• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

En magisk trollkarl i Hudiksvall

15 februari, 2014 by Redaktionen

Lejonen

Trollkarlen från Oz
Plats Igge Camp, Hudiksvall
Musik Salem Al Fakir och Pontus de Wolfe
Regi o manus: Per Johansson
Kostym: Tina Warg
Glada Hudikteatern
Premiär 12 februari 2014

Se oss som vi är, vi duger. Temat i Trollkarlen från Oz ligger så nära Glada Hudikteaterns budskap som vi någonsin kan komma. Vi har alla olika funktionshinder, jag och du, men vi duger. Premiären av tre års arbete blev en fullträff. Inte en miss. En jublande hemmapublik på Igge Camp – fullsatt. Hur kunde det bli annat – då genrepet kvällen innan var det totala kaoset, berättas det. Detta är en föreställning som kommer att växa men aldrig bli de andra lik.

Dorothy-och-TotoUppsättningen Trollkarlen från Oz med Glada Hudikteatern beskrivs som en magisk föreställning. Och den är magisk från början till slut. Inte bara för att utvecklingsstörda och normalstörda spelar tillsammans utan för att de gör det så otroligt bra. Vi berörs som publik, vi följer med i de små sticken av syrliga kommentare, korta historier. Vi berörs när häxan Ellinore Holmer tornar upp sig på scenen och med klockren röst sjunger ut sin elakhet för att på slutet inse att hon inte längre vill vara elak. Ellinore är ett fynd, en talang och på scenen äger hon sin roll och sin publik.
Det är 190 minuter av kärlek och värme som delas med oss i publiken.

Vi berörs av Dorothy (Theresia Widarsson) vars högsta önska är att ha en röst för att få vara med i Idol. Theresia som aldrig insåg att hon hade en röst och som inte vågade träda fram innan hon kom medi teatern (medverkade i Elvis). Nu är hon en av de blinkande stjärnorna i Trollkarlen från Oz och hon bär rollen som Dorothy högt upp skyn.

Jag blir berörd när jag ser Ida (andra akten) plötsligt börjar dansa i ett försök att locka fram de rädda lejonen som gömmer sig för den elaka häxan. Hur hon graciöst rör sig över scenen så närvarande, så vackert. Det är en av höjdpunkterna i uppsättningen – bara några minuter – men som etsar sig fast i hjärnans bildminne.
Det är också i andra akten som det lossnar. Det blir tätare och ordet magisk blir så rätt, så rätt.

Vi möter Toralf som fågelskrämman och som så tydligt visar att han älskar sitt jobb som skådespelare och njuter av varje sekund.

Jag skulle kunna räkna upp ett flertal personer ur ensemblen men avslutar det med Trollkarlen själv, Peter Sundén som under hela föreställningen går på knäna – fick ont bara jag tänkte på om jag själv gjort det.
Hudikuppsättningen av Trollkarlen från OZ är en modern variant av L Frank Baums bok, filmad 1939 med Judy Garland. Historien fungerar I det moderna samhället, och temat barnen som blir bortlämnade för att de inte var normal upphör aldrig. Åtskilliga föräldrar till barn med utvecklingsstörningar har mött samma ord –lämna bort dem. Mats Melin som spelar hunden Toto har down syndrome, hans mamma uppmandes att lämna bort honom vid födseln men vägrade.
Vad vi lär oss här är att alla har sina drömmar också barn med funktionshinder och än viktigare vi måste tillåta också de barnen ha drömmar och tankar även om de inte alltid är våra sk normala. Eller är våra drömmar alltid så normala!

Jag såg Elvisföreställningen, den var rolig, profsig, showig och oerhört bra. Men Trollkarlen från Oz är en utmaning, där allvar, djup och humor blandas på ett på ett sätt att vi aldrig känner några pekpinnar om vad vi ska tycka eller inte.

Det är lätt att lägga ribban hur vi ska uppfatta annorlunda människor, den här uppsättningen är befriad från detta. Det är helt enkelt en fantastisk musikteater uppförd av duktiga och kunniga skådespelare med mångfald och olika förutsättningar.

