• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Folkets fiende – ett politiskt drama med inslag av tragedi

21 mars, 2015 by Redaktionen

folketsfiende

Folkets fiende
Av Henrik Ibsen 
Originaltitel En folkefiende
Översättning Klas Östergren
Regi och bearbetning: Dritëro Kasapi
Premiär på Intiman, Malmö stadsteater, 20 mars 2015

”Saken är den, ska ni veta, att världens starkaste man, det är han som står mest ensam”.
Trots att Ibsen skrev En Folkefiende 1882 är de frågor pjäsen ställer lika brännande idag. Vad är sanning, vem är bärare av sanningen, vem avgör sanningen och vems intressen tjänar sanningen?

Dr Tomas Stockman är läkare på ett bad i en liten kurort någonstans i Norge. Badet är ortens ekonomiska centrum. En dag tar han vattenprover och skickar dem till ett universitet för analys. Svaret ger vid handen att vattnet är förgiftat. Dr Stockman är en passionerad sanningssägare, hans grundsyn är att sanningen ska fram, oavsett konsekvenserna. Han är övertygad om att invånarna i den lilla orten ska sluta upp bakom honom som den sanningssägande hjälte han är. Vad han inte räknar med är att den ekonomiska och politiska makten gärna vill ha ett ord med i laget.

Folkets fiende är inledningsvis ett folklustspel med en lättsam ton, men mörknar snabbt till ett politiskt drama med inslag av tragedi. Ortens ledande politiker är Dr Stockmans bror Peter Stockman. Peter är lika mycket resultatinriktad pragmatiker som Tomas är idealistisk sanningssägare. De två brödernas konflikt bär drag av den klassiska berättelsen om Kain och Abel, men frågan är vem som är vem.

Peter Stockman är en manipulativ korrumperad maktmänniska son inte drar sig för att hota såväl sin bror som hans båda barn för att dölja skandalen. Tomas Stockman å andra sidan transformeras till en elitistisk rättshaverist som spyr galla över den majoritet som inte förstår att han har rätt.

Den som vill kan hitta tonvis med kulturella och historiska referenser i Folkets fiende. Jag tänker närmast på skandalen med BT Kemi i skånska Teckomatorp i början av 70-talet. Ortens dominerande företag ertappas med att gräva ner tunnor med gift i marken, vilket förgiftar vattnet. Definitivt en miljöskandal, men avslöjandet hotade lokala ekonomiska intressen och jobben för många i byn. När de första larmen om kreosot, asbests och hormoslyr kom avfärdades de på grund av ekonomiska skäl. Inledningsvis var det ingen som hyllade visselblåsaren, trots att historien sedermera gett dem rätt.

Vad Stockmans sanningssägare får erfara är att ett samhälles majoritet inte alltid är reda att acceptera sanningen av den enkla orsaken att sanningens konsekvenser är för grava. En erfarenhet han delar med Chelsea Manning och Edward Snowden.

Emil Almén är mycket bra i rollen som Dr Stockman. Han låter oss se de gode doktorn förvandlas från en lycklig sanningssägande optimist till en miserabel elitistisk rättshaverist. I en scen håller Dr Stockman tal på ett offentligt möte, han skall ge sin version av sanningen. Det är det bästa jag sett på en teaterscen. Han har vid det här laget glömt att konflikten handlar om vattenkvalitet, hans krig är nu mot hela samhället. Han drivs av ett ursinnigt vrede mot de som han anser sviker sanningen och vräker sig haranger som dryper av förakt mot vad han kallar majoriteten, dvs det folk han ursprungligen ville skydda. Folkets förkämpe har blivit Folkets fiende. På väggen bakom projiceras en enorm bild av hans förvridna hatfyllda ansikte. Parallellen till fascismen är klar som glas.

Ibsen skrev pjäsen mitt under kampen för parlamentarisk demokrati i Norge. Dr Stockmans haranger om den okunniga majoritetens pöbelvälde är spegling av den dåvarande maktelitens avfärdande av demokratin. Ska en okunnig obildad massa styra oss upplysta bildade individer?

