Teaterkritik

Klanen
Av Nina Raine
Regi Nina Raine
Översättning Lolo Amble
Scenografi Jan Lundberg
Kostym Kajsa Larsson
Ljus Magnus Pettersson
Peruk och mask Nathalie Pujol

På scenen står ett enkelt ovalt bord och sex stolar, ett piano och i bakgrunden syns ett gigantiskt målat träd, uråldrigt. En familj med tre vuxna barn samlas för att äta middag. Ena sonen, Billy, har kommit hem från universitetet, medan de andra två, sonen Daniel och dottern Ruth bor hemma och borde snart flytta hemifrån enligt pappan.

Familjen diskuterar ivrigt mycket och högljutt och ofta rätt aggressivt. Familjen balanserar kanske på gränsen till vad som brukar kallas dysfunktionell. Fast jag är skeptisk till det begreppet. Det bygger på illusionen att de finns ett lagom som är normalt och konfliktfritt. Låt oss säga att det är en galen familj där diskussionerna går i höga vågor.

Efter en stund märker vi dock en sak. Billy sitter som i en egen bubbla, ingen talar till honom, Billy slevar i sig maten och ler. När han någon gång frågar vad de talar om svarar de bara överslätande: inget särskilt. Billy är döv sedan födseln. Han kan tala med en stel röst där han har svårt med konsonanter. Han kan förstå när någon talar om de talar lite långsammare, för han är duktig på att läsa på läpparna. Det har varit hans sätt att klara sig överhuvudtaget. Hans föräldrar, Beth och Christopher, har bestämt att Billy inte ska lära sig teckenspråk, för då skulle han associera sig själv till döv. Han är mycket mer än döv, han är inte sitt funktionshinder, menar de.
Så möter Billy kärleken i Sylvia, som är uppväxt i en döv familj och på väg att bli helt döv. Sylvia behärskar teckenspråk oändligt bra. Hon lär Billy teckenspråket och sakta men säkert öppnas en helt ny värld för Billy där han kan kommunicera med människor.

Under första halvan av föreställningen, fram till paus, puttrade handlingen på i gamska lugnt mak, där var ingen stor dramatik, inte några jättekonflikter men i andra halvan brakade allt lös och ställdes mot sin spets. En sidoberättelse som kändes lite knepig till varför utvecklingen av och skildringen av Billys bror Daniel, mycket bra spelad av Christoffer Svensson, som väl aldrig gör en dålig roll. Daniel stammar och hör röster och detta utvecklas mer under andra halvan då han är rejält plågad. Vi får aldrig något svar på varför, det är som att dramatikern och regissören lämnar det till vår tolkning. Hör han röster som en följd av att han har hållit på med knark eller har han tagit till knark för att få lindring för den ångest han får av rösterna? Eller har rösterna inget alls med hans knarkande att göra? Det verkar dock som om rösterna och stamningen har med varandra att göra och om han får lindring för det ena lindras också det andra.

Det var mycket intressant att få en inblick i livet för hörselskadade. Precis som vi hörande är unika individer är varje hörselskadad en egen unik individ – och med Sylvias och Billys öden öppnas ögonen för publiken om hur det kan vara att leva utan att höra och att varje döv har sin unika situation. De scener som fångade in min uppmärksamhet allra mest just de där Billy eller Sylvia berättade om hur deras liv är. Det vill alltså såga att de mer utbildande delarna av föreställningen var mest engagerande, då var jag helt uppslukad av vad som hände på scen, vilket kanske inte är så gott betyg på dramatiken i sig. Det gör dock inget, föreställningen är absolut sevärd och det är inte lätt att förena folkbildning med god dramatik. För en form av folkbildning är det väl att öppna vår förståelse för medmänniskors liv.

Skådespelarna är duktiga och Christian Dyvik som spelar Billy är självklar i rollen. Han har spelat samma roll när dramat sattes upp på länsteatern i Örebro. Christian Dyvik är döv, vilket ju er ytterligare lager i berättelsen.

Efter urpremiären i London 2010 har ”Klanen” med stor framgång satts upp i England och USA förutom på länsteatern i Örebro. När den nu sätts upp på Dramaten regisserar Nina Raine själv, för första gången, sin pjäs.
Christoffer Svensson är, som jag redan nämnt, mycket bra i rollen som Daniel. Pontus Gustafsson spelar den ordentligt egofixerade själviska pappan Christopher som gärna lär sig kinesiska men inte kan tänka sig lära sig teckenspråk för att kunna kommunicera med sin son. Kicki Bramberg spelar den mer diplomatiske modern Beth och Emma Mehonic spelar systern Ruth som är sångerska och bär på en så stor inre osäkerhet att jag vill gå upp på scen och pusha på föräldrarna att ge henne en kram.

Ester Uddén spelar Sylvia som är blir som ett enzym som får fart på processerna familjen. Ester Uddén är en ung skådespelare, född 1989, utbildad på Teaterhögskolan i Malmö bland annat och en duktig sångerska också. Jag hoppas och tror att vi kommer att få se henne i många fler scensammanhang framöver.

Göteborgsposten berättar inför föreställningen:
Mer än en gång har den brittiska dramatikern och regissören Nina Raine fått höra att utgångspunkten i hennes rappa pjäs inte är realistisk. Frågan om varför Billys föräldrar varken lärt sig själva eller sin nu vuxne son teckenspråk löper genom hela pjäsen, och nog skulle väl ändå varje förälder till ett dövt barn se till att lära sig tala med händerna?

Inte om man får tro Nina Raine.

-J ag vet så många döva som kommer från hörande familjer där kanske en syster eller enbart pappan lärt sig teckna, men ingen annan. Sättet att tänka kring tecken har ändrat sig precis som det hela tiden kommer nya dieter, säger hon.

För övrigt kan vi se att teckenspråk kan vara en befrielse för fler än de döva. Billys bror Daniel som stammar grovt periodvis stammar inte när han talar med tecken. Jag blir riktigt nyfiken själv på teckenspråk och skulle vilja lära mig det.

Foto: Sören Vilks