Musiken till uppsättningen är nyskriven av Salem Al Fakir och Pontus de Wolfe, och är med ett ord – mäktig. En mäktig man, Olyckan ler, Jag vill gå bredvid dig och Ljus blir till mörker är några av de låtar som fastnat. Tyvärr finns inte musiken utgiven på skiva med ensemblen vilket jag saknar.

Debuterande Tina Warg har designat dräkterna i uppsättningen och varje skapelse är gjord utifrån deltagarnas önskemål och synpunkter. Tina Warg har förstått sitt uppdrag och lyckats över hövan bra.

Fyra föreställningar ges i Hudiksvall, samtliga utsålda: 8.000 biljetter. Om någon månad startar turnen. I November kommer de till Cirkus I Stockholm. Missa inte det. Och du – ni måste köpa programboken.

PS Häxan Ellinore Holmer, är en av deltagarna i Melodifestivalen den 22 februari.

Text: Anne Skånér

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Bless på Månteatern tar upp aktuella frågor både för barn och vuxna

15 februari, 2014 by Redaktionen

bless_webb

Bless
Av Emma Broström
Regi Marie Parker Shaw
Scenograf/kostymör Nina Fransson
Urpremiär 14 februari 2014 på Månteatern i Lund

Bless är en pjäs om identitet. Vem är jag? Vem vill jag vara? Hur ser andra mig? Hur vill jag bli sedd?
I centrum står Beatrice Larsson, ny elev i klass 6b, i en skola någonstans i världen. Beatrice får omedelbart se sig publicerad på bloggen ”Dagens fulaste outfit”. Det är en stämpel Beatrice hatar av hela sitt hjärta. Efter en tid av ångest tranformeras Beatrice till Bless, en helt annan person. Frågan är vem hon vill vara. Beatrice eller Bless?

Bless är en pjäs som främst riktas till unga, men kan med fördel ses även av vuxna. De frågor som diskuteras i pjäsen är aktuella både för barn och vuxna.

Broström väljer att placera Beatrice/Bless i samma ålder som kvartetten pojkar i Stephen Kings ”The Body”, filmad som ”Stand by me”. 11/ 12 år är en ålder när vi ligger mitt emellan barndom och tonår, en tid av övergång. Den transformation som Beatrice genomgår kan ses som den förändring inträdet i tonåren innebär.
I flera böcker framför King en tes som går ut på att den vuxna världen inte registrerar händelser som sker nedan 130 cm. Det ligger en hel del i den observationen. Hur unga interagerar i grupp är för vuxna okänt territorium och tas sällan på allvar. Den totala förvåningen över bråken i Göteborg, som orsakades av bilder på nätet, visar det.
Jag kommer på mig själv med att le när Beatrice ömma moder vill veta hur första dagen i den nya skolan var. Jag kommer ihåg hur förbannad jag blev på den typen av frågor som upprepades i all oändlighet. Föräldrar har ur en 12-årings synvinkel noll radar.

Scenen är vitt naken med ett antal lådor som flyttas runt och får tjänstgöra som allt från stolar till träd. Det är en rätt kreativ minimalism, Ett par skärmar visar en del av de händelser som sker på nätet. Kostymerna är väldigt mycket shorts och starka färger.

De fyra skådespelarna bär på ett utmärkt sätt det ibland något tunna manuset. Pjäsen hade tjänat på att skäras ner med c:a 20 minuter, men då hade den blivit väl kort. Vissa scener dras ut alldeles för långt och drar ner tempot.

Bless är också första delen i verklighetstrilogin. Det ska bli intressant att följa fortsättningen.
Text: Peter Johansson

I rollerna
Lillemor Hjelm, Hanna Schmitz, Mats Granath, Andreas Ottomar Nilsson

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

V.D. vilar på Helena Bergströms överdrivna men realistiskt skrämmande VD

15 februari, 2014 by Rosemari Södergren

vd-1546

V.D.
Av Stig Larsson
Bearbetning och regi Edward Af Sillén
Scenografi och kostym Peter Holm
Ljus Per Sundin
Ljud Michael Breschi
Ljud Håkan Åslund
Mask Maria Reis
Premiär 14 februari på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Bland VD:ar är andelen psykopater mycket högre än bland andra grupper. Det läste jag någonstans någon gång. Jag håller det för mycket möjligt. Många högt uppsatta chefer jag mött i mina dar har haft en hel del drag gemensamt: en slug manipulativitet, förmågan att snabbt kasta av sig obehagligheter och att självklart ta kommandot och styra och ställa och en medveten strategi att ständigt få igenom sina planer.

