Riskzon III – this is not Disneyland
Orionteatern i Stockholm
Nypremiär den 2 oktober 2014
Det är inledningsvis vi får förstå att jordklotet må vara runt, men vår personliga världsbild är fyrkantigt. En överlevnadsstrategi i en egoistisk värld, ett ”me-myself and I perspektiv”. Det handlar om du och jag, och om att äta eller ätas, om ett ”icke-vi” i en gemensam värld som borde räknas som vår. Scenen är fyrkantigt mögelgrön med små avsatser för några väl utvalda att landa på, hänga på eller gömma sig vid. Vackert klagande sång och rytmer, trummas fram i en härlig blandning av Afrikas bruna damm och Arabiens doft av vattenpipa. Eftersom det är en nypremiär så vet vi från programbladet att föreställningen ska beröra jämställdheten i vår värld. Uppsättning ger rakt igenom smakprov på enskilda personers levnadsförhållanden i den fyrkantiga värld som vi kanske tror är rund. Snarare har vi platta föreställningar kring de rättigheter vi ger oss själv, när priset måste betalas av någon annan.
Föreställningen berör verkligen jämställdheten genom att de vid flera tillfällen är männens styrka i lyft av kvinnor, som ger energin på scen. Han är subjektet och hon objektet. De är också männen som ofta styr varje enskild liten rörelse som kvinnan får välja att göra med sin egen kropp. Hon tar sig inte rätten, rösträtten i sina egna uttryck. Men föreställningen berör verkligen så många fler världsproblem som vi alla står inför som medborgare på denna blåa planet. Att säga att det enbart berör jämställdhet är som att enbart fokusera på snabeln, när du har en hel elefant i rummet.
Ett ämne som känns angeläget genom hela föreställningen, är hur dansarna instinktivt väljer eller bortser från att vilja se eller ta tag i vissa angelägenheter som de står inför. Sanningen gör en inte alltid fri, den gör också ont. Man går runt problemet, man blundar, man skakar på huvudet, byter riktning och man tittar upp i taket. Man väljer dock alltid en lättare väg för sig själv. Man orkar exempelvis inte med de stark ord som skrivs på väggar utan undviker att läsa. Ibland kommer man undan med det, men oftast drabbar det någon annan eller något annat. Bristen på solidaritet i vår runda värld, där alla beslut och val har en följd gör sig skrämmande påmint. Följden av detta är att ursprung, oskulden, tilliten, könsroller och moder jord får stryk på ett sådant sätt att man undrar vad som bör ändras eller räddas.
Dramatiskt berörs jag starkast av den oskyldiga barnmasken, som med jämna mellanrum dansar in. Med öppen förvånad mun och oförstående ögon, känns det som om de är vårt inneboende barn som försöker protester. Kan det vara så att det lilla barnet i oss alla är ovetande inför konsekvensen av våra själviska val ibland? Naivt och hjälplöst kastas barnet runt till starka män, som lirkar, trollar och manipulerar varje steg i processen. Vi tuktas till att tänka som en vuxen. Dansen var fantastiskt vacker, om än väldigt otäck. Konsten att kunna vara både lealös, följsam och spänstig är sannerligen beundransvärd.
Det enda som kändes något världsfrånvänt i sammanhanget, var koreografens efterpresentation, förklaringar kring ekonomiska stöd och avståndet mellan Stockholm och Örebro. Även om jag visste att vi inte var på Disneyland, så bröts helt förtrollningen efter föreställningen som jag gärna hade befunnit mig kvar i. När man sett en dansföreställning utan påtvingade ord, och där ögat skapat egna föreställningar kring handlingen, med hjälp av kroppens rörelser. Då vill man inte gärna bli skriven på näsan. I en föreställning med så fantastiskt mycket taktkänsla, rörelse och form, var detta, om än säkert oskyldigt, taktlöst.
Danskompani: Raande-Vo
Koreograf: Lena Josefsson
Foto: Martin Skoog
Man kanske skulle rätta till datumet till 2 Oktober 2014 ???