Teaterkritik

En uppstoppad hund
Av Staffan Göthe
Regi Olof Hanson
Biträdande regi Malena Hallerdt
Scenografi Anna Heymowska
Kostym Zofi Nilsson
Ljus Johan Sundén
Mask Maria Lindstedt
Musik Stefan Johansson
Premiär lördag 12 december 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater
Föreställning som recenseras: 16 december 2015

När man är hundälskare är det svårt att tänka sig att ens bästa vän någon gång ska tas ifrån en. Även om man vet att hundens år är räknade 7/1 år, så är tanken att stoppa upp honom för att på så vis ha kvar honom i ens liv, inte bara morbid utan också hycklande falskt mot det han en gång varit. Tidens gång skapar viss nostalgi, men också en förskönad bild av det som en gång varit eller kanske kunde ha blivit. Det som är här och nu kan inte ersättas på annat sätt än med de inre minnena. Fast även de inre bilderna av det som varit, blir både vackrare och skönare än de en gång var. Därför är nuet för oss alla en färskvara som inte kan frysas ner.

Kvällens föreställning inleds med en tunn duk framför våra ögon, en påminnelse om att det är mycket som är dunkelt för oss, men ändå finns där. Vissa delar av det vi vill se, eller man vill visa kommer att presenteras för oss, annat inte. På samma sätt som man inte kan tro på allt man får höra, kan man inte heller tro på all yttre glans som ges.

Det är ett illamående från magen som stötvis växer under föreställningens gång. För det är något påsmygande otäckt med människor som försöker vara något som det inte är och gång på gång avslöjas de med brallorna nere. De ljuger inte alltid medvetet för sig själva, utan också för alla runt omkring. Kanske är det närheten till det psykiska sjukhuset som gör folket lite mer spända!? Eller är det faktum att de bor för nära inpå varandra för att slippa ensamhet som lockar fram det hopplösaste i dem!? För precis som alla dessa julmiddagar vi har framför oss, så är det en del möten som kan vara ganska påtvingade. Några hade de nog kunnat vara utan om de hade vågat stå ut med sin egen ensamhet ibland.

Replikerna var långsamt berättande och stundvis drypande sarkastiska och/eller satiriska. Varje personlighet fick alla sina sidor framlagda ur hela sitt mänskliga perspektiv. Ibland visste man inte om man vågade skratta, för det var ju så hemskt. Samtidigt kunde man inte heller låta bli.

Scenens trapphus mitt på scen, skapade många spännande utrymmen för skådespelarna. De gick både ut i allmänna utrymmen och in i egna rum. Det tog dock en stund innan man helt förstod att det var hela husets olika våningar och rum som gestaltades. Att trapphuset också sjönk utmed tidens gång gav en bra återblick över tidens gång och dess förändringar.

Kärlek, glöd och passion var något som karaktärerna följde, förnekade eller längtade efter, drivkrafter vi alla har. Generellt var alla intima scener på ett eller annat sätt väldigt enkla, raka och självklara. Ibland var det till och med vackert gjort. Egentligen var det enbart den homosexuella kärleken som inte kändes genomarbetad och hade landat. Den upplevdes lite klyschig och obekväm för skådespelarna. Jag såg ingen botten och inga genuina känslor på någon nivå. Kanske kommer den att växa till sig med tiden?
Jag saknade också en historia kring Stures bortgång och dess omständigheter. Plötsligt var han inte där och jag hade nästan missat att han gått vidare samtidigt som jag uppfattade att hunden dog. När Tyrone dyker upp i andra akten letar jag först efter en röd tråd. Jag finner dock inget större anledning för den karaktären. Jag finner inte något tillräckligt starkt syfte. Hans elakheter, äckligheter och försök till att vara chockerande hade jag lika gärna ha kunnat vara utan.
Nattbiträdet gjorde kvällens mest intressanta tolkning, genom ett genuint kroppsspråk, utstrålning och förmågan att snabbt ändra riktning känslomässigt. Hon var dessutom oerhört rolig, men också tidvis tragisk och patetisk. Att en kvinna kan utstråla så mycket sensualitet med så mycket kläder på, är en bedrift i vårt avklädda samhälle. Hade jag varit man och träffat den karaktären i verkligheten, då hade jag tänkt ”Wow vilken läckerbit!”. Hon gestaltades som den femme fatale hon skulle vara.

