Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Från premiären på Tombola Tragique på Orionteatern

by

Visuellt, kroppsligt, fartfyllt, humoristiskt men alltid med något viktigt att säga: Salong Giraff är tillbaka på Orionteatern med en varietéföreställning – ”Tombola Tragique” – om en varietéteaters uppgång och fall.
Fast egentligen handlar det om kulturens uppgång och fall och föreställningen ställer viktiga frågor om kulturens värde.
”Tombola Tragique” hade premiären planerad till annndag jul, 26 december, men snökaoset och inställda flyg sköt upp premiären till 28 december. Men som väntar på något gott … Salong Giraff bildades 2004 och har med sin nattvarieté dragit fulla hus på Orionteatern och gästscenen Folkoperan. Gruppen behärskar och utvecklar denna varietéform på en intressant sätt och självklart var det fullsatt på premiären. Salong Giraff har många fans som uppskattar deras akrobatik, dans och nycirkus-blandning.

Till formen består föreställningen av en mängd kortare nummer, som ändå binds samman i en berättelse.
Några av numren var helt underbara: jag fastnade så klart för den lindansande och fiolspelande ninjan.

Ett återkommande moment var bingoutroparen som kom in med en mest färgsprakande sidenkonstym, hopklippt av långa smala remsor med olika mönster och glänsande blå skor var rolig och bisarr, tillsammans med sin gäst en kort kvinna med en riktigt säljande amerikansk svada.

På Orionteaterns hemsida finns en kort beskrivning av föreställningen, som sammanfattar dessa innehåll ganska bra:

Ett sällskap maniska bergochdalbaneentusiaster som cyklar på väg till sitt livs åkupplevelse blir startskottet för en räcka märkliga händelser. Vi möter en steppande dam i en popcornlåda, en telepatiskt pianospelande kaninherde och ett brudpar som fastnat i sin ram. Alla har de en gång dragit lotter ur samma tombola och nu möts de på nytt i en popcornstorm.

Tombola Tragique är en bisarr Salong Giraff produktion inspirerad av kaosteorin. Ett drömspel fyllt av komik och poesi med cirkusartister, dansare, mimare och skådespelare till nyskriven livemusik framförd av Sthlm Hamsters.

Som alla föreställningar av varietétyp med kortare delmoment är en del nummer helt fantastiska och andra känns mer som ett sätt att fylla tiden till nästa bra nummer. Fast det där med humor är så individuellt. Det nummer som jag kan tycka är lite tristare kan vara en annans höjdpunkt.

Visuellt är föreställningen fantastisk med dräkten så fantasifulla, med kostymer och kavajer sydda på snedden och uppochner, det går knappt att beskriva, måste ses.

Musiken höll hela föreställningen, var så genomtänkt och gav hela tiden en extra dimension till handlingen.

Att de medverkande är fysiskt oerhört duktiga både som nycirkusartister och dansare behöver jag väl knappast nämna?

Det är häftigt med Orionteatern också. Den är inrymd i en stor gammal industrilokal med högt, högt i tak och sittplatser som byggts på metallställningar. Färgsprakande varietéföreställningar och cirkusnummer passar som hand i handske i lokalen.

Fotograf Sanna Lindberg

Relaterat:
Expressens recension

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären på Maria Callas med Rikard Wolff

by


Rikard Wolff spelar Maria Callas. Det är en föreställning som det inte går att motstå, den bara måste ses. Lucas Svensson har specialskrivit pjäsen för Rikard Wolff.

Föreställningen börjar med Rikard Wolff iklädd svart klänning i ett elegant vitt rum, med vita fåtöljer och vit soffa med vit beklädnad på vit fluffig matta. Rummet är elegant, som det anstår Maria Callas. Det är en sen kväll i Paris och Maria Callas berättar delar ur sitt liv för oss.

Föreställningen är en monolog även om det finns en skådespelare till på scenen, Maria Callas uppasserska Bruna, spelad av Eva Stenson. Bruna är underdånig och passar upp och yttrar inte ett ord, hon tar inte ens en sekund av ljudutrymmet från Maria Callas.

