Vintersolstånd
Av Roland Schimmerpfennig
Dramatens lilla scen
Premiär den 17 januari 2015
Traditionellt brukar man höfta och säga att vi har fem sinnen, även om de flesta forskare vill hävda att vi har betydligt fler än så. På teatern brukar vi vanligtvis titta mest. På dagens premiär fick jag prova på att bli grundläggande regisserad som publik, av en röst som sa åt mig vad jag skulle välja se på scen. Syntolkning helt enkelt. Rösten sa hur jag skulle uppfatta handlingen och vad jag kunde förvänta mig av karaktärerna. Stora bilder visades pedagogiskt på väggar och ibland inväntade skådespelarna också regi av rösten som om de inte visste vad som skulle komma. Mina hörselintryck blev totalt bombarderade med information/handling/känslor samtidigt som skådespelarna agerade därefter på scen. Till en början var det här väldigt spännande och intressant för tankemönstret i huvudet och i handlingen som bars framåt. Dock var beskrivningarna från rösterna så detaljrika att jag under första aktens slut höll på att somna för att hjärnan helt enkelt inte orkade med den ingående styrningen så länge. Även om det var annorlunda och utmanande att låta hörseln få bestämma det som självklart mest är ett synintryck, fick man helt enkelt nog. Inför andra akten var jag tvungen att stänga av min hörsel något för att finna kraft att hänga med till slutet.
Rollkaraktärerna blev på grund av denna unika framträdandeteknik väldig stereotypa och i viss mån klichémässiga. Det hindrade dock inte publiken från att skratta en hel del. Ännu en gång blev jag påmind om att humor inte är densamma. Ibland sken dock en djupare tolkning av karaktärerna fram och då framförallt i Albert den neurotiska maken (Johan Holmberg) och i Corinna den pilska svärmodern (Irene Lindh). Båda gav mer nyanserade tolkningar på sina roller. Jag vet att det säkert kan anses oerhört ytligt och att det kanske inte är helt politiskt korrekt, men vad det är fantastiskt att se en kvinna som snart fyller 70 år (Irene Lindh) vara så oerhört vacker, sexig och kvinnlig i sin rollkaraktär. Den möjligheten ges inte kvinnor så ofta på scen i den åldern.
Kvällens största bravad var ensemblens sånginsats. Skådespelarna härmade olika instrument och sjöng i stämmer. Det var så skickligt och bra gjort att publiken glömde konventionen om applåderandet och gav visslingar och applåder mitt under pågående föreställning. Det svåraste i och med den musikaliska insatsen, var att förstå karaktären Rudolphs (Magnus Ehrner) huvudsakliga syfte. Han ledde de andra i någon typ av musikalisk trans och han var diregenten. Jag frågar mig bara, varför? Jag förstod inte syftet med det, så även om det var vackert för öronen, fann jag ingen mening med att de sjöng eller varför Rudolph ledde dem.
Sammanfattningsvis gladde jag mig mest åt det katastrofala julfirandet som pjäsen erbjöd. Inte för att jag på något vis missunnar mina kära medmänniskor att ha en underbar och fröjdefull jul. Utan för att det ligger en härlig befrielse i att erkänna att det nog finns en hel del panik kring julfirande, släktingar och de perfekta julklapparna. En ångest som vi inte gärna vill prata om och som många nog, precis som karaktärerna i ”Vintersolstånd”, dricker lite för mycket vin på grund utav.
Text: Lotta Altner
Relaterat: recension i Teatermagasinet
[…] Deutschen Theaters Pech: mit Roland Schimmelpfennigs „Wintersonnenwende“, das nach der Uraufführung am „Dramaten“ Stockholm als deutsche Erstaufführung auf dem Spielplan stand, erwischte sie eine schwache […]