vd2Stig Larsson vd i dramat V.D. är en typisk sådan chef. Att rollen nu görs av en kvinna, Helena Bergström, förändrar inte något. Redan när vd:n Monica i gestalt av Helena Bergström ringt på och blivit insläppt hos Anna och Simon känner vi ett hot under ytan trots det vänliga leendet och artiga hälsandet. Helena Bergström är den karaktär som styr allt som sker och som allt kretsar kring. Jag säger det nu inledningsvis också: Helena Bergström är skicklig och är den pelare som föreställningen vilar på. Hon bär upp föreställningen, att vd-rollen fungerar är ett måste för att föreställningen alls ska fungera. Och det gör den, tack vare Helena Bergström. Det är dock skrämmande att en kvinnlig vd som övertygar måste ha tagit till sig alla dåliga beteenden från manliga diton. Vad säger det om vårt klass-samhälle?

När V.D. sattes upp 1987 på Dramaten med Ernst-Hugo Järegård i rollen som vd både trovärdig och skrämmande realistisk i sin övertygelse om sin rätt att styra sammanhang och sätta agendan. Det var dessutom helt klart att det var männen på scenen som var huvudpersonerna, det var mellan den som något skedde, det var männens scen. Kvinnorna i pjäsen var som rekvisita vid sidan av männen. När vd:n nu är en kvinna händer något i relationerna till de övriga, även om vd:n självklart på grund av sin position i samhället äger situationen. Eller, egentligen händer ingenting. Bland de övriga är det ändå männen som framför allt agerar. Det är fortfarande med männen som vd:n agerar gentemot. Även om Simon förförs, och därmed är den svagare i relationen gentemot vd, är det männen på scen som på olika sätt agerar och reagerar mot vd:n i handlingen. Kvinnorna är fortfarande mycket av bifigurer och tar inte stor plats.

Stig Larssons V.D. handlar om makt, klass och sexualitet och räknas som Larssons allra största framgång som dramatiker. Pjäsen har bland annat satts upp i USA, Schweiz, Finland, England och Polen. V.D. är ett skruvat drama, det är som genusforskaren och professorn Anna Wahl skriver i programmet som att se på verkligheten genom ett förstoringsglas.

När V.D. hade urpremiär 1987 spelade Helena Bergström då som 22-årig scenskolestudent, flickvännen. Nu när pjäsen för första gången bearbetas och sätts upp igen gör Helena Bergström titelrollen som vd som nu heter Monica istället för Sven. I denna nya bearbetning gjord av Edward af Sillén är även några andra rollnamn utbytta: Hans heter numera Anna och hennes pojkvän heter Simon. Tage och Lena heter Henrik och Lina.

V.D. vilar på Helena Bergströms överdrivna men realistiskt skrämmande VD. Vad säger det om samhället? Klass delar in människor och därefter är det kön som delar in oss. Det är min tolkning av föreställningen. Föreställningen är, som jag skrivit, skruvad och överdriven till sitt format. Annas brors flickvän Lina får ångest vid några tillfällen när hon ställts inför fakta om hur hon slänger bort sitt liv. För den som haft ångest blir scenens tolkning jobbig och falsk, den är som en dålig fars. Det är inte kritik av skådespelerskans insats utan får skyllas på regissören eller pjäsförfattaren eller på själva formen för dramat. Jag tänker att dramat inte ska ses med glasögon på som väntar sig naturalistiskt realistiska situationer utan det är som att se på verkligheten genom förstoringsglas – och när jag gör det, då håller föreställningen. Och det är tack vare att Helena Bergström är så träffsäker i sin gestaltning av denna äckliga vd.