Scenen är en rätt traditionell teaterscen med ett undantag. Ett tunt tygstycke täcker ibland hela scenen. Genom att manipulera ljuset blir det växelvis en vägg, en genomskinlig barriär som låter oss se vad som finns bakom samt en projiceringsyta. Det är elegant oväntat och kreativt.

Jag kan heller inte låta bli att undra om Steven Spielberg och Peter Benchley sett En Folkefiende. I Hajen från 1975 slår ortens polischef larm om hajattacker inför den stundande badsäsongen. En korrupt politiker lyckas få en lika korrupt läkare att ändra ett läkarintyg från död pga haj till död pga propeller och turisterna strömmar in.
Skillnaden mellan Hajen och Folkets Fiende är att Hollywood låter den sanningssägande polisen få rätt när hajen attackerar en överfull badplats och med det lägger skulden för de döda barnen på den korrupte borgmästaren. Ibsen gör det inte så lätt för oss. Vi får aldrig veta om doktorn har rätt. Är det så farligt som han hävdar? Har han förfalskat proverna i syfte att komma åt brodern?

I en bra ensemble har Li Brådhe en liten men betydelsefull roll som en lokal maktfullkomlig hänsynslös näringslivspamp, tillika Dr Stockmans svärmor. Hon äger varje scen hon medverkar i.

I rollerna: Emil Almén, Li Brådhe, Hilda K Ekengren, Fredrik Gunnarson, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist, Vilma Linton, Lars-Göran Ragnarsson, Johannes Wanselow

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik

Blinka lilla stjärna på Folkteatern – Förundran ledstjärna i varm välgjord barnpjäs

20 mars, 2015 by Mats Hallberg

blinkalilla

Blinka lilla stjärna
Regi/Musik:
Lars-Eric Brossner
Idé: Sara Wikström
Sceografi/Kostym/Docka:
Heidi Saikkonen
Ljus: Anna Wemmert
Dockmakare: Lars Carlsson
Urpremiär 20 mars 2015 på Vita Scenen, Folkteatern, Göteborg

Premiären sammanföll med världsteaterdagen för barn och unga. Som om det inte vore nog med sådan slumpens skönhet, inträffade ganska omgående efter premiären, en sällsynt och i ärlighetens namn svårupptäckt solförmörkelse. I Blinka lilla stjärna riktar såväl Bianca som publiken återkommande blickarna uppåt, mot himalvalvets lysande stjärnor åskådliggjorda av ett antal lyspunkter i den lilla salongen. Fundersamma Bianca görs av Sara Wikström, en ytterst uttrycksfull skådespelare med tidigare erfarenhet av att spela för de yngsta. Har för egen del uppskattat hennes rollprestationer alldeles särskilt mycket i Folkteaterns Orestien, Tre Kärlekar och i mästerverket Räls.

Jag har försökt mig på några gånger tidigare att skriva om föreställningar där målgruppen är nischad. Visst är det en ynnest att få träda in i en annan värld, men vid varje tillfälle måste jag justera mina sensorer. I teater för de i lågstadieåldern skruvar regissören upp de reglage han förfogar över. Sara Wikström ska på egen hand äga scenen, behålla greppet om åskådarna i en trekvart. Därför förmedlar hon episoder från sin uppväxt med större gester och tydligare tonfall än annars. Detta är ingen värdering utan ett konstaterande av hur genren i sig. Barnen klarade att behålla koncentrationen och jag hade gärna hört dem resonera om hur de uppfattade berättelsen.
Prisade dramatikern Mats Kjellbye samarbetade senast med den likaledes prisbelönta regissören Lars Eric Brossner i Bortom trädgränsen. Denna gång har Sara Wikström varit en viktig bidragsgivare till det stoff som historien formerar sig kring. På vägen in till Folkteaterns vita scen kan man gå i påmålade fotspår.

På ena väggen syns Biancas livscykel i form av en mängd fastsatta skor. När vi installerat oss blir det mörkt, ovan nämnda stjärnor tindrar medan vi omges av Brossners rogivande musik. Sedan tänds ljuset. Under denna öppnande sekvens har Wikström gjort entré utan att vi märkt hur. Hon sitter bortvänd på en plattform ett par meter ifrån första raden. Den ganska rapsodiska berättelse hon gestaltar, tror jag triggar barnen att tänka vidare själva. Varför blev livet på ett visst sätt? Hur skulle det vara om den lilla flickan, kunde ringa till framtiden för att få veta vad som hända henne?