Operasångerskan Maria Callas är en av 1900-talets mest mytomspunna kvinnor. Hon föddes i USA, men kom till i Grekland. När hennes föräldrar och storasyster lämnade Grekland för USA låg hon i sin mammas mage. Hennes föräldrar hade önskat sig en son.

Tjock, med glasögon och ful, i alla fall inte lika vacker som sin syster Jackie, det är den bild Maria Callas har av sig själv som liten. Men hennes mamma spelar skivor och Maria upptäcker att hon kan sjunga.

Hon var medveten om att hon var den största operasångerskan och hon lämnade sin man för en av världens rikaste män, Ari Onassis som senare lämnade henne för den amerikanske presidentens änka Jackie.

Rikard Wolff gestaltar denna diva med kärlek och respekt. Hon är divan men också sorgsen. Han är enastående, då han kan spela kvinna utan att dt blir töntigt, vilket ju alltid är en risk när män spelar kvinnoroller. Hans röst är speciell och inte särskilt kvinnlig. Berättelsen var så levande, med text så målande och fängslande att jag efter en stund glömde av att det var Wolff knarriga röst.

Regissören Lukas Svensson berättar i ett pressutskick om sina tankar med föreställningen:

– Callas liv kretsar mellan två poler, livet och konsten och hon är beroende av båda, men hon får dem aldrig att fungera tillsammans. När hon försöker att välja bort det ena för det andra blir resultatet tragiskt och kvar finns bara ensamhet och längtan. Callas var en person som drev sitt liv till extremer och ytterligheter och aldrig kompromissade.

– Den här pjäsen utspelar sig under hennes sista timmar, när allt är förbi, när livet reducerats till frågan om man ska gå ut eller stanna inne. Det som existerar är minnet, allt som är förlorat, allt som inte kan fås tillbaka, säger Lucas Svensson.

Pressmaterialet berättar:

Maria Callas – La Divina – var en av 1900-talets stora fixstjärnor. När hon stod på toppen av sin karriär älskades hon av en hel värld. Men hennes kärleksliv var allt annat än en framgångssaga. Hennes hjärtesorg skulle till slut bli så stor att hon förlorade sin röst. Mot slutet av sitt liv isolerade hon sig allt mer. Hon dog ensam endast 53 år gammal i Paris.

Det handlar inte bara om Maria Callas – det hon har att säga berör oss alla och våra existentiella villkor.

Som den dikt hon citerar från Pasolinins ”Grävskopornas gråt” i slutet:

Endast att älska, endast att känna
räknas, inte att ha älskar,
inte att ha känt. Att leva av

en förbrunnen kärlek inget ångest.
Själen växer inte mer.
Värmen sprider sin förtrollning

och natten häver sig mättad härnere
mellan flodens slingrande band
och dämpade sken från stadens utspridda

ljus. Tusen liv ekar ännu härnere.

Publiken på premiären gav föreställningen stående ovationer, både åt skådespelarna och regissören och de som medverkat till de fantastiska dräkterna och den stilenliga dekoren.

Vilka satt då i publiken? Som på de flesta premiärer en hel del kändisar. Helena Bergström såg jag i pausen, inte oväntat, filmen Änglagård 3 där hon spelar mot Rikard Wolff har snart premiär på svenska biodukar.
Olle Wästberg, tidigare chefredaktör på DN, såg jag. Han syns ofta på teaterpremiärer, liksom tidigare ministern Laila Freivalds, som satt bredvid mig och min teaterkompis. Dramatenskådespelaren Magnus Roosman såg jag också.

Här en intervju med Rikard Wolff om Maria Callas.

Här är Rikard Wolffs hemsida.

Relaterade artiklar:
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Upsala Nya Tidning.

Recension i SvD.

Fotograf Mats Bäcker
Bildtext Rikard Wolff i Maria Callas – obesvarat liv. Urpremiär på Lilla scenen 11 december 2010.



