Jag heter Mikael
Av Alan Drury
Regi Magnus Nilsson
Ljus Figge Holmberg
I samarbete med Oktoberteatern
– Stockholms stadsteater Kilen den 25 mars 2015
När man får insyn i Mikaels hem och vardag, blir jag väldigt obekväm och illa till mods. Hela hans hemmamiljö och sociala nätverk är obefintligt och nästan kubistiskt kontrollerat. Varje meningslös sak på sin plats. Jag hade inte kunnat sova en natt i det hemmet.
Allt i denna gråaktiga Mikael ska följa vissa formulär, färgkoder, självklarheter och moraliska regler, både hemma och på jobbet. Jag mår dåligt över den tristes och frånvaro av vardagliga kulturella utbyten eller vettiga människor i hans liv. Han har inte varit med om mycket skoj här i livet. Stackars sate! På samma sätt som en hund som får stryk som valp och blir aggressiv, vill man se lite mellan fingrarna till en början. Man hoppas att något kan fostra honom till bättre tankar. Andefattigheten lyser dock med sin totala närvaro. Hela tiden lägger Mikael dessutom en uttvättad trasmatta, kontrollerat på sin plats, i rummet. Hans förutsättningar eller livsvillkor förbättras inte av att han neutralt beskriver hur han tillhandahåller elartiklar på ett komponentleveransföretag. Jag vet inte om jag hade klarat av att leva hans liv! Därmed vet jag inte heller om jag kan döma honom så hårt. Det är som Strindberg säger, ”svårt att vara att vara människa”.
Det är en träffsäker och trovärdig beskrivning av ”smygrasism” som kvällens föreställning bjuder på. Tomas Nordström gör en fantastisk tolkning av en människas väg att utveckla med rasistiska lösningar på sitt livs olycka. Det är inte ofta en skådespelare kan fängsla dig i en hel timme i ett sådant långsamt tempo. Men Tomas gör ett strålande jobb!
Mikael behöver, med sitt liv som insats, skylla ifrån sig. Med små små steg växer Mikael mer in i apatiska beteenden och känner av utanförskap i sin egen vardag. Ingen gillar honom på jobbet, folk kallar honom ”Lillhitler” och hans fru bedrog honom för att han enligt henne saknade manlighet (han fick skylla sig själv). Det är nog för tufft att ta tag i andra orsaker? Enkla lösningar och förklaringar kryper in på sin plats.
Mikael imponeras av ”starkt engagemang” och finner genom sin nyvunna vänskap, i den högerextremiste, överseende med enkla lösningar. Hans egna tillkortakommanden i livet får de självklara svaren. Kanske blir det så när man känner sig oviktig, överkörd och ensam i världen? Det förklarar ju en del, men gör en arg, ledsen och besviken på den mänskliga naturen. Jag ville skrika, ”shame on you!”, men det gör jag naturligtvis inte. Jag håller tyst och håller mig till teaterns konventioner dvs skådespelare spelar och publiken lyssnar i tysthet.
Min mormor som inte kunde tiga still om den svenska tyskvänligheten under andra världskriget, sa alltid ”det är inte nazisterna i sig som är din största fiende. Med dem kan man eventuellt resonera och knäcka deras luftslott. Det är de utan egen stark vilja och saknar meningsfullhet som är de farligaste. De som vänder kappan efter vinden och kan sälja sin egen morsa för 50 öre”.
Foto: Karin Alfredsson