Teaterkritik

Felicia försvann
Efter en bok av: Felicia Feldt
Dramatisering: Karin Thunberg
Regi: Gunilla Röör
I rollen: Sofi Helleday
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Miriam Helleday
Mask: Frida Johansson
Foto/film/videoredigering: Sebastian Kihlstrand
Premiär 14 december på Bryggan, Stockholms stadsteater

En enkel scen, bara en skådespelare och en stor vit diabildsduk där bilder och filmklipp från tiden för Felicia Feldts barndom visas. (Bilderna och filmerna kommer dock från skådespelerskans familj.)
Det känns mer som att vara hemma hos Felicia som visar bilder och berättar. Berättelsen hoppar runt i tiden, blandar tonårsminnen med småbarnsminnen och minnen från vuxenlivet, precis som när du träffar en vän som berättar för dig.

I all sin enkelhet är det så starkt, jag kan inte slita mig. Felicias berättelse är så grym så naken och visar hur maktlösa barn är, hur utsatta de är för de vuxnas påhitt. Samtidigt anar jag hur dåligt den mor mådde, den mor som präglat Felicia. Samtidigt spirar ett litet hopp, ett hopp om att det går att ta sig vidare trots de djupa sår och demoner vi får i barndomen och uppväxten.

Föreställningens styrka ligger i dess enkelhet och det naturliga tilltalet, en skicklig skådespelare i rollen som Felicia och att det som berättas inte är ensidigt. Mellan raderna förstår jag att mamman inte bara var ondskefull och att hon drabbades av en fruktansvärd tragedi då hon förlorade ett barn som bara blev tre år. Då drogs tjocka svarta gardiner för och allt blev mörkt.

Anna Wahlgren, den välkända debattören i frågor om barnuppfostran, blev nedknuffad från sin piedestal när hennes ena dotter, Felicia Feldt, i januari 2012 gav ut boken ”Felicia försvann”. I boken uttrycker Felicia Feldt besvikelse över sin uppväxt, moderns livsstil och uppfostringsmetoder. Författaren reagerar bland annat över att hennes barndom givits allmän insyn och att den beskrivits på fel sätt. Boken ställer sig även kritisk till Wahlgrens bruk av alkohol och hennes frekventa byten av partner, vilka resulterat i en otrygg uppväxtmiljö.

Anna Wahlgren har fött nio barn, varav ett dog som treåring, och hon har varit gift sju gånger. Mest känd är Anna Wahlgren för ”Barnaboken” som utgavs 1983. Hon har dock också skrivit romaner, novellsamlingar, dikter, en barnbok och en självbiografi i tre delar och ofta deltagit i offentlig debatt om barnuppfostran.

Jag väljer dock att se föreställningen mer allmänt, som en berättelse om ett barn som farit illa och burit med sig demonerna från barndomen till vuxenlivet och lyckats ta sig vidare, lyckats göra sig fri från det som gör så ont.

Sofi Helleday som gör rollen som Felicia är en enormt duktig skådespelerska. Hon känns så äkta, jag upplever som som om det handlade om henne, att hon är Felicia. Föreställningen står och faller med hennes starka, naturliga insats.

Foto: Petra Hellberg

Pygmalion
Författare: George Bernard Shaw
Översättning: Göran O Eriksson
Bearbetning & regi: Eva Bergman
Scenografi. Tofte Lamberg.
Kostym. Karin Dahlström.
Mask: Maria Agaton.
Ljus: William Wenner
Ljud: Jesper Lindell
Koreograf & steppinstruktör: Lisa Alvgrim
Dramaturgi: Sisela Lindblom
Verkställande direktör: Ronnie Hallgren
Konstnärlig ledare: Anna Takanen
Göteborgs Stadsteater
Premiär 13 december 2013

George Bernard Shaw växte upp på Irland under andra halvan av 1800-talet. Det var en bekymmersam tid på Irland att leva i. Den stora svälten dödade en tredjedel av Irlands befolkning. Under denna period sattes ”problemen under debatt”. Med detta är det inte förvånande att Shaw utvecklade en motvilja till lyckliga slut. Den här premiären får ett slut med ett frågetecken. Han skulle nog varit nöjd med kvällens premiär av Pygmalion på Göteborgs Stadsteater. Den slutar med att Eliza och Higgins går åt var sitt håll, anandes att Eliza skall konkurrera ut Higgins som språkprofessor och ta betalt för tallektioner.