Från premiären av Emilia Galotti på Stockholms Stadsteater

by



Emilia Galotti är en ung flicka av enklare börd som vill leva ett naturnära, okonstlat liv. Hon ska gifta sig med greve Appiani som hon är förälskad i och han är förälskad i henne.
Trots att greven gifter sig under sin börd vill han gifta sig med henne. De ska flytta ut till landet, bort från nöjeslivet kring hovet. Men fursten Hettore Gonzaga har fått syn på Emilia och åtrår henne. Fursten är van att få vad han vill. Nu vill han ha Emilia som älskarinna, tillsammans med sin förtrogne markis Marinelli smider han planer för att hindra giftermålet. När planerna misslyckas kidnappar de Emilia.

Det är en fascinerande pjäs, skriven av Gotthold Ephraim Lessing som brukar kallas Tysklands svar på Shakespeare. Emilia Galotti spelades för första gången 1772 och den blev en ögonblicklig succé. Horace Engdahl, som översatt pjäsen, skriver i programmet för uppsättningen på Stadsteatern:

Emilia Galotti har något av samma ställning i tysk tradition som Hamlet i engelsk.
…
Hänförda bedömare kallade författaren en tysk Shakespeare. Att han åstadkommit ett mästerverk framgick indirekt av den småskurna kritik han utsattes för av den unge utmanaren Goethe, som hävdade att pjäsen var alltför välgjord, alltför ”kalkylerad” och inte tillräckligt ”poetisk”. Men som romanförfattare erkände Goethe det starka intryck den gjorde genom att låta Emilia Galotti vara den bok som ligger uppslagen på den unge Werthers bord när han tar livet av sig.

På ett sätt kan den kännas gammal. Emilia Galotti vill leva rent och kyskt. Hon vill inte ge efter för lusten och glamouren. Finns det någon ung människa som agerar så idag? Att hon så stenhårt vägrar låta sig lockas av känslorna. När hon blir kidnappad verkar det vara inte så mycket sorgen efter den bortrövade fästmannen som gör henne förtvivlad utan mer att hon hindras från att leva kyskt och rent.

Men på ett sätt handlar pjäsen, om människors rätt att vägra förföras av den lättsinniga ytliga nöjesguden vars glädje bara är tillfällig. Nöjesguden är ombytlig och kommer att kasta dig på soptippen, rata dig, något annat lockar.
– För mig är Emilia Galotti en kärlekstragedi. Den handlar om kärlek som en destruktiv kraft. Hur kärlek, erotik och makt leder till katastrof, säger regissören Tobias Theorell om den klassiska tyska pjäsen.

Självklart har pjäsen också en politisk dimension, fursten har makten och kan behandla människor av lägre börd som han behagar.

Johannes Bah Kuhnke spelar fursten. Att han är så bra i den rollen, förföriskt charmig och han verkar själv tro på sina lögner om att han inte vill något illa. I rollen som Emilia syns en av Norges stora skådespelerskor: Kirsti Stubø – som debuterar på Stockholms stadsteater. Hon har medverkat i ett stort antal pjäser på både Nationaltheatret, Rogaland Teater och Det Norske Teatret. Kirsti Stubø har tagit emot ett flertal priser för bästa kvinnliga skådespelare i filmen Opium. Våren 2009 fick hon Heddapriset för bästa kvinnliga biroll som Hermione i Andromake på Det Norske Teatret.

I rollen som grevinnan Orsina är en annan känd norska skådespelerska, Petronella Barker. Jag såg att bloggaren Lovekultur sett en av de publika repetitionerna och att bloggaren fastnade speciellt för hennes skådespel:

Det är många starka rollprestationer men en som verkligen levde kvar i mig efter föreställningen var Petronella Barkers Grevinna Orsina. Stadsteatern ska vara otroligt lyckliga över att ha lyckats värva denna norska till ensemblelistan.

Jo, hennes roll är lite av en nyckelfigur. Hon sätter fingret på förtrycket av kvinnors rättigheter och detta är skrivet för nästan 300 år sedan.

Det var första gången jag såg en pjäs av Gotthold Epraim Lessing och det var en spännande ny teaterbekantskap som jag vill se mer av.

