America Vera-Zavala

Sara Sara Sara – starka kvinnor pinkar stående
Av America Vera-Zavala
Regi Olof Hanson
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Mask Rebecca Afzelius
Ljus Mira Svanberg
Musik Stefan Johansson
Premiär på lilla scenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 15 augusti 2015

En timme och tjugo minuters föreläsning om den svenska legendariska författaren Sara Lidman, suggestivt och snyggt men också väldigt segt och inget för den oinvigde. America Vera-Zavala, som för mig slog igenom i Sverige som förgrundsfigur för den svenska grenen av rättviserärelsen Attac, har tagit sig an den svenska arbetarförfattaren Sara Lidman.

Föreställningen är mycket mer en form av föreläsning, eller monolog fast ur fyra munnar, är ett dramatiskt stycke.
Inget ont om de fyra skådespelarna: Claire Wikholm, Nadja Mirmiran, Angelika Prick och Thérèse Svensson. De är duktiga och gör det de är ålagda av regissören. Vad är de då ålagda? De är alla fyra Sara Lidman, ur olika epoker ur hennes liv. De berättar om när hon var 14 år och låg på sanatorium för tbc, när hon bodde i Gröndal i Stockholm och var förälskad, när hon var i Sydafrika, när hon var i Vietnam.

När vi kommer in i salongen ser vi på scenen ett enkel hus, av växthusmodell fast glaset är utbytt mot tunt genomskinligt tyg. De fyra skådespelarna träder in på scenen, alla fyra klädda likadant, i enkel mörkblå t-shirt med texten ”Lev” på bröstet och färgglada spräckliga tajts kring benen och gympadojor på fötterna. Ibland går skådespelarna in i huset för att hämta något och i slutscenen river de (förstås) ned tygerna och vi får se in i huset där en av skådespelarna klätt sig i gråvit peruk och rutig skjorta och har stor likhet med hur Sara Lidman såg ut under senare delen av sitt liv.

Föreställningen bygger på att du känner till Sara Lidman, då och då kommer det små kommentarer från Sara Lidman ur skådespelarnas mun, små skämt om Ingmar Bergman eller Ivar Lo-Johansson och publiken skrattar. Men det kräver att man kan historien. Föreställningen är inget försök till att leda in den okunnige i Sara Lidmans värld.

Ibland är föreställningen suggestiv, musik och ljussättning och rösterna samverkar och förmedlar starka känslor. För min del räcker det dock inte riktigt till. Jag saknar dramatiken, att det händer något mellan karaktärer. Också i monologer som är riktigt bra händer det något dramatiskt. Däremot fick vi en liten inblick i Sara Lidmans liv. Vi fick veta att hon älskade att dansa, att hon hade en mycket sträng mor och att hon brann för rättvisefrågor och tog kraftigt ställning emot USA under Vietnamkriget och att hon saknade att hon aldrig fick egna barn. Som föreläsning för gymnasieungdomar som läser om Sara Lidman är föreställningen ett tänkbart alternativ, men delvis bygger föreställningen alldeles för mycket på att du redan känner till mycket om Sara Lidman.

Jag menar inte att en teaterföreställning måste vara lättsmält och underhållande, den får visst vara svår eller jobbig att ta in och kräva något av sin publik. Men jag såg den tillsammans med en person som inte är uppväxt i Sverige och inte kände till Sara Lidman. Och jag tycker att teater ska kunna ses också av den som inte kan den svenska litteraturhistorien eller svensk teaterhistoria.

Det händer att den som skriver ett drama, en roman, en dikt eller visa, brinner så starkt för någon hen vill säga. Ibland blir det på bekostnad av det konstnärliga uttrycket. America Vera-Zavala blev tidigt politiskt engagerad och gick som 17-åring med i Vänsterpartiet. Hon har hunnit med imponerande mycket sedan dess. I början av 2000-talet var det stor uppmärksamhet riktad på henne som en av grundarna av den svenska grenen av organisationen Attack. Hon har arbetat som politiker i EU-parlamentet och som pressekreterare och hon har skrivit en lång rad fackböcker kring demokrati- och globaliseringsfrågor. Kanske har detta engagemang fått för stor andel av skrivande av detta drama. Fast å andra sidan är hon rätt rutinerad som dramatiker också och har skrivit flera pjäser tidigare.

Foto: Petra Hellberg