En fröjdefull jul på Göteborgs Stadsteater
Av Alan Ayckbourn
Översättning Göran O Eriksson
Regi Stefan Metz
Scenografi Sean Mackaoui
Är osäker på om jag sett Sir Alan Ayckbourn spelas i Sverige. Vet däremot bestämt att jag sett Time and time again och Confusions på engelsk mark, vilket hände när jag var språkstudent i två omgångar för mer än trettio år sedan.
Den produktive 76-åringens oromatiska komedier testas först på egen teater, hamnar därefter i London och går sedan på expprt. Man kan fråga sig varför landets två största stadsteatrar sätter upp samma pjäs under samma säsong (En fröjedfull jul spelas ännu i Stockholm). Medvetet eller slump? Göteborgs största scen för talteater behöver en publikdragare som fyller salongen, något i nivå med I sista minuten eller Påklädaren. Om teaterlystna är ute efter att skratta åt tokigt beteende, då ska skarorna styra sina steg mot Götaplatsen. Blir tveksamt om rekommendationen står fast om en vill ha med sig något att grunna på. För att använda en musikerterm, så är ju landsmannen Pinter en helt annan bag. Ayckbourn är inte särskilt intresserad av trovärdighet, vill snarare påvisa sina figurers tragikomiska defekter.Sven Hugo Persson väljer i programhäftet att lyfta fram det solkiga och pinsamma. Vissa drag känner publiken igen hos sig själv, med reservation för att de har uppförstorats. Hos Pinter sugs vi in i ett otäckt dramatiskt skeende, medan vi sitter och tittar på världen Ayckbourn målar upp. Det är en markant skillnad.
Ska betonas att regissören inte är vem som helst, utan en internationellt erkänd schweizare som också varit skådespelare. Stefan Metz har gjort minst sex uppsättningar på Göteborgs Stadsteater, tror jag sett alla. Har haft avsevärd behållning av flera produktioner, vill nämna Bibeln, Storstadsljus, några Shakespeare-tolkningar med flera. Senaste tioårsperioden har jag hört mycket musik på stora scen framföras av pianisten Matti Ollikainen. Han är otvivelaktigt en lysande instrumentalist och bandledare, har därutöver gjort en grej av att inte ha någon sångröst; vilket i hans band blir en kul positiv gimmick. Kanske för att understryka tonen i en pjäs som hade premiär 1980, får vi trots allt ett antal knarriga ostyriga julsånger. Hör folk fnissa över kompositioner som vanligtvis innebär andaktsfull stämning.
Julfirandets excesser, stress och förväntningar är ett tacksamt ämne för författare/dramatiker. Här blir det ett kärl att ösa konflikter ur, konflikter som i kombination med missförstånd riskerar att urarta. Under årets största högtid struntar alltför många i att vara lagom. Kulturradions uppesittarkväll brukar servera högläsning från Ulf Lundell eller Claes Hylinger om julbordsöverflöd.. Vidare finns uttrycket Norén-jul, vilket som bekant förknippas med klibbig ångest. Många reser iväg för att slippa plikter och påtvingade sammankomster.
Men släkt och vänner firar i En fröjdefull jul hos säljaren Eric Ericsson och hans förbisedda maka Carina M Johansson. Deras rymliga villa i två plan härbärgerar ett tiotal vuxna, jämte en för publiken drös osynliga barn. Bottenvåningen i huset inklusive spiraltrappan i mittlinjen, har scenograf Sean Mackaoui konstruerat som ett slags dockskåp i naturlig storlek. Genomskärningen har han fått till på ett smart sätt. I skrivande stund slår det mig att pjäsen är en pastisch på tittskåpsteater, sådan teater som Strindberg revolterade emot. Fredrik Evers gör nämligen en svåger som är en oduglig läkare, som fått för sig att traditionen påbjuder att han spelar dockteater. Hans insisterande på jultrafitioner oavsett respons känns lika patetisk som brevbärare Svensson i SVT. Ganska givet att den komiska kokpunkten i pjäsen uppstår här, väldigt mycket tack vare den stackare som Evers så hejdlöst kul gestaltar. Kvinnor liggandes på golvet hastigt rafsande efter specifika julklappar, är enda scen, vars humorfaktor är i paritet med Evers verbala begåvning.
I En fröjdefull jul finns inte mycket av normalitet, vilket väl redan framskymtat. De tre äkta paren lever i svajiga relationer. Förutom sedan tidigare kända bekymmer i detta julfirande sällskap – alkoholism, benägenhet att skada sig, teknikfixering, självupptagenhet och en vapenfetischist med ohälsosamt kontrollbehov – tillkommer en mystisk gäst. Viktoria Folkesson gestaltar en inbjuden författare. Hans(!) entré i kostym och väst utgör dramats framåtrörelse, får vådliga konsekvenser.
En vän inom media frågade mig efteråt vad jag tyckte. Sådär blev mitt spontana svar. Jag var inställd på att falla handlöst för den beska engelska situationskomiken. Riktigt så blev det inte. Möjligen är en förklaring den renommerade regissörens ovana vid genren. En handfull skådespelare gör i vanlig ordning utmärkta prestationer. Jag tänker i första hand på Fredrik Evers, Carina M Johansson och Thomas Nystedt. Flankerar förtjänstfullt gör främst Eric Ericsson, Viktoria Folkesson och Sylvia Raun. Somliga roller går att tycka synd om, enär de är till lika delar godhjärtade och ömkliga. Andra strör salt i såren genom att agera så att publiken baxnar. Pjäsen är antagligen avsiktligt skriven i ganska orealistisk anda, kanske rent av konstruerad utan att händelseförlopp och tid ska te sig logiskt. En fröjefull jul i denna version är habil underhållning som vetter mot galen fars.
Skådespelare
Anna Bjelkerud
Eric Ericson
Fredrik Evers
Viktoria Folkesson
Carina M Johansson
Benjamin Moliner
Thomas Nystedt
Sylvia Rauan
Tove Wiréen
Musiker Matti Ollikainen
En fröjdefull jul trailer from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.