Teaterkritik

I lodjurets timma – ett drama med så många nivåer och som bärs upp av ypperliga skådespelare

14 maj, 2016 by Rosemari Södergren

I lodjurets timma
Av Per Olov Enquist
Regi Johannes Holmen Dahl
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär 13 maj 2016, Lilla scenen, Dramaten

Det är våldet som inte har någon förklaring som vi har så svårt att förstå, säger den präst som kommer till det behandlingshem eller förvaring där pojken är förvarad. Prästen har blivit kallad dit av Lisbeth, en kvinna bland personalen då ett experiment urartat och pojken dödat en katt och försökt begå självmord. Pojken är inlagd där då han mördat två personer som bodde i hans döde morfars hus.

Jag tror att prästen menar att det vi får höra inte går att förklara. Men det gör det ju i allra högsta grad. Det sägs inte rent ut, dramat är ett mästerverk som har många nivåer och lämnar också saker åt oss som ser på dramat att tänka och känna och förstå och fundera kring. Pojken reaktioner är i allra högsta grad begripliga, tycker jag. Och varför han dödade de två personerna i morfaderns hus är glasklart. Tänker jag. Fast det är kanske så att människor i allmänhet inte orkar sätta sig in