Den Lyckliga Människan 2.0
Av: Cecilia Säverman
Koreografi: Cecilia Säverman
Spelas av Teater Kaleido på Teater Alma i Stockholm
Föreställning som recenseras: 23 november 2013
”Den Lyckliga Människan 2.0” är en underbar drift av fördomar kring manligt och kvinnligt som framförs i snyggt koreograferad dansteater-form. Föreställningen hade nypremiär den 16 november och ges ytterligare en gång, på fredag den 29 november. Jag håller tummarna för att de också gör en turné med föreställningen.
Några varelser från rymden har bestämt att mänskligheten ska utrotas. Människorna har gått för långt och brutit mot reglerna för hur män och kvinnor ska uppföra sig. Två jord-människor har valts ut och placerats i ett laboratorium där de får chansen att rädda mänskligheten. De ska spela upp några scener där de ska bevisa att jordmänniskornas män vet hur en man ska vara och kvinnan ska visa att hon vet hur en kvinna ska uppföra sig. De får visa hur en flirt och en date ska gå till och de får visa hur de sedan ska leva tillsammans.
Varför får riktiga män inte raka sina ben och varför ska kvinnor låtsas att de inte vill följa med en man hem, varför ska mannen driva på trots att kvinnan säger nej? Varför förväntas kvinnor ha mer starkare instinkt för att vilja ha barn och sköta om barn än män? Varför får män inte visa känslor? Föreställningen tar upp många frågor och funderingar kring manligt, kvinnligt och mänskligt. Föreställningen skulle vara perfekt för att spelas runt om i landet på högstadier och gymnasier.
De två skådespelarna är duktiga och pendlar mellan olika sätt att vara, både med kroppspråk och hur de talar och rör sig. Cecilia Säverman som gör rollen som kvinnan (och också är regissör, koreograf och manusförfattare) går på teaterhögskolan i Stockholm och är utbildad både inom musikal, dans och sång. En sak är säker, vi kommer att höra mer om henne och se mer av henne. Ola Wallinder vet jag inte så mycket om, men jag skulle gissa att han också har någon form av utbildning inom dans också, förutom att han är skådespelare och bland annat varit med i filmen ”Män som hatar kvinnor”. Vi kommer att se honom i fler sammanhang framöver, det är jag övertygad om.
Publiken skrattade men samtidigt var det tänkvärt om ändå inte helt överraskande. Argumenten kring könsidentiteter har hörts förr – det är dock inte alltid vad som sägs utan hur det framförs som avgör om det är bra eller inte. Och föreställningen ”Den Lyckliga Människan 2.0” är mycket snyggt framförd och berör. Jag hoppas att det blir fler föreställningar än den sista som nu är planerad den 29 november. Som sagt: kanske en turné i skolor?