Elizas pappa herr Doolittle får ett antiklimax – han är sopåkaren i början och blir på slutet en arvtagare och en del av den medelklass han inte vill tillhöra. Rollen spelas av Sven-Åke Gustafsson, vilket han gör med den äran.

Orkestern gör en underbar prestation. Trombonisten, pianisten – suveräna. Tomas von Brömssen som den briljanta, framgångsrika språk- och musikprofessorn med sex musiker i sitt vardagsrum på Wimpole Street i London, steppdansande i Putting on the Ritz (ursprunglig version av Irving Berlin, i mitt fall är Tacos mer aktuell) och steppkonstens alla mysterier – underbart. Nina Zanjani i rollen som blomsterförsäljerskan – vilken sångerska förutom skådespelare och danserska. Som vanligt är hon exkvisit i sin rolltolkning, som hon var i Fröken Julie och som i Antigone. Eric Ericson gör ett roligt rollporträtt med sina vokaler och sångexcesser.

Pygmalion – en upplevelse ut i fingerspetsarna; dramaturgin, jazzinfluerade musiken, mottagandet av publiken, med applådåskor ett flertal gånger – se den för att den är rolig och vacker och ett klassdrama i sig självt.
Katarina Bredberg

Medverkande:
Tomas von Brömssen
Nina Zanjani
Carina Boberg
Marie Delleskog
Eric Ericson
Sven-Åke Gustavsson
Malin Malm
Joel Zerpe
Carl-Markus Wickström
Kapellmästare: Bernt Andersson

Musiker:
Andes Blad, Daniel Ekborg, Per Melin, Stefan Sandberg, Bo Stenholm.
Dansstatister: Rudy Addo, Malin Stenbäck.

Galileis liv
av Bertolt Brecht
Översättning: Ulrika Wallenström
Regi: Lennart Hjulström
Scenografi: Sören Brunes
Kostym: Charles Koroly
Ljus: Patrik Bogårdh
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Mask: Johanna Ruben
Lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Premiär 7 december 2013

Galileo Galilei, född 1564, är en av banbrytarna för den moderna naturvetenskapen. Han betonade att varje hypotes om naturen måste kunna prövas genom fallstudier och mätningar. Det kan låta som självklart i vår tid men det väckte en hel del misstänksamhet under en tid då världsbilden i Europa byggde på Bibeln. Galilei framställde ett teleskop där han kunde se planeter och stjärnor. Där kunde han se att planeten Jupiter hade månar, han kunde se att Vintergatan besår av en mängd stjärnor. När han av sina upptäckter drog slutsatsen att jorden rör sig runt solen och att jorden inte är stillastående och inte är världens medelpunkt blev hans forskning farlig för dåtidens makt, den katolska kyrkan.

Hur överlever sanningen i en mörk tid? Brecht skrev den första versionen av Galileis liv under nazitiden. Brecht var socialist och då hans fru var judinna var Tyskland inte säkert för dem utan de flydde, först till Danmark och sedan till Sverige och så småningom till Finland och sedan till USA.

Pjäsen handlar om mycket. Om vetenskapens förhållande till makten, om kyrkans förhållande till vetenskap och den ställer frågor kring vilket ansvar vetenskapen har för sina resultat. Ska forskare hänge sig helt åt sin forskning oavsett vad forskningsresultatet kan användas till?

– Bertolt Brecht skrev pjäsen 1938, samma år som jag föddes, säger regissören Lennart Hjulström, och skrev den på tre veckor under sin exil i Danmark. Kort därefter startar andra världskriget vilket tillsammans med Förintelsen och så småningom Hiroshima påverkar Brecht och hans syn på användandet av vetenskapens upptäckter och forskarnas ansvar. Det gäller oss idag i lika höga grad. Vi vet inte vad alla lysande upptäckter kommer att användas till i framtiden.

