Teaterkritik

Small Johnny
Regi John Wright
Ljus Carl-Johan Eklund
Musikaliska arrangemang – Jonas Franke-Blom
The Humane Theatre
Göteborgs stadsbiblioteks hörsal
Föreställning som recenseras 23 mars 2015

Musikalkomedin Small Johnny av The Humane Theatre i Göteborgs stadsbiblioteks hörsal hade premiär lördagen den 21 mars. Jag bevistade föreställningen i dag, måndagen den 23 mars. The Humane Theatre får jag sen lära mig har sin upprinnelse i The Anglo-Swedish Society of Gothenburg och att det grundades 1920 och dess syfte är att marknadsföra och boosta goda relationer och förståelse mellan engelsk- och svenskspråkiga människor.

Handlingen kretsar kring dagens Los Angeles där några medlemmar i det lokala ordenskapitlet av Anglo-Amerikanska Samhället träffas för att diskutera några av de mest träffande filosofiska dagliga frågeställningarna. Om konsten att hävda sin egenart utan att dominera över andra och vad narcissism kan leda till och hur du bygger genuint självförtroende handlar det om.

Rick och Rita är gifta. Deras vänner Rachel och Larry är ensamstående och Rick och Rita enas om att agera äktenskapsmäklare mellan dem. Det går trögt, Larry är mycket fokuserad på att han är tråkig och dålig på att hantera kvinnor. Rita hjälper Larry genom att få honom att tänka på positiva saker. Till sist verkar Larry och Rachel bli ett par.

Rick är väldigt fokuserad på att skamliggöra Johnny för att inledningsvis är Johnny full av sin egen betydelse och har faderskapsärenden till höger och vänster med kvinnor som är bedårade av honom. Efter ett antal löpsedlar där Johnny skäms ut för att han varit med en transvestit, för att få en filmroll måste han gå med på att spela en liten roll i en annan film. James och Johnny blir så småningom vänner i och med att Johnnys karaktär utvecklas till en mer ödmjuk och human personlighet.

Föreställningen är andra föreställningen, premiären var i lördags på Stadsbibliotekets hörsal. Musiken, skådespelarnas presentationer, inramningen med fyra stolar och mörkläggning när scenen ska bytas ut. Uppsättningen är smårolig och sångpresentationer gör i alla fall mig avundsjuk. Mari Åkerblom gör det med den äran. John Wright sjunger högstämt och vackert. Jag går därifrån med en känsla av trevnad och jag hoppas verkligen The Humane Theatre gör fler sådana här uppsättningar.

Medverkande
Rick – John Wright
Rita – Sharon Abrahamson
James – Andreas Nordin
Johnny – Daniel Grönlund
Rachel – Mari Åkerblom
Larry – Daniel Grönlund
Doris – Nathalie Andersson-Lindholm

Sedan
Produktionsteam: Ida Feltzin, Jenny Runsten och Hanna Waldén
Författare och dramaturg: Therese Ramstedt
Regissör: Maria Hesse
Regiassistent: Kien Ngo
Grafisk design: Johanna Sevholt
Konst: Lina Karlsson
Premiär med Annan Teater, gästspel på Cinnober Teater 21 mars 2015

ANNAN teater är sedan några år tillbaka en av de fasta grupperna inom Göteborgs Studentteater. I programförklaringen anger de normkritik och att se det absurda i tillvaron som deras grej. Dessa frejdiga amatörer gästspelar på Cinnober Teater med sin tredje produktion. Man spelar i en ganska tråkig lokal belägen i Masthugget, längs det så kallade teaterstråket.

Vi sitter på läktare och ser tre parallellhandlingar. Övergripande tema är arbetsmarlnadens orimliga krav på nytillkomna med adekvat utbildning.. Många pedagogiska och dråpliga scener serveras. I sin iver att vara anställningsbara visar aktörerna hur de utan betänkligheter krälar i stoftet, en konsekvens av ojämlikheten inom näringslivet. Andra mänskliga drag som blottas: irrationella impulser och vårt behov av att göra positivt intryck.
Anna-Karin Weivert gör entré i rollen som (vänt)assistent på ett eventkontor. Strax efteråt dyker hennes snofsige självupptagne chef upp. Hon spelas av Alma Trischler, vilket ger en fyndig tvist på begreppet könsmaktsordning. Tredje aktören att inta scen är Anton Ekenberg i rollen som den försynte jobbsökande Rikard.. Scenografin utgörs av tre ovala svarta justerbara bord, tre enorma gummibollar att sitta på samt tre plastblommor som ständigt arrangeras om. Den komiska knyckfulla anställningsintervjun slutar lyckligt. Ekenbergs inbundne man gör intryck på sin blivande bekväme chef, uppfattas både som kompetent och attraktiv.

I andra roller gör skådespelarna kraftfulla markeringar och festliga utfall mot osunda företeelser. Vad som avses är det geschäft som vänder sig till de som inte kommit in, eller som tagit sig in men blivit olyckliga, på en inhuman arbetsmarknad; vars mantra om flexibilitet håller på att förgöra stora delar av en hel generation. Väldigt kul att se dessa råd illustreras, fast kontentan är sorglig.

Therse Ramstedt, som står för manus, har haft som målsättning att ifrågasätta invanda mönster. En målsättning hon uppfyller förhållandevis väl. Vad händer med individer som vill utvecklas, men som måste underordna sig färdiga strukturer? Karaktärerna i SEDAN har olika överlevnadsstrategier. Några exempel är jogging, shopping och yoga. Assistenten med sitt inövade leende, får utlopp för sin frustration genom att ilsket gläfsa i mikrofon. Till saken hör att hon träffar på nyanställde Rikard på pubens Öppna scen. Mot ett glas vin gör de medverkande en kort show. Hon framför monolog medan han i solglasögon, kilt och kängor kör ett fräckt dansnummer. Trischler i blåställ och keps syns i rollen som pubägare vars dröm är att sjunga schlagers.

Skådespelarna är duktiga rakt över. Deras tonfall och kroppsspråk sitter perfekt, vilket märks särskilt tydligt när de agerar talkör. Extra plus i kanten för energiska Anna-Karin Weivert. Visst är det sympatiskt att materialet de framför är nyskrivet. Men jag har invändningar mot uppsättningen. Regissör Maria Hesse låter pjäsen bli för mycket av tablåer och utdragna scener. Anser också att olika trådar i manus borde tvinnats ihop bättre. Exponerandet av ansiktsuttryck i all ära, men slutet kändes väldigt ofärdigt.

Teatermagasinet har också recenserat föreställningen.