Teaterkritik

Riskzon III – this is not Disneyland
Orionteatern i Stockholm
Nypremiär den 2 oktober 2014

Det är inledningsvis vi får förstå att jordklotet må vara runt, men vår personliga världsbild är fyrkantigt. En överlevnadsstrategi i en egoistisk värld, ett ”me-myself and I perspektiv”. Det handlar om du och jag, och om att äta eller ätas, om ett ”icke-vi” i en gemensam värld som borde räknas som vår. Scenen är fyrkantigt mögelgrön med små avsatser för några väl utvalda att landa på, hänga på eller gömma sig vid. Vackert klagande sång och rytmer, trummas fram i en härlig blandning av Afrikas bruna damm och Arabiens doft av vattenpipa. Eftersom det är en nypremiär så vet vi från programbladet att föreställningen ska beröra jämställdheten i vår värld. Uppsättning ger rakt igenom smakprov på enskilda personers levnadsförhållanden i den fyrkantiga värld som vi kanske tror är rund. Snarare har vi platta föreställningar kring de rättigheter vi ger oss själv, när priset måste betalas av någon annan.

Föreställningen berör verkligen jämställdheten genom att de vid flera tillfällen är männens styrka i lyft av kvinnor, som ger energin på scen. Han är subjektet och hon objektet. De är också männen som ofta styr varje enskild liten rörelse som kvinnan får välja att göra med sin egen kropp. Hon tar sig inte rätten, rösträtten i sina egna uttryck. Men föreställningen berör verkligen så många fler världsproblem som vi alla står inför som medborgare på denna blåa planet. Att säga att det enbart berör jämställdhet är som att enbart fokusera på snabeln, när du har en hel elefant i rummet.

Ett ämne som känns angeläget genom hela föreställningen, är hur dansarna instinktivt väljer eller bortser från att vilja se eller ta tag i vissa angelägenheter som de står inför. Sanningen gör en inte alltid fri, den gör också ont. Man går runt problemet, man blundar, man skakar på huvudet, byter riktning och man tittar upp i taket. Man väljer dock alltid en lättare väg för sig själv. Man orkar exempelvis inte med de stark ord som skrivs på väggar utan undviker att läsa. Ibland kommer man undan med det, men oftast drabbar det någon annan eller något annat. Bristen på solidaritet i vår runda värld, där alla beslut och val har en följd gör sig skrämmande påmint. Följden av detta är att ursprung, oskulden, tilliten, könsroller och moder jord får stryk på ett sådant sätt att man undrar vad som bör ändras eller räddas.

Dramatiskt berörs jag starkast av den oskyldiga barnmasken, som med jämna mellanrum dansar in. Med öppen förvånad mun och oförstående ögon, känns det som om de är vårt inneboende barn som försöker protester. Kan det vara så att det lilla barnet i oss alla är ovetande inför konsekvensen av våra själviska val ibland? Naivt och hjälplöst kastas barnet runt till starka män, som lirkar, trollar och manipulerar varje steg i processen. Vi tuktas till att tänka som en vuxen. Dansen var fantastiskt vacker, om än väldigt otäck. Konsten att kunna vara både lealös, följsam och spänstig är sannerligen beundransvärd.

Det enda som kändes något världsfrånvänt i sammanhanget, var koreografens efterpresentation, förklaringar kring ekonomiska stöd och avståndet mellan Stockholm och Örebro. Även om jag visste att vi inte var på Disneyland, så bröts helt förtrollningen efter föreställningen som jag gärna hade befunnit mig kvar i. När man sett en dansföreställning utan påtvingade ord, och där ögat skapat egna föreställningar kring handlingen, med hjälp av kroppens rörelser. Då vill man inte gärna bli skriven på näsan. I en föreställning med så fantastiskt mycket taktkänsla, rörelse och form, var detta, om än säkert oskyldigt, taktlöst.

Danskompani: Raande-Vo
Koreograf: Lena Josefsson

Foto: Martin Skoog

Måsen av Aton Tjechov
Dramaten, Stora scenen
Premiär den 26 september 2014

Måsen är en av Tjechovs mest spelade pjäser och innehåller klassikerns ingredienser – obesvarad kärlek, existensiell ångest och drömmar som går i krasch. Alla rollpersonerna uppvisar sin del av samma grunddilemma – alla strävar de efter berömmelse och bekräftelse som de inte tycks kunna nå. Alla kämpar de med känslan av att inte räcka till och inte vara något värd.

I första akten ska det unga paret Konstantin (Christoffer Svensson) och Nina (Emma Mehonoc) uppföra ett nyskrivet teaterstycke för några familjemedlemmar och vänner. Konstantin har drömmar om att förnya teatern, men mest av allt vill han få sin mors – skådespelerskan/divan Irinas (Stina Ekblad) – godkännande. Nina längtar efter att bli upphöjd och firad och tappar helt intresset för Konstantin när hon upptäcker Irinas pojkvän, den firade författaren Trigorin (Hannes Meidal).

Irinas äldre bror, det pensionerade departementsrådet Sorin (Hans Klinga), är redan desillusionerad på livet, liksom svartklädda Masja som trånar efter Konstantin och dränker sin sorg i alkohol. Hon är å sin sida föremål för kärlek från skolläraren (Per Svensson). I sällskapet finns också den stingslige förvaltaren (Per Mattsson) samt hans hustru (Eva Millberg) som är förälskad i läkaren (Björn Granath).

Irina och Trigorin som är de två som faktiskt nått berömmelse är ändå olyckliga. Irina fruktar att hennes roller ska försvinna med hennes ålder och Trigorin att bli avslöjad som medioker. Den enda som inte visar tecken på att tråna efter någon eller något ouppnåeligt är den allmänt behjälplige arbetaren (Bengt CW Carlsson).

I andra akten har det gått några år och Irina och Trigorin kommer på nytt till landstället från Moskva. Scenen har bytts från att i första akten varit utomhus- och matrumsmiljö till ett arbetsrum belamrat av böcker. Färgerna på både kläder och omgivning är nu mörkare och mer dämpad och handlingen går mot en oundviklig katastrof.

Dramatens Måsen är storartat skådespeleri som spänner från melodramen kring Irina, Konstantin och Nina till den uppgivna Sorins/Hans Klingas diskreta humor. Regissören Vibeke Bjelke regisserade också Lars Noréns Måsen-inspirerade pjäs Som löven i Vallombrosa på Dramaten förra året. Förutom själva handlingen är det mycket som för tankarna till den föreställningen – scenografin, regin och att många av skådespelarna är desamma. Likheterna påminner oss om att de mänskliga problemen är desamma i går, i dag och i morgon.

Medverkande:
Arkadina Stinna Ekblad
Konstantin Christoffer Svensson
Sorin Mehonic Hans Klinga
Nina Emma Mehonic
Sjamrajev Per Mattsson
Polina Eva Millberg
Masja Rebecka Hemse
Trigorin Hannes Meidal
Dorn Björn Granath
Medvedenko Per Svensson
Jakov Bengt CW Carlsson

Översättning Lars Norén, Björn Melander
Regi Vibeke Bjelke
Scenografi och kostym Marie í Dali och Steffen Aarfing
Ljus Ulrik Gad
Peruk och mask Mimmi Lindell, Lena Bouic Wrange