protesterade mot och (om jag minns rätt) gick andra psykiatriker och/eller psykologer in och friskförklarade honom. I föreställningen kommenterar rollen Breivik detta:
– Det är konstigt. Om en terrorist från al-Qaida skulle gjort det jag gjort skulle ingen försöka ge honom en psykiatrisk diagnos.

Breivik planerade sitt terrordåd under flera år, han genomförde det noggrant och redogör för det i detalj i sitt manifest. Han arbetade med att stärka sig själv för att både fysiskt och psykiskt klara av att genomföra attentatet.

Olaf Højgaard är en fantastisk skådespelare och föreställningen bygger på hans strålande insats. En stor del av texten till föreställningen har vuxit fram i ett samarbete mellan honom och dramatikern/regissören Christian Lollike och dramaturgen Tanja Diers.

Föreställningen hade urpremiär i Köpenhamn hösten 2012 och belönades i maj 2013 med juryns specialpris när årets Reumert, Danmark största teaterpris, delades ut:
Motiveringen löd:
Nej det blev ingen hyllning till terroristen Breivik. På källarscenen stod bara en skådespelare som försökte förstå hur det var att vara Breivik. Det blev modig teater, som insisterade på att förstå det oförståeliga.

Efter att ha sett resultatet av denna djupdykning i hur världen ser ut i huvudet på massmördaren och terroristen Anders Behring Breivik blir jag väldigt rädd, skrämd. Det blir tydligt att Breivik inte är ensam, hans tankevärld växer runt om i världen, högerextrema grupper börjar synas mer och partierna får röster i allmänna val. Jag tror inte ens det är omöjligt att det finns grupper som på allvar tycker att det Breivik gjorde var rätt. Manifestet finns dessutom på webben och är lätt att få tag på. Skrämmande att det finns människor som kan hylla sådana tankar, men det finns många sådana grupper.

Det handlar dock inte bara om hur en människa kan bli högerextrem terrorist. Olaf Højgaards experiment med att isolera sig och bara låta sig själv få tillgång till extrema tankar visar hur människor kan falla in i vilka extrema tankar som helst. På samma sätt som Breivik kunde förvandla sig själv till en högerextrem terrorist kan andra fundamentalistiska grupper hjärntvätta sig själva för att utföra terrordåd.

Manifest 2083 är en modig föreställning och nödvändig. Vi måste våga undersöka också hemska tragedier som massmordet på Utøya, hur ont det än gör.

Foto: Søren Solkær Starbird

 

Svenska Dagbladet recenserade föreställningen på premiären i Danmark.