Teaterkritik

Vintersolstånd
Av Roland Schimmerpfennig
Dramatens lilla scen
Premiär den 17 januari 2015

Traditionellt brukar man höfta och säga att vi har fem sinnen, även om de flesta forskare vill hävda att vi har betydligt fler än så. På teatern brukar vi vanligtvis titta mest. På dagens premiär fick jag prova på att bli grundläggande regisserad som publik, av en röst som sa åt mig vad jag skulle välja se på scen. Syntolkning helt enkelt. Rösten sa hur jag skulle uppfatta handlingen och vad jag kunde förvänta mig av karaktärerna. Stora bilder visades pedagogiskt på väggar och ibland inväntade skådespelarna också regi av rösten som om de inte visste vad som skulle komma. Mina hörselintryck blev totalt bombarderade med information/handling/känslor samtidigt som skådespelarna agerade därefter på scen. Till en början var det här väldigt spännande och intressant för tankemönstret i huvudet och i handlingen som bars framåt. Dock var beskrivningarna från rösterna så detaljrika att jag under första aktens slut höll på att somna för att hjärnan helt enkelt inte orkade med den ingående styrningen så länge. Även om det var annorlunda och utmanande att låta hörseln få bestämma det som självklart mest är ett synintryck, fick man helt enkelt nog. Inför andra akten var jag tvungen att stänga av min hörsel något för att finna kraft att hänga med till slutet.

Rollkaraktärerna blev på grund av denna unika framträdandeteknik väldig stereotypa och i viss mån klichémässiga. Det hindrade dock inte publiken från att skratta en hel del. Ännu en gång blev jag påmind om att humor inte är densamma. Ibland sken dock en djupare tolkning av karaktärerna fram och då framförallt i Albert den neurotiska maken (Johan Holmberg) och i Corinna den pilska svärmodern (Irene Lindh). Båda gav mer nyanserade tolkningar på sina roller. Jag vet att det säkert kan anses oerhört ytligt och att det kanske inte är helt politiskt korrekt, men vad det är fantastiskt att se en kvinna som snart fyller 70 år (Irene Lindh) vara så oerhört vacker, sexig och kvinnlig i sin rollkaraktär. Den möjligheten ges inte kvinnor så ofta på scen i den åldern.

Kvällens största bravad var ensemblens sånginsats. Skådespelarna härmade olika instrument och sjöng i stämmer. Det var så skickligt och bra gjort att publiken glömde konventionen om applåderandet och gav visslingar och applåder mitt under pågående föreställning. Det svåraste i och med den musikaliska insatsen, var att förstå karaktären Rudolphs (Magnus Ehrner) huvudsakliga syfte. Han ledde de andra i någon typ av musikalisk trans och han var diregenten. Jag frågar mig bara, varför? Jag förstod inte syftet med det, så även om det var vackert för öronen, fann jag ingen mening med att de sjöng eller varför Rudolph ledde dem.

Sammanfattningsvis gladde jag mig mest åt det katastrofala julfirandet som pjäsen erbjöd. Inte för att jag på något vis missunnar mina kära medmänniskor att ha en underbar och fröjdefull jul. Utan för att det ligger en härlig befrielse i att erkänna att det nog finns en hel del panik kring julfirande, släktingar och de perfekta julklapparna. En ångest som vi inte gärna vill prata om och som många nog, precis som karaktärerna i ”Vintersolstånd”, dricker lite för mycket vin på grund utav.

Text: Lotta Altner

Relaterat: recension i Teatermagasinet

Skuggland
Dramaten, Lejonkulan
Premiär den 18 december 2014

Hur hanterar man en väns svek om vännen uppslukas av ett skuggland utan att man hunnit bearbeta sina känslor? Det är en av de frågor som ställs i Jonas Bruns roman Skuggland, som har blivit teater och haft urpremiär på Dramaten-scenen Lejonkulan. Regissör är Lena Endre och den enda rollen, Erik, spelas av Christoffer Svensson.

Scenen är helt vit och liknar en tunnel som genom ett illusoriskt perspektiv ser ut att försvinna lång bort. Christoffer Svensson i sina mörka kläder får all uppmärksamhet. När vi möter honom är han vuxen och ser tillbaka på ett år av sin barndom, det mellan 11 och 12 år. Minnena börjar med att Erik träffar sin tvillingsjäl – eller back-up som han kallar honom – som också heter Erik.

Christoffer Svensson ger en levande skildring av hur de båda bästisarna lever i en tvåsamhet där dataspelet Shadowland och Michael Jacksons musik och mystik spelar en stor roll. Han gestaltar en pojke som blir allt mer bunden till sin vän och vars identitet skakas i grunden när en tredje pojke, Markus, kommer in i bilden.

När året är över finns varken Erik eller Markus kvar och fortfarande många år senare grubblar Erik över deras försvinnande.

Skuggland handlar om en svunnen barndom som för Erik blir svår att släppa och integrera i sitt vuxna liv. Han tar upp liknelsen om den lama pojken som blev lämnad krav när Råttfångaren från Hameln ledde bort byns barn och lät dem uppslukas av ett berg.