Mest plågsamt var det att under kvällen lära känna Bengt-Teddy Lampa. Bohemen och läraren som blir blint förälskad i en hjärtekrossad kvinna. Han gestaltas mycket trovärdigt som en man som nöjer sig med att älska någon, men inte få något tillbaka. En situation som jag själv skulle se som en dödsdom och mådde därmed därefter. För det finns ju ingen vettig människa med livslust och integritet som skulle finna sig i att vara i en sådan relation, eller hur? Det gjorde oerhört ont i mig att se hur han försökte tvinga fram känslor genom utpressning. Ju mer han försökte överösa henne med ömhet desto stelare, blekare och kallare blev hon. Hon blev ju nästan levande begravd i sin egen kropp, trots puls och hjärtslag. Kanske önskade hon då att hon hade kunnat fejka ett leende och i den posen fått bli uppstoppad, som den där hunden.

I rollerna:
Sture Cervieng Niklas Hjulström
Linnéa Cervieng Lena B Eriksson
Morgan Cervieng Kristofer Kamiyasu
Nelly Kirsti Stubø
Per-Erik Ljungh Jakob Fahlstedt
Gunnel Ljungh Eva Rexed
Irene Ljungh Angelika Prick
Mormor Lena-Pia Bernhardsson
Nattbiträdet Katharina Cohen
Beng-Teddy Lampa Jörgen Thorsson
Lady, Blandras Jan Mybrand
Frankie Boy Mina Azarian
Marcel* André Christenson
Tyrone Peter Viitanen

Foto: Petra Hellberg

En fröjdefull jul på Göteborgs Stadsteater
Av Alan Ayckbourn
Översättning Göran O Eriksson
Regi Stefan Metz
Scenografi Sean Mackaoui

Är osäker på om jag sett Sir Alan Ayckbourn spelas i Sverige. Vet däremot bestämt att jag sett Time and time again och Confusions på engelsk mark, vilket hände när jag var språkstudent i två omgångar för mer än trettio år sedan.
Den produktive 76-åringens oromatiska komedier testas först på egen teater, hamnar därefter i London och går sedan på expprt. Man kan fråga sig varför landets två största stadsteatrar sätter upp samma pjäs under samma säsong (En fröjedfull jul spelas ännu i Stockholm). Medvetet eller slump? Göteborgs största scen för talteater behöver en publikdragare som fyller salongen, något i nivå med I sista minuten eller Påklädaren. Om teaterlystna är ute efter att skratta åt tokigt beteende, då ska skarorna styra sina steg mot Götaplatsen. Blir  tveksamt om rekommendationen står fast om en vill ha med sig något att grunna på. För att använda en musikerterm, så är ju landsmannen Pinter en helt annan bag. Ayckbourn är inte särskilt intresserad av trovärdighet, vill snarare påvisa sina figurers tragikomiska defekter.Sven Hugo Persson väljer i programhäftet att lyfta fram det solkiga och pinsamma. Vissa drag känner publiken igen hos sig själv, med reservation för att de har uppförstorats. Hos Pinter sugs vi in i ett otäckt dramatiskt skeende, medan vi sitter och tittar på världen Ayckbourn målar upp. Det är en markant skillnad.

Ska betonas att regissören inte är vem som helst, utan en internationellt erkänd schweizare som också varit skådespelare. Stefan Metz har gjort minst sex uppsättningar på Göteborgs Stadsteater, tror jag sett alla. Har haft avsevärd behållning av flera produktioner, vill nämna Bibeln, Storstadsljus, några Shakespeare-tolkningar med flera. Senaste tioårsperioden har jag hört mycket musik på stora scen framföras av pianisten Matti Ollikainen. Han är otvivelaktigt en lysande instrumentalist och bandledare, har därutöver gjort en grej av att inte ha någon sångröst; vilket i hans band blir en kul positiv gimmick. Kanske för att understryka tonen i en pjäs som hade premiär 1980, får vi trots allt ett antal knarriga ostyriga julsånger. Hör folk fnissa över kompositioner som vanligtvis innebär andaktsfull stämning.