Lennart Hjulström ser tydliga likheter med vår tid och säger i ett pressmeddelande:
– I pjäsen finns många paralleller till idag som hur upptäckter som revolutionerar vår värld och världsbild får enorma konsekvenser för oss människor. Som hur IT-världen öppnat kommunikationen mellan människor och på så sätt förminskat jorden. Eller hur vi ser på naturförstöringen idag, det är precis som när vetenskapsmännen i pjäsen inte vill titta i Galileis kikare – de vill inte se. De vill inte få sin världsbild rubbad. Nu är det konferens efter konferens där världen ska räddas men väldigt lite görs. Forskarna säger vi måste ändra vårt beteende NU, annars gå det åt helvete. Och så skrivs någon resolution, men inget konkret ändras. Istället börjar länderna handla med utsläppsrätter och förklara varför just de behöver släppa ut mera koloxid. Det är galet, upprörande och i grunden obegripligt!

Föreställningen är rolig att se. Scenen är spännande uppbyggd med en stor träställning och klot av olika storlek och instrument för forskning. Skådespelarna har kläder från dåtiden och flera roller bär masker. Brecht skulle vara nöjd om han såg föreställningen. Han ville att den som ser en föreställning hela tiden ska känna att det är en föreställning, åskådaren ska känna ett visst avstånd och inte leva sig in i föreställningen till hundra procent. Det gör inte föreställningen sämre utan tvärtom. Det blir lättare att tänka vidare själv, att sätta in det som sker på scen i andra sammanhang och i vår tid.

Vad kan man mer begära av en kväll på stadsteatern? En fantasieggande scenlösning, fascinerande dräkter, en viktig berättelse och en mängd duktiga skådespelare som Leif Andrée, Jan Mybrand, Stina Rautelin, Jonas Kruse, Ralph Carlsson, Jakob Eklund, Maria Salomaa, Lars Göran Persson, Christer Fant, Morten Løvstrøm Olsen.

Publiken applåderade rejält men det var inte stående ovationer. För min del tänker jag att det beror på att Brechts pjäser inte kryper under skinnet på åskådaren. Det som visas på scen kan vara som föreställningen av Galileis liv: mycket bra, men som åskådare behåller jag ett visst avstånd. För mig är det positivt. Jag tycker det var en lyckad föreställning som ställer viktiga frågor och är värd att ses och att diskutera utifrån. Rolig, spännande, varm och viktig.

Lite fakta om Brecht och Galileis liv:
Den första versionen av Galileis liv skrevs i Danmark 1938 och hade urpremiär 1943 i Zürich. Men Brecht fortsatte arbeta med pjäsen under sin exil i USA och översatte och bearbetade den själv tillsammans med Charles Laughton, som gjorde titelrollen i USA. Den amerikanska versionen hade sin urpremiär i Beverly Hills 1947. När Brecht hade återvänt till Tyskland och fått sin egen teater, Berliner Ensemble i Östberlin, tog han återigen fram pjäsen och en ny version gavs ut 1955. Urpremiären på den tredje versionen skedde i Köln den 16 april 1955 under titeln Galileo Galilei. Brecht började repetera den på Berliner Ensemble i december 1955. Repetitionerna avslutades aldrig på grund av Brechts vacklande hälsa. Brecht avled den 14 augusti 1956 av följderna av en massiv hjärtattack. Uppsättningen hade premiär på Berliner Ensemble den 15 januari 1957 under titeln Galileis liv. Den slutgiltiga texten fick premiär först efter Brechts död 1956.

I rollerna:
Leif Andrée, Jan Mybrand, Stina Rautelin, Jonas Kruse, Ralph Carlsson, Jakob Eklund, Maria Salomaa, Lars Göran Persson, Christer Fant, Morten Løvstrøm Olsen
Barnskådespelarna: Elliot Helleday Ahlström /Jens Deneberg, Vilmer Geijer/ Felix Lindström
I föreställningen förekommer musik av Esbjörn Svensson trio
Foto: Carl Bengtsson