Pjäsen är uppbyggd av mycket filosoferande tankar och obesvarade frågor. Till sin hjälp att bolla idéer och i en rörande scen visa Biancas omhändertagande förmåga, finns en docka i tyg och trä. Förutom att hänfört betrakta stjärnor utmanade rollfiguren som flicka naturens krafter. Vi ser skådespelarens kropp skaka effektfullt när vinden viner på föräldrahemmets tak. Min tolkning efteråt i samspråk med publikvärd, är att Wikström, Kjellbye och Brossner gestaltar ett sorgearbete. Det handlar om minnen av en lillasyster, vars storasyster bekänner att hon en gång agerade elakt. Därför tvingas hon leva med skulden och skammen.

Helt plötsligt slår det mig att föreställningen – med undantag av en utläggning om förtretlig koskit – i princip saknar skratt, Visst är det värt att beundra teatermänniskor som inte väjer för svåra viktiga frågeställningar? Trion Lars Eric, Mats och Sara har skapat meningsfull, emellanåt magisk, barnteater, vars stora förtjänst är att tilltala en ung publik i ögonhöjd.

Foto: Lina Ikse

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Folkteatern, Göteborg, Teaterkritik

ÖFA: Monster – glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem

20 mars, 2015 by Lotta Altner

ofamonster

ÖFA: Monster
Föreställning som recenserar: torsdagen den 19 mars 2015
av Zebra Dans, Stockholm

Det finns väldigt många olika typer av monster i den här välden, och vad vi tolkar eller har tolkat som monsteröst har varierat mycket under århundraden. Likt en lärare från sin kateder informerades vi om detta, i inledningen av den här pedagogiska- och happening betonade dramat.

Vi i publiken satt vid klassformsliknande bänkar i en u-form, där det var fäst ”monster hår” undertill. Vi kunde se varandra och skådespelarna samtidigt och hela tiden. Avståndet mellan publiken och skådespelarna fanns inte, och när som helst kunde man ha en mikrofon under näsan och en skådespelare framför sig som ställde en fråga. En del av barnen tyckte det var kul, men många kunde aldrig svara på en fråga och ganska många barn och vuxna såg väldigt obekväma ut. Kanske var det meningen att vi skulle känna så i denna påvisning om vad monster kan vara? En tryckt stämning la sig omedelbart.

Det var väldigt energigivande att se så många unga kvinnliga skådespelare med kraft att tala högt, skrika ut sin ångest och slåss verklighetstroget. Dock vet jag inte om jag hålla med om att man ska uppmana till bejakandet av våld när man blir arg. Det måste finnas bättre sätt att ta itu med sin vrede och sina inre monster, kan jag tycka. Pubertala tonåringar behöver inte höra att våld är ”rensande för systemet”. Snarare kanske man ska ge unga andra verktyg för att kunna resonera i de sammanhang vi blir osams. Syftet varför vi fick bevittna ett slagsmål på scen kändes därmed inte helt självklart.

Jag tyckte det var oerhört häftigt att föreställningen inte hade en hel historia att berätta i logisk följd. Istället var det små sketchliknande scener efter varandra. De kunde lika gärna ha spelats i en annan ordning. Dock kändes det som att tonåringarna i publiken inte riktigt förstod handlingen i sin helhet. De kunde inte sätta plustecken mellan de olika scenerna och få ett större dramapedagogiskt budskap att ”suga på i slutendan”. Föreställningen blev därmed lite för intellektualiserad och passade inte helt för yngre tonåringar.
Det som berörde mig allra mest och som verkligen påvisade kvinnornas härliga kraft, var de gemensamma rörelser/danser som de gjorde. De var inte alls totalt koreograferade eller tighta, utan var trots de liknande rörelserna, väldig individuella och visade på deras inre känslor på en vackert och genuint sätt. Många barn kunde dock inte riktigt hantera rörelsemönstrens och känslornas intensivitet och reagerade med att skratta sig nervöst igenom dessa partier.

