Taoub
Marockansk cirkus på Hangaren Subtopia i Alby, Botkyrka
Regi Aurélien Bory
Produktion Sana El Kamouni
Det är lätt att ryckas med i föreställningen Taoub (= väv) som spelas av den marockanska gruppen Le groupe acrobatique de Tanger. Associationer till sand, hav och fri lek skapar en närhet till akrobaterna. Här gäller naturlagarna. Är man lätt får man flyga, är man muskulös får man bära. Oemotsagt råder en slags kropparnas hierarki. Som i barndomens lekar, när det bara blir som det blir. Kanske är det något den franska koreografen och regissören Aurélien Bory tänkt på. Eller gruppmedlemmarna själva, som började träna just på en av Marockos ständer. Sångerna i föreställningen berättar om magi, om myter, om faror. Vårt gemensamma arv. Det handlar om liv och om evig längtan. Längtan efter beskydd och kärlek.
På näthinnan har jag den kvickt målade, glänsande hennahanden. Det vackra mönstret i svart som slingrar sig. Och fortfarande värmer Kelim-mattan vi nyss satt på med sin ull-känsla, när vi drack te. En chilistark lax-smak dröjer sig kvar i munnen. Väl på plats bland publiken är jag redan förflyttad till Marocko. I lokalen nyss, som nu är en marknad, har vi blivit väl mottagna och lotsade. En värd mötte oss vid grinden utomhus. En visade oss garderoberna och gav oss programblad. En hjälpte oss tyda biljetterna och visade oss våra stolar. Inte en enda barnfamilj hade kunnat komma vilse.
Så börjar den ensamma musikanten spela. Fyra stora orientaliska mattor bildar det mjuka scengolvet. Det är allt. Sakta träder flera män i vita särkar in och ställer sig på rad. Deras stora antal utnyttjas till olika formationer. De ankellånga särkarna blir också senare till en duk för film. En ung kortväxt kvinna står framför dem och sjunger starkt. Tonerna skapar rum och fantasin för oss bort. Hennes plats i förgrunden blir till en ordning som upprepas. Män bakom, kvinnor framför. Männen bär, kvinnorna kliver. Kvinnor höjs upp, bärs på tvärs av starka armar, svingar sig upp i höjden. Ljusa skratt, och mörka mans-rop. Som ljud vid en strand, eller en lekplats. Jag tänker att, så där vill jag också göra. Där vill jag också vara! Barnen i publiken hojtar frejdigt vid de höga hoppen och de busiga upp-poppande pålarna i det enorma välvande tyget. För dem är det magi inom räckhåll. ”Hej då”, säger barnen, när spelet tagit slut.
Uttrycket har ganska lite att göra med traditionell fransk cirkustradition med det nostalgiskt poetiskt, skira. Taoub visar mer av mänsklig värme och skär och enkel kropps-glädje. Man minns hur man själv som barn ville utforska hur långt kroppen och hoppen bar. Lite stel i ryggen, vrider jag mig, men applåderar in akrobaterna flera gånger på slutet. Kanske några veckor på gym?… funderar jag, på väg till t-banan.
Text: Pernilla Wiechel
frilansande journalist
Artister:
Lamiae El Alaoui,
Mustapha Ait Ourakamane,
Adel Chaaban,
Mohammed Achraf Chaaban
Achraf Chaaban,
Abdelaziz El Haddad
Najib El Maimouni Idrissi,
Amal Hammich
Mohammed Hammich
Ouahib Hammich
Samir Laaroussi
Yassine Srasi
Younes Yemlahi