”Moses” av och med Scenfundamentet 14/11 Inkonst, Malmö
Jag sätter mig strategiskt långt bak. I programmet står det att detta är en pjäs som skapas med publiken. Just denna kväll är jag inte så pigg på att delta i något, jag vill bara beskåda.
Snabbt inser jag att detta kommer bli en omöjlighet när det från en provisorisk bar börjar säljas öl.
Snabbspolning fram till en timmen och 40 minuter senare när jag i rask takt går längs berggatan på väg hem i den isande novemberkylan. Vad jag just sett vet jag inte riktigt. Jag frågar mig om det var bra?
Jag tror det.
Scenfundamentet består av Maria Nilsson, Linn Möller och Stina Svensson. Pjäsen, även om jag inte skulle definiera det som en pjäs, skildrar hur de tre skaffar ett marsvin. Ett marsvin som sedan får huvudrollen. De har döpt honom till Moses men vi får till uppgift att döpa om honom. Ironisk nog får han fortsätta heta Moses.
Maria, Linn och Stina berättar sedan i tur och ordning om när de, på olika håll, åkte till Sydamerika och hur resorna har på olika sätt omvälvt deras världsbild.
Hela tiden frågar de oss i publiken om vi varit med om något liknande.
Då känslorna de berättar om är medvetet almängiltiga nickar hela tiden folk i publiken instämmande. Vad som sedan händer är just kärnan i Moses.
Publiken får nämligen pengar, bekräftelse, på att de känt exempelvis medmänsklighet eller skam.Moses blir då genast en kommentar till hur vi som lever i det kapitalistiska ständigt måste fästa ett ekonomiskt värde till allting. Dragit till sin spets även på våra känslor. Det lilla marsvinet blir då en absurd symbol för hur till och med liv kan köpas för pengar.
Helar pjäsen slutar med att i princip all rekvisita säljs; datorn från vilken powerpointen presenterats, en kitschig lampa från den provisoriska baren och marsvinet Moses själv.
Jag känner ofta efter sådan här tillfällen att jag inte besitter varken medlen eller rätten till att bedöma om det jag sett är bra, speciellt när det gäller en performancepjäs som denna. Men påverkade det mig? Ja, det gjorde det.
Försökte jag koka ner pjäsen till något mer greppbart, inte för att det var en nödvändighet utan endast för att jag var otålig för att berätta vad jag faktiskt hade sett.
Ja, det gjorde jag. I snart tre dagar nu har jag försökt formulera och berätta om Moses för alla jag känner. Det går sådär. Jag hoppas istället de och många fler får ta del av den på scen istället.
Text: Truls Mårtensson
I rollerna: Maria Nilsson, Linn Möller, Stina Svensson