Emilia Galotti används flitigt i skolundervisningen i Tyskland. Gotthold Ephraim Lessing (1729–1781) var för den tyska dramatiken vad Shakespeare var för den engelska. Han verkade som författare, filosof, dramatiker och konstkritiker och är en av de stora representanterna för Upplysningen.
– Det var fruktansvärt roligt att översätta Emilia Galotti. Lessings teaterspråk är lysande. Han kan verkligen skriva repliker och få dem att haka i varandra. Han är före Henrik Ibsen en av de bästa dramatikerna i det avseendet, säger Horace Engdahl som översatt pjäsen, i ett pressmeddelande om pjäsen.

Redan när vi kom in i salongen byggdes förväntningarna upp. Scenografin var stram och spännande, mörk och svart med dörrar och fönster målade med vit krita. Johannes Bah Kuhnke iklädd morgonrock av siden låg i en hög av papper som han slarvigt och oengagerat bläddrade pliktskyldigast i. Det var brev och önskemål från invånare i hans furstedöme.

Skådespelet byggde också på att det var ett spel, stundtals stod skådespelarna vända mot publiken och sade sina repliker, som om de talade lika mycket till publiken som till varandra.

Det är en stark föreställning som satte sig i magen. Det kändes svårt att sätta sig och skriva först, intrycken var så många. Det är vad jag tycker är en lyckad föreställning när det finns flera tolkningar och olika dimensioner i ett föreställning.

Och en bonus: Odoardo Galotti spelas av Göran Stangertz, som alltid värd att se.

Foto: Petra Hellberg
På bilderna: Kirsti Stubø och Johannes Bah Kuhnke i Emilia Galotti.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiär på "Hur långt når Alfons?" – på Boulevardteatern

by


Flattr this

Vad är en människa? Hur mycket påverkar vi vår omvärld och människor vi möter?
Alfons pappa håller på att baka en kaka och ropar: ”Är du där Alfons?”
Det sätter igång funderingarna hos Alfons.
Det han andas ut, den luften och de dofter som kan följa med andedräkten när han ätit ett äpple, är det Alfons också?
Om han spottar och det gör marken mjukare, till glädje för något småkryp, är det Alfons?
Blåtiran han gav kompisen när de blev osams och slogs, är det också en del av Alfons?
När vi finns i andras minnen, är det vi?

Boulevardteatern hade premiär två gånger på lördagen den 4 december för ”Hur långt når Alfons?” – som regisserats av Ika Nord.
Föreställningen rekommenderas från fyra år. Det vimlade av barn på Boulevardteatern och själv hade jag med mig en åttaåring. Det var första gången han varit på teater och han tyckte den var bra.

Att ställa existentiella frågor i en föreställning för ganska små barn, det fungerar alldeles utmärkt. Att föreställningen går i land med det beror nog både på skådespelarna och att pjäsens regissör har bra koll på att kommunicera med mer än ord. Regissören Ika Nord är bland annat känd för att hon spelade katten Findus i Tomtemaskinen. Hon jobbar också som skådespelare, mimartist och clown. Med rörelser kan en skådespelare berätta mycket och både mim och clowneri var med.

Det är kul med Alfonsböckerna eftersom det alltid är pappan som är med och tar hand om Alfons. Att det inte alltid måste vara kvinnogöra att ta hand om barnen.
Föreställningen har behållit samma ärliga och mjuka sätt att berätta något på som böckerna har.
Pappan är så där lugn som han är och när han blir intrasslad snören inser han att det är bra att Alfons lärt sig knyta.
Det är kul att det bara är män som bakar och gör hushållsgörat i föreställningen.

Lite fakta om Ika Nord från Wikipedia:

Ika Nord arbetar och framträder som artist inom många olika områden – med Halmstads Teater-ensemble har hon gjort Puck i En midsommarnattsdröm, Olivia i Trettondagsafton och Claire i Jungfruleken, hon har framträtt i roller i Barcelona, Paris och Amsterdam, spelat gatuteater i ett flertal europeiska städer, undervisat på till exempel Rigas Nationalteater, Dockteatern Långa näsan vid Stockholms stadsteater, École Nationale de l’Art du Mime i Paris och Helsingborgs kulturgymnasium.