I Lena Endres regi och med Christoffer Svenssons inlevelsefulla skådespeleri har romanen blivit en stark pjäs som jag tror har många öppningar för igenkänning och egna tolkningar. Väl värd att boka in ett teaterbesök för.

Baserad på Jonas Bruns roman
Medverkande: Christoffer Svensson
Regi: Lena Endre
Dramatisering: Gunnar Eriksson

Foto: Roger Stenberg

Saltkråkan
Intimanteatern, Stockholm,
Premiär 13 december 2014

På självaste Lucia-dagen går jag på premiär på Astrid Lindgrens ”Saltkråkan” på Intiman-teatern i Stockholm. Med mig är min elvaåriga dotter. Vi har tidigare på dagen deltagit i en anti-rasistisk demonstration vid Slussen med 3 000 deltagare, så kontrasten är slående.

Inledningsvis kan sägas att Intiman är just en väldigt intim teater. Mysiga lokaler och med fin sikt från alla platser i salongen. Nog så viktigt för en fin teaterupplevelse.

Det är 50-årsjubileum för Astrid Lindgrens ”Saltkråkan”. 1964 hade den premiär i SVT och sändes i 13 TV-avsnitt och också senare som fyra biofilmer. Astrids övriga verk har alltid börjat med en bok som sedan filmatiserats, men inte Saltkråkan. Den tillkom som en beställningsproduktion av SVT.

Teaterföreställningen börjar med att vi möts av en vacker scenografi. Vi hamnar visuellt direkt på Saltkråkan. Gistna sjöbodar, den fallfärdiga Snickargården, saltstänkta bryggor, skärgårdsvegetation och även ett vattenbryn, där en hel del skådespelare får dyka i under föreställningen – till publikens stora förtjusning. Det är kul när vuxna människor tvingas i plurret. ”Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?”

Snart gör också en livslevande Båtsman entré på scenen, och jublet stiger i salongen. Föreställningen bevistas även av ett antal andra levande väsen, vilka inte verkar fara illa av medverkan, för att lugna djurens vänner.

Skådespelarinsatserna är mediokra, men vägs upp av den smittande glädjen i den samspelta ensemblen. De skådespelare som utmärker sig mest hittas i biroller, som Ulf Blixts fiskargubbe och Petronella Westers Tant Sjöblom.

Och så är det ju så att Astrid Lindgrens magiska berättelser kan ingen ta kål på. Även i ett folklustspel, som man kan kalla kvällens föreställning, flyger de bevingade orden. Det går inte att värja sig, man förtrollas. ”Denna dagen – ett liv”.

Under föreställningen förstår man också hur mycket den själfulla filmmusik av Ulf Björlin betydde för originalproduktionen då det begav sig 1964. Introt med den visslande trallvisan och Malins sång till exempel som väver ihop dialog och handling till ett mystiskt äventyr.

Regissören Kålle Gunnarsson har gjort ett fint jobb. Ur den 13 avsnitt långa originalversionen har han valt att lyfta fram de händelser som speglar det Lindgrenska vemodet. Mörka moln hopar sig över Saltkråkan och döden och de falska anklagelserna tar plats på scen i den skenbara vardagsidyllen. ”Ibland är det svårt. Men man måste stå ut med det.” – som Astrid beskriver det tunga i livet.

Det är stora känslor när Båtsman anklagas för att ha bitit ihjäl Södermans får och Pelles kanin Jocke. Tjorven våndas och gråter:

Åh, jag har inte brytt mig om honom så mycket som jag borde.

En storm i ett vattenglas är fortfarande en storm. Det är så här det är i livet. Ibland är det svårt. Både för stora och små.

Men historien, som vi alla vet, slutar lyckligt som sig bör. När vi går ut från teatern frågar jag mitt teatersällskap vad hon tyckte om föreställningen.

– Jag älskade alltihop, svarar elvaåringen.

Text: Marja Koivisto

A Christmas Carol
Maximteatern
Premiär den 10 december 2014

Vad kan vara en bättre inledning på juletiden än att ta med familjen och gå och se Charles Dickens A Christmas Carol? Under december och även i mellandagarna går den att se på Maximteatern, en tradition som tagits upp igen från 80- och 90-talet då den sattes upp varje jul. Föreställningen ges av en brittisk musikteatergrupp och spelas på engelska.

Handlingen utspelar sig i ett rått och kallt London julen 1843, samma år som Charles Dickens skrev berättelsen om Mr Scrooge, den giriga och kallhamrade mannen som bryr sig mer om pengar än om människor. Handlingen är välkänd: En natt blir Mr Scrooge uppsökt av tre spöken som tar honom tillbaka till avgörande händelser i hans liv. Scrooge ser med förfäran hur han behandlat sina medmänniskor och får chansen till bättring.

Det är en klassisk julsaga, framförd av en härlig och mångsidig ensemble bestående av både vuxna och barn som agerar, dansar och sjunger med den äran. Engelskan framförs tydligt och även barn och tonåringar förstår handlingen. Budskapet är fortfarande högaktuellt: var vänlig, ge till din nästa och ta hand om varandra.

Text:Ulrika Sandhill