Helan och Halvan – Another Nice Mess
Regi Kia Berglund
Teater Giljotin premiär 10 oktober 2016
Det är ju alltid i gränslandet mellan det som är skrattretande och det som är hårresande, som känslorna slås omkull och du vet inte riktigt åt vilket håll du ska luta dig åt. Begreppen slås ut och det är där, som upp får vara ned och ned kanske inte ens finns med. Självklarheter blir något annat när det ses på i en annan vinkel och med färgade glasögon i nyanser du aldrig tänkt på förut. Man måste vara redo att inte tänka logiskt.
Det är med viss skräckblandad förtjusning jag går på kvällens föreställning. Helan och Halvan tillhör inte min generation och jag har nog aldrig tyckt att den engelskmannen och amerikanen ger rena glädjeskratt med sina snubbel skämt och slagsmål i avundsjuka. Det är dock med härlig spänning som jag ser två kvinnliga komiker ge en nyare tolkning av 1930-talets Helan och Halvan. Att två kvinnor spelar män, är i sig själv ganska laddat även om jag inte helt delar alla skrattsalvor som publiken bjöd på i just krocken mellan det manliga och kvinnliga.
Det är två antihjältar som inleder kvällen, sittandes på varsin läderkoffert. Den ena tror sig vara början/drivkraften/ledaren i deras duo, den andre vill gärna vara som den första trots att denne sannerligen inte är någon man borde vilja följa eller vara. Ingen av dem lever i någon stjärnglans och allt är egentligen bara rädslor inför att våga se sig själv som den man är. Vem som är mest sorglig eller minst framgångsrik, är svårt att avgöra. Jag vet fortfarande inte om jag ska skratta eller om jag ska gråta, men berörd blir jag och det är väl det som räknas. Janus och hans dubbla ansikte ger männen alla nivåer av början och slut på verkligheten.
Holla och Röör, har ett fantastiskt samspel, trots att de använder sig av sitt andra språk och mestadels pratar engelska med varandra. Att engelskan ibland blir lite otydlig och felaktig, är bara ett skönhetsfel som under inga omständigheter spelar någon roll i det här sammanhanget. Det har en kemi och dragningskraft som gör att man lätt härmar och återspeglar dem. Det är lättsamt, men också brutalt, men fortfarande skrattar jag inte åt samma saker som stora delar av publiken. Misstänker dock att det säger mer om mig än något annat. Slapsticks och tvärtom-komik är nog inte helt min melodi.
Rädslan att bli bortglömd får en naturlig plats i föreställningen och den oron är nog något som många kan känna igen sig i. En del rädslor är helt logiska och andra inte. Många av oss ler när rädslan inför julen kommer på tal som ett exempel. Kanske mycket för att den är den tuffaste tiden för många, men också för att vi vet att den för varje dag nu i oktober, så kommer julen en dag närmare. Vi skrattar och ler plågsamt. Kanske är det så att gestalterna på scen biter sig fast i varandras symbios för att rädslan för ensamheten är större än drivkraften att vilja klara sig själv. Mer ”swell with myself” är kanske att föredra?
”Smile” är ett viktigt budskap under kvällen. Ja allt borde väl gå att sälja med mördande reklam?Ditt eget värde också misstänker jag. När du håller på att falla ihop, så le. Om du håller på att dö, så le, för det är väl alltid hur du tar det och inte hur det har det som skapar din livskvalité? Det ligger något i det, men det blir också ohållbart eftersom det finns gränser för vad en människa orkar leva med eller klarar av att dö för. Vi får det höga, vi känner av det låga och ingenstans ges det etiska och moraliska råd om hur du ska välja att leva. Frågorna ställs, men inga svar. Det gör en både förvirrad, men också befriad.
Mest spännande under kvällen är återberättandes av samma text/repliker. Först ges det en sinnesstämning av exempelvis ”Hur är moroten!?”, därefter en stund senare får vi samma repliker (som vi då redan vet om och väntar på) på ett annat sätt, med en annan livstolkning. Den ena är inte bättre än den andra. Att kunna byta känslor så snabbt från det ena till det andra och rikta fokus både på sig själv, den andre och publiken kräver mycket av skådespelarna. Det är med förtjusning jag konstaterar att de båda lever upp till mina höga förväntningar.
Det är inte varje vecka kvinnor får spela snarstuckna och något groteska män. De gör de dessutom med bravur. Barockt blir det dock när skrattets 4 olika nivåer beskrivs, eftersom min gräns för vad som är roligt redan har passerat revyn. Det ger enbart en snuskig känsla i magen av obekvämhet, trots att jag inser att de är bra på det de gör. Det groteska blir lite för mycket byfåneri för mig personligen.
Kort och gott kan jag konstatera att Helan och Halvan inte ger en manlig förebild direkt. Om jag vara man skulle jag under kvällens föreställning känna satirens vingslag slå mig hårt i ansiktet. Kanske bor det en sur liten farbror i mig, för jag tycker nästan syn om alla farbröder som nyper folk rumpan, smeker sin hoppande mage eller sparkar folk i skrevet, för att det inte får tillräckligt med uppmärksamhet.