Slutscenen var definitivt den gulligaste man kan tänka sig, när de allihop blev ett gammalt urmonster med flera ögon. Tillsammans satt de ihop i denna strumpliknande bubbla och dansade som det goaste monster man kan tänka sig. Jag vet inte om den unga publiken kopplade ihop något med det här eller om de bara skrattade för att de var så bedårande. För mig var det så glädjande att tänka att vi kan styra över våra egna monster och bli vän med dem. Det är då man slutar upp med att vara rädd och växer med sina uppgifter.

Foto: Märta Thisner

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: ÖFA: Monster, Scenkonst, Teaterkritik, ZebraDans

Stoneface Duckface på Teater De Vill – häftig berättarteknik för tonåringar

19 mars, 2015 by Lotta Altner

stonefaceduckface

Stoneface Duckface
Regissör: Robert Jelinek
Manusförfattare: Emma Broström
Ljussättare: Lina Benneth
Ljuddesign: Fredrik Söderberg
Scenograf: Caroline Romare
– premiär på Teater De Vill den 18 mars 2015

I helvitt börjar vår föreställning. Både scenen och de båda skådespelarna är täckta i vitt, när de möter publiken i denna instängda och kantiga formation. Man får en känsla av att man är i närheten av en whiteboard i ett klassrum eller att man befinner sig på en allmän toalett någonstans. Det är dock en smutsig känsla i denna vita renhet som verkar dölja en hel del. Det känns som om alla bekymmer kan ha ”tipexats” över för att dölja saker man inte får säga eller känna (”Jag sa inte det där ordet man inte får säga”)

Tjejen är duckface, flickan som känner pressen att hon måste le hela tiden, sminka sig och bära bh, trots att hon bara är elva år och faktiskt inte vill. Killen är Stoneface, grabben som gömmer sig bakom solglasögon och som inte vill titta på skräckfilm eller klämma flickor på brösten, men gör i alla fall. Ingen av dem vill gråta så att någon ser eller bli som sina föräldrar. Föreställningen handlar om smärtan att växa upp som tonåring, att en stund vara liten, nästa stor och sedan känna grupptrycket från alla håll att vara någon annat än det man egentligen är. Man måste vara som alla andra, det är ju normen som styr. Båda håller med om att de ”Forever alone” som kommer att gälla. Det är enda sättet att överleva sin uppväxt.

Det häftigaste med föreställningen är berättartekniken. Skådespelarna byter snabbt och effektivt karaktärer med varandra och berättar båda sina historier samtidigt. Ingen kronologisk ordning alls. Det gör verkligen inget att man inte vet vems historia man följer. Det är lite som att söka på Google, man har fler fönster och berättelser igång samtidigt. Dessutom kan man klicka vidare på ett spår, för att sedan klicka sig tillbaka. De är en, men också två, och deras berättelser går ihop.

Den enda gången som karaktärerna verkar känna någon form av inre lugn, frid och harmoni med sig själv är när de dyker in i ett chattrum. Där kan de skapa sin egen värld och dölja de sidor de vill och bejaka andra. Det är också i detta chattrum som de slutligen finner varandra och flyr från den påtvingade vardagsformen,”IRL” (in real life).
Tempot i föreställningen är mycket hög, precis som i en actionfilm med många klipp. Jag känner hur mitt hjärta börjar slå snabbare. Vi upplever den vardag som nog många unga upplever idag. Ingen ro alls, utan snabbt och med massor av intryck hela tiden. Man måste konstant dokumentera sitt liv och vara med, och det man förlorar i hastigheten är sin egen utvecklig och sig själv.

Jag tro föreställningen är mest lämpad för unga i lägre tonåren och inte för yngre barn. Jag tror att man behöver kunna relatera till sig själv väldigt mycket för att binda ihop scenbilderna och få ut maximalt av handlingen som dundrar snabbt förbi i turbofart.