Som regissör och koreograf har Nord arbetat för bland annat SVT kanal 1 Drama och Berns Salonger, och exempel på helt egna produktioner är ”Every man and every woman is a star”, ”Teaterkalas med Ika och Åke” och ”Apan”. Hon har samarbetat med bland annat Göteborgssymfonikerna och Musik i Väst i olika musikföreställningar. 1993 fick hon svenska teaterkritikernas barn- och ungdomspris för rollen som katten Findus i TV:s julkalender ”Tomtemaskinen”. Mest känd är hon nog som den livliga och påhittiga tjejen ”Ika i rutan”.

År 2008 medverkade hon i Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in (film) i rollen som Virginia.

Föreställningen spelar fr o m 4 december, under jul & nyår samt våren 2011 på Boulevardteatern
Författare: Gunilla Bergström
Regi: Ika Nord
Musik: David Tallroth
Signaturmelodi: Georg Riedel
Scenograf/kostymör: Benita Bergfeldt-Löfgren
Medverkande Roger Westberg & David Tallroth

Mer om föreställningen på Boulevardteaterns hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Från premiären på Trettondagsafton på Stockholms Stadsteater

by


Flattr this

Färgsprakande och genusförvecklingar och mycket skratt hos publiken – Shakespeares ”Trettondagsafton” har satts upp i en ny version och hade premiär på Stockholms stadsteater fredag 3 december. Den här uppsättningen är rolig och festlig och gränsar till revy. Det gör ingenting. Sällan har jag sett en föreställning med så lite budskap i sig. Visst går det att se lite av spel med genustänk, men för övrigt är det svårt att alls se något som speglar viktiga frågor. Men det är en underhållande föreställning som man går ut efter på gott humör. Trots snö och halka studsade fötterna, uppfyllda av föreställningen. när vi gick därifrån.
Jag trodde inte jag skulle säga det: men en tre timmar lång föreställning, med paus, som inte på något djupt sett säger något om människans villkor vare sig ur samhällsperspektiv eller exitentiellt, kan kännas meningsfull att se. Bara för att den förmedlar glädje.

Scenen är vacker, med tolv gigantiska illröda vallmoblommor som inramning, som om allt är ett opiumrus, kanske? När sedan skådespelarna är klädda i kläder som bågnar av lager på lager med färger och mönster som inte borde vara möjliga att kombinera förstärker det festivalkänslan. Det är bara att ge sig hän.

I programmet för Trettondagsafton skriver föreställningens regissör Susan Taslimi om detta:

Trettondagsafton utspelas i en speciell tid: mörkret tar slut och ljuset tar vid – det är fruktbarhetens tid. Det är tid för att fira – med karnevaler, dans, musik, sång och färgglada kostymer. Sådana ceremonier har starka rötter långt tillbaka i den iranska kultur jag kommer ifrån. Det fanns erotik, lust och glädje i karnevalerna och de firades under bar himmel för att jorden skulle befruktas. Under sådana fester kunde man klä på sig en annan roll och leka med sin identitet, även den sexuella.
Min inspiration har varit just fest.

Taslimi berättar också att hon valde balkanmusik till föreställningen för att det i den finns något rått och direkt, samtidigt som den handlar mycket om kärlek, lust och längtan.

Handlingen utspelar sig i Illyrien dit Olivia, en ung kvinna av hög börd, spolats i land efter ett skeppsbrott. Hon tror att hennes tvillingbror Sebastian är död – och hon klär sig till man och tar namnet Cesario. Som Cesario får hon tjänst hon Orsino, hertig av Illyrien och hon vinner hans förtroende. Han skickar henne för att fria å hans vägnar till grevedottern Olivia. Olivia i sin tur blir totalt förälskad i Cesario. Cecario, alltså Viola, blir däremot djupt förälskad i Orsino.
I slottet hos grevedottern Olivia bor också hennes festande morbror Tobias som har en vapendragare, Andreas Blek Af Nosen, som vill gifta sig med Olivia.
Malvolio. Olivas hovmästare, är också fäst vid Olivia. Maria, Olivias kammarflicka, är en intrigmakerska och skriver ett brev som ser ut att vara skrivet av Olivia där hon förklarar sin kärlek till Malvolio som därmed blir säker på att hans känslor för Olivia är besvarade och han börjar uppföra sig som husets herre.
Förvecklingar, förvecklingar …
Och ovanpå det spolas förstås Violas tvillingbror Sebastian upp på land och de två tvillingarna är lika som bär. För att krångla till kärleksaspekterna verkar Sebastians bundsförvant, sjökaptenen och piraten Antonio, vara dödsförälskad i honom.