Julfirandets excesser, stress och förväntningar är ett tacksamt ämne för författare/dramatiker. Här blir det ett kärl att ösa konflikter ur, konflikter som i kombination med missförstånd riskerar att urarta. Under årets största högtid struntar alltför många i att vara lagom. Kulturradions uppesittarkväll brukar servera högläsning från  Ulf Lundell eller Claes Hylinger om julbordsöverflöd.. Vidare finns uttrycket Norén-jul, vilket som bekant förknippas med klibbig ångest. Många reser iväg  för att slippa plikter och påtvingade sammankomster.

Men släkt och vänner firar i En fröjdefull jul hos säljaren Eric Ericsson och hans förbisedda maka Carina M Johansson. Deras rymliga villa i två plan härbärgerar ett tiotal vuxna, jämte en för publiken drös osynliga barn. Bottenvåningen i huset inklusive spiraltrappan i mittlinjen, har scenograf Sean Mackaoui konstruerat som ett slags dockskåp i naturlig storlek. Genomskärningen  har han fått till på ett smart sätt. I skrivande stund slår det mig att pjäsen är en pastisch på tittskåpsteater, sådan teater som Strindberg revolterade emot.  Fredrik Evers gör nämligen en svåger som är en oduglig läkare, som fått för sig att traditionen påbjuder att han spelar dockteater. Hans insisterande på jultrafitioner oavsett respons känns lika patetisk som brevbärare Svensson i SVT. Ganska givet att den komiska kokpunkten i pjäsen uppstår här, väldigt mycket tack vare den stackare som Evers så hejdlöst kul gestaltar. Kvinnor liggandes på golvet hastigt rafsande efter specifika julklappar, är enda scen, vars humorfaktor är i paritet med Evers verbala begåvning.

I En fröjdefull jul finns inte mycket av normalitet, vilket väl redan framskymtat. De tre äkta paren lever i svajiga relationer. Förutom sedan tidigare kända bekymmer i detta julfirande sällskap – alkoholism, benägenhet att skada sig, teknikfixering, självupptagenhet och en vapenfetischist med ohälsosamt kontrollbehov – tillkommer en mystisk gäst. Viktoria Folkesson gestaltar en inbjuden författare. Hans(!) entré i kostym och väst utgör dramats framåtrörelse, får  vådliga konsekvenser.

En vän inom media frågade mig efteråt vad jag tyckte. Sådär blev mitt spontana svar. Jag var inställd på att falla handlöst för den beska engelska situationskomiken. Riktigt så blev det inte. Möjligen är en förklaring den renommerade regissörens ovana vid genren. En handfull skådespelare gör i vanlig ordning utmärkta prestationer. Jag tänker i första hand på Fredrik Evers, Carina M Johansson och Thomas Nystedt. Flankerar förtjänstfullt gör främst Eric Ericsson, Viktoria Folkesson och Sylvia Raun. Somliga roller går att tycka synd om, enär de är till lika delar godhjärtade och ömkliga. Andra strör salt i såren genom att agera så att publiken baxnar. Pjäsen är antagligen avsiktligt skriven i ganska orealistisk anda, kanske rent av konstruerad utan att händelseförlopp och tid ska te sig logiskt. En fröjefull jul i denna version är habil underhållning som vetter mot galen fars.

Skådespelare
Anna Bjelkerud
Eric Ericson
Fredrik Evers
Viktoria Folkesson
Carina M Johansson
Benjamin Moliner
Thomas Nystedt
Sylvia Rauan
Tove Wiréen

Musiker Matti Ollikainen

En fröjdefull jul trailer from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.