Skådespelare: Alexander Lindman, Maria Grudemo El Hayek

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Scenkonst, Teater De Vill, Teaterkritik, ungdom

Kasimir & Karoline på Hipp – stämningen påminner om musikalen Cabaret

15 mars, 2015 by Redaktionen

kasimiroch

Recension Kasimir & Karoline
Av Ödön von Horváth
Regi Maria Åberg
Originaltitel Kasimir und Karoline
Översättning Herbert Grevenius
Premiär på Hipp, Malmö stadsteater 14 mars 2015

Kärleken fårgår aldrig så länge du bara inte blir arbetslös.
Kasimir och Karoline älskar varandra. Karoline jobbar på kontor, Kasimir är chaufför, eller rättare sagt, var chaufför. Nu är han arbetslös. Paret anländer till en festplats någonstans i mellankrigstidens Tyskland. Ovanför dem svävar den zeppelinare som är lika avlägsen dem som månen.
Kasimir är osäker på om Karoline kommer att älska honom nu när han är arbetslös. Han blir mer och mer aggressiv och stöter bort henne av rädsla för att bli bortstött., vilket sårar henne. Å andra sidan finns det andra män på festplatsen …

Stämningen i Kasimir & Karoline påminner om den klassiska musikalen Cabaret, byggd på Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin från 1939. Det är en blandning av elegans och dekadens, fattigdom och rikedom, drömmar och illusioner. Fattiga, rika, nyktra, berusade, mäktiga, maktlösa, vackra och vanställda i en salig blandning.

Ödön von Horváth beskriver sina pjäser som tragedier. ”De blir komiska bara därför att de är kusliga”. Han hänvisar till ett begrepp av Freud – das unheimliche – när det familjära blir det främmande. Kasimir & Karoline var kära, är kära, men osäkerheten inför framtiden gör att deras kärlek transformeras till något främmande.

Det är första gången jag upplever att Hipps nygamla scenlösning med läktare på fyra sidor om scenen bli en begränsning. Teatern har tvingats offrat en läktare för att bygga en fond i tre våningar. Den domineras av en gigantisk mun med understundom lysande ögon. De som träder in i munnen når såväl berg-o-dal-banan som krogen.
Det är en stor ensemble där duon Anders Carlsson & Karin Lithman i huvudrollerna driver handlingen framåt. Min personliga favorit är dock Johanna Rane som Erna, flickvän till ligisten Franz Merkl. Hon har inte så många repliker, men lyckas med små medel visa en ung kvinna som på ytan verkar svag och hunsad, men som i själva verket är stark och kapabel.

Jag gillar även att det händer saker i bakgrunden som inte är relaterade till dialogen. Jag har aldrig förut sett en pjäs med statister.

Ett stort minus är musiken. De gör bastardversioner av en samling örhängen från 1990-talet. Ska man använda Cohens Hallelujah ska man behandla den med respekt.

Ödön von Horváths personliga levnadsöde är värt en kommentar Han föddes 1901 i en ungersk diplomatfamilj, var uppskattad författare i 30-talets Berlin tills han efter Hitlers ankomst till makten stämplades som bolsjevik och utböling. Via en sejour i Wien hamnade han i Paris, planen var att emigrera till USA. 1 juni 1938 promenerade Horváth på Champs-Elyseés, träffades i huvudet av en fallande gren och avled.

I rollerna: Tom Ahlsell, Anders Carlsson, Kajsa Ericsson, Andreas Grötzinger, Peder Holm Johansen, Dan Kandell, Susanne Karlsson, Karin Lithman, Katarina Lundgren-Hugg, Håkan Paaske, Johanna Rane, Lars Schilken, Natalie Sundelin, Henrik Svalander
Musiker: Anna-Karin Henrell, Anders Ortman

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Hipp, Kasimir & Karoline, Scenkonst

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Sida 188
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 293
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Tre pjäser av Harold Pinter: … Läs mer om Lysande uppsättning svidande vidräkning med gränslösa, bortskämda nyrika – Pinter! Pinter! Pinter! på Göteborgs Dramatiska Teater

Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Miss Li, Avicii Arena, Betyg: 3 … Läs mer om Recension: Miss Li firar 20 år – men var tog den vilda publiken vägen?

Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Marcus Vögeli i Caligula, premiär 6 … Läs mer om Teaterkritik: Caligula – raffinerat otäckt

Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Sjung för mig Arja Betyg 5 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sjung för mig Arja – ett mästerverk helt enkelt

Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Betyg 4 (5) Det är Genom Natten som … Läs mer om Genom natten – En röst som fyller Nalen – och träffar rakt i hjärtat

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in