Felicia försvann
Efter en bok av: Felicia Feldt
Dramatisering: Karin Thunberg
Regi: Gunilla Röör
I rollen: Sofi Helleday
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Annsofi Nyberg
Ljus: Miriam Helleday
Mask: Frida Johansson
Foto/film/videoredigering: Sebastian Kihlstrand
Premiär 14 december på Bryggan, Stockholms stadsteater
En enkel scen, bara en skådespelare och en stor vit diabildsduk där bilder och filmklipp från tiden för Felicia Feldts barndom visas. (Bilderna och filmerna kommer dock från skådespelerskans familj.)
Det känns mer som att vara hemma hos Felicia som visar bilder och berättar. Berättelsen hoppar runt i tiden, blandar tonårsminnen med småbarnsminnen och minnen från vuxenlivet, precis som när du träffar en vän som berättar för dig.
I all sin enkelhet är det så starkt, jag kan inte slita mig. Felicias berättelse är så grym så naken och visar hur maktlösa barn är, hur utsatta de är för de vuxnas påhitt. Samtidigt anar jag hur dåligt den mor mådde, den mor som präglat Felicia. Samtidigt spirar ett litet hopp, ett hopp om att det går att ta sig vidare trots de djupa sår och demoner vi får i barndomen och uppväxten.
Föreställningens styrka ligger i dess enkelhet och det naturliga tilltalet, en skicklig skådespelare i rollen som Felicia och att det som berättas inte är ensidigt. Mellan raderna förstår jag att mamman inte bara var ondskefull och att hon drabbades av en fruktansvärd tragedi då hon förlorade ett barn som bara blev tre år. Då drogs tjocka svarta gardiner för och allt blev mörkt.
Anna Wahlgren, den välkända debattören i frågor om barnuppfostran, blev nedknuffad från sin piedestal när hennes ena dotter, Felicia Feldt, i januari 2012 gav ut boken ”Felicia försvann”. I boken uttrycker Felicia Feldt besvikelse över sin uppväxt, moderns livsstil och uppfostringsmetoder. Författaren reagerar bland annat över att hennes barndom givits allmän insyn och att den beskrivits på fel sätt. Boken ställer sig även kritisk till Wahlgrens bruk av alkohol och hennes frekventa byten av partner, vilka resulterat i en otrygg uppväxtmiljö.
Anna Wahlgren har fött nio barn, varav ett dog som treåring, och hon har varit gift sju gånger. Mest känd är Anna Wahlgren för ”Barnaboken” som utgavs 1983. Hon har dock också skrivit romaner, novellsamlingar, dikter, en barnbok och en självbiografi i tre delar och ofta deltagit i offentlig debatt om barnuppfostran.
Jag väljer dock att se föreställningen mer allmänt, som en berättelse om ett barn som farit illa och burit med sig demonerna från barndomen till vuxenlivet och lyckats ta sig vidare, lyckats göra sig fri från det som gör så ont.
Sofi Helleday som gör rollen som Felicia är en enormt duktig skådespelerska. Hon känns så äkta, jag upplever som som om det handlade om henne, att hon är Felicia. Föreställningen står och faller med hennes starka, naturliga insats.
Foto: Petra Hellberg
Hva har dette med ”kultur” å gjøre, må jeg virkelig spørre om? Handler det ikke heller om grenseløs ondskapsfull ærekrenkelse og terrorisering av et menneske som fremdeles lever, nemlig Anna Wahlgren? Jeg kjenner hverken mor eller datter, men dette som skjer i mitt naboland i denne saken, synes jeg er så utrolig og forferdelig at jeg nesten ikke kan tro det er sant. Finnes det ikke et lovverk som kan beskytte mennesker som lever mot en slik behandling? Og hvordan kan landets innbyggere finne seg i å være vitne til slik grusomhet. Er de blottet for medmenneskelighet og innlevelsesevne. Jeg har ikke flere ord ….
Jag såg denna föreställning igår kväll och är fortfarande helt uppfylld av det mycket välspelade budskapet. Det är inte som du tror Randi ett ärekränkande verk, det är en mycket skickligt framförd och nyanserad beskrivning av en relation mellan mor och barn med mycket igenkänning, åtminstone för mig. Ett vackert teaterstycke helt enkelt som jag rekommenderar dig att försöka få biljetter till!
Nu har även jag sett föreställningen. Så stark. Så berörande.
http://eliniver.wordpress.com/2014/04/08/felicia-forsvann/