Malmö for the fittest
Text: Cristina Gottfridson
Regi: Anette Norberg
Malmö stadsteater
Urpremiär på Intiman 23 november 2013
En kvinna kommer ut från sin hyresrätt som är på väg att ombildas till insatslägenhet. Hon har nyligen blivit vald till ordförande i den framtida styrelsen i bostadsrättsföreningen. Utanför sitter en sliten flicka på sjutton år på trottoaren.
– Här får du inte sitta och tigga! säger kvinnan, spelad av Cecilia Lindqvist.
Det bör tilläggas att flickan på sjutton sålt sin förståndshandikappade vän till en man i granntrappen för en timme. Kvinnan är alldeles uppbragd över att det sitter folk och tigger utanför hennes framtida insatslägenhet. Hennes man dyker upp från badmintonträningen. Hon måste dock vidare till sin yoga. Då visar det sig att mannen är en av kunderna till sjuttonåringen. Malmö for the fittest är mörk och absurd.
Jag väntar under tiden jag ser pjäsen på att Kafkas Josef K ska dyka upp. För det är en blind process som visas upp. Vi känner igen den hjälplösa socialsekreteraren som vill hjälpa till men inte får lov, eller har tid. Sjuka och hemlösa slussas runt och ingen vet eller har någon kunskap om vilken myndighet som har ansvar. Alltför många hamnar mellan stolarna. Ovanför allt hägrar offentlig förvaltning. Byråkrati.
Och medan människorna slussas mellan myndigheter och förvaltningar går generationerna förbi. Sjukdomen och missbruket går i arv från förälder till barn. Från dagens förvaltning till morgondagens.
Samtidigt finns det godhet i pjäsen. I mötet människor emellan. Polisen som tar emot den hemlöse mannens anmälan om att pengarna blivit stulna. Han som ger den hemlöse ett nytt bälte. Eller socialsekreteraren som når fram till den ensamma söndermedicinerade människan som reducerats till kund eller brukare i sjukvårdens journaler. Sekreteraren som hjälper människan, som är i behov, att ta de första stegen utanför lägenheten på flera år.
Det bör tilläggas när detta låter väldigt mörkt och allvarligt att Malmö for the fittest är en väldigt rolig pjäs. Wolfie Runar, eminent spelad av Lars-Göran Ragnarsson, är en urban survivalist som tränar på att leva på ankor från parker och har alltid vattenreningstabletter med sig. Han lär ut sin När det Gått åt Helvete-lista till nyfikna. Mest socialsekreterare verkar det som.
Lars-Göran Ragnarsson är för övrigt en skådespelare jag vill slå lite extra för. Han tolkar alltid sina karaktärer med en värme som gör honom trovärdig. Alltid stabil på Malmö stadsteaters scen oavsett roll.
Pjäsen handlar om Malmö men hade kunnat med några mindre justeringar handlat om vilken stad som helst. Cecilia Lindqvist hade kunnat säga samma sak i Paris. I Nairobi. I Beijing. Eller i Stockholm.
Jag lämnar salongen med en klump i magen inför systemets kyla och okänslighet men samtidigt med en strimma av hopp inför det goda i varje socialsekreterare och polis.
Text: Jonas Wegestål
Skådespelare: Anette Bjärlestam, Magdalena Eshaya, Cecilia Lindqvist, Hanna Normann, Erik Olsson, Peshang Rad, Lars-Göran Ragnarsson