Med en lång rad duktiga skådespelare i rollförteckningen garanterar det underhållning av klass, givetvis. Och den karaktär som fick allra, allra kraftigaste applåder efteråt var Narren som spelas av Pia Johansson. Hon är en otrolig begåvning på improvisation och hon underhöll med det i salongen i pausen där hon gav prov på sina narrkonster i direktkontakt med publiken.

Det var kul att se Peter Haber som hovmästare Malvolio istället för de Beckroller jag sett honom i på sistone på dvd:er och tv. Lena T Hansson som intrigmakerskan Maria, Olivias kammarflicka, var kul att se i den rollen.

Föreställningen anspelade för övrigt också en del på att det är en teaterföreställning och flirtade av och till med publiken, blinkade åt publiken och visade att de var medvetna om att den satt där.

Jag såg en pojke i publiken, han var nog i åtta-nioårsåldern. Trots att föreställningen är tre timmar tror jag att den fungerar alldeles utmärkt som familjeföreställning.

Trettondagsafton är en pjäs av William Shakespeare och den ska ha framförts första gången 1601. Det är fascinerande att en pjäs kan vara mer än 400 år gammal och ändå underhålla dagens publik. Fast Trettondagsaftons genusförveckling och kvinnor som klär ut sig till män måste haft ytterligare en aspekt under Shakespeares tid då alla roller spelades av män. Det måste ha varit en man som spelade Viola som klädde ut sig till en man. På scen kunde Shakespeare låta kärlek och sexuella känslor spela ut mer fritt i en tid då det inte var tillåtet att öppet tala om homosexualitet.

PS. 1993 satte Stadsteatern upp Trettondagsafton senast, premiär på Klarascenen 12 februari, med Helena Bergström i rollen som Viola, Cesario och Sebastian.

Medverkande på scen
Malvolio Peter Haber
Maria Lena T Hansson
Narren Pia Johansson
Viola/Cesario/Sebastian Sofia Ledarp
Baron Tobias Rap Ralph Carlsson
Baron Andreas Blek af Nosen Ulf Eklund
Fabian Christer Fant
Kaptenen/Antonio Jonas Hellman-Driessen
Olivia Nadja Mirmiran
Orsino Henrik Norlén
Curio Kardo Razzazi
Vakter m fl roller Edward Arshamian
Niclas Buskenström
Silke Varga Laurén
Eva-Maria Lervik
Musiker (Kapellmästare) Mikael Augustsson
Musiker Mathias Gunnarsson
Mats Äleklint

Mer om Stadsteaterns uppsättning av Trettondagsafton på Stadsteaterns hemsida.
Fakta om Trettondagsafton av Shakespeare i Wikipedia.

Jag läste att bloggaren på Retrobloggen däremot inte alls tyckte om föreställningen:

Here we go again. Trettondagsafton? Seriöst!? Finns det verkligen inget bättre? Och om det är så att det här är det absolut bästa Stadsteatern kan komma på, finns det då ingen i hela huset som under någon av dom många processer en pjäs går igenom innan den kommer upp på scen (urval, regi, dramaturg) som tänker att den här pjäsen MÅSTE moderniseras???????!?!? Den här pjäsen håller inte!??!?!?! DEN HÄR PJÄSEN ÄR SKRIVEN PÅ 1600 TALET!??!?!

Teater Stockholm har också bloggat lite om föreställningen.

Expressens scenbloggen berättar att regissören Susan Taslimi intervjuats i BBC.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilden ovan:enrik Norlén, Sofia Ledarp och Pia Johansson i Trettondagsafton.

Bilderna här nedan:
Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.

Sofia Ledarp och Nadja Mirmiran i Trettondagsafton.

Peter Haber och Pia Johansson i Trettondagsafton. Premiär 3 december 2010 på Stora scenen.

Christer Fant, Pia Johansson och Lena T Hansson i Trettondagsafton.

Jonas Hellman-Driessen i Trettondagsafton.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,