I rollerna
Monica, VD Helena Bergström
Anna Cecilia Forss
Simon Anastasios Soulis
Henrik Patrik Hont
Lina Josefin Ljungman

Foto: Petra Hellberg

vd5

vd3

vd4

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Mybrand och Kratz imponerar i Stenar i fickan på Stadsteatern

10 februari, 2014 by Redaktionen

Stenar

Stenar i fickan
Av Marie Jones
Regi Stefan Ekman
Kulturhuset Stadsteatern, Bryggan, Stockholm
Premiär den 9 februari 2014

15 rollpersonligheter, men endast två skådespelare – Jan Mybrand och Steve Kratz – tar plats på scenen i irländska Marie Jones pjäs Stenar i fickan. Handlingen utspelar sig i en liten by på Irland, där ett Hollywood-team är mitt uppe i en filminspelning. Byns invånare är inlånade som statister och centrum i pjäsen är Charlie och Jake som agerar bönder i filmens bakgrund.

Charlie har tvingats lägga ned sin butik och drömmer om att slå igenom som manusförfattare medan Jake är nyss hemkommen från USA för att börja om i sitt gamla hemland. Pjäsen blandar grusade drömmar och förlorat hopp med en viss framtidstro. Om man låter fokus skifta från primadonnan till statisterna kanske det finns en chans att lokala produktioner kan ta över de amerikanska filmteamen roll på ön.

Jan Mybrand och Steve Kratz gör en lysande insats med att trolla fram unga och gamla, irländare och amerikaner, statister och filmstjärnor. Tack vare enkla medel, som att vända kepsen bakochfram, och ett skickligt skådespeleri vet vi precis vilken person som de gestaltar när.

Stenar i fickan skrevs 1996, precis när den ekonomiska utvecklingen tagit fart på Irland. Internationella storbolag sökte sig till den lilla ön – på samma sätt som Hollywood-produktionerna gjort. Men gagnade det verkligen irländarna? Eller var de bara statister i sin egen framgångssaga, frågas i programmet. (Den ekonomiska blomstringsperioden avslutades abrupt i samband med den globala finanskrisen 2008.)

Det är en underhållande pjäs, som både uppvisar ett djup hos rollpersonerna som ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Av Marie Jones
Översättning Tomas Tidholm
Regi Stefan Ekman
Scenografi och kostym Annsofi Nyberg
Koreografi Rennie Mirro
Mask Leo Thörn
I rollerna: Steve Kratz och Jan Mybrand

Foto: Carl Thorborg

Arkiverad under: Recension, Teater, Teaterkritik

Hoppet på Stadsteatern om att släppa taget och möta sig själv

8 februari, 2014 by Redaktionen

jag-målar-mina-0617p

Hoppet eller jag ska måla mina naglar röda och möta döden
Av Karin Thunberg
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm
Premiär den 8 februari 2014

På Kafé Klaras scen, där Soppteatern brukar spela, framförs nu Karin Thunbergs monolog Hoppet eller jag ska måla mina naglar röda och möta döden som eftermiddagsföreställning.

Kvinnan som spelas av Odiles Nunes har hittat en knöl i sitt vänstra bröst och väntar på det ödesdigra telefonsamtalet från sin läkare. För sex år sedan opererade hon bort en bit av bröstet och förra året drack hon champagne och firade att hon var frisk. Men nu slår rädslan klorna i henne igen.

Den dryga timmeslånga monologen låter oss få en inblick i kvinnans barndom och relationer, allt medan hon flyttar runt klarröda kuber på scenen. Visst handlar det om hennes rädsla för döden, men lika mycket om hennes rädsla för livet. Odile Nunes målar upp en stark bild av en människa som har varit rädd för att leva; rädd för att bli lämnad; rädd för att inte räcka till; rädd för att tappa kontrollen.

Karin Thunberg som själv överlevt bröstcancer kommenterar:

– Men det är ingen självbiografi. Jag ser det inte ens som en cancerpjäs. I stället är det en berättelse om livets brytpunkter och en människas ofrånkomliga möte med sig själv.

Under föreställningens gång och till tonerna av Que sera, sera – det sker som än ska ske kommer kvinnan närmare detta möte och närmare ett beslut om att vända rädslan ryggen och släppa taget.

Av: Karin Thunberg
Regi: Johan Huldt
Scenografi och kostym: Peter Holm
I rollen: Odile Nunes

Foto: Petra Hellberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Sida 215
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Arne goes to Space Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Arne goes to Space – varm film om det viktigaste i livet

Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Nuaia The Other … Läs mer om Suggestivt och drömskt om vartannat i förförisk drapering – The Other Language av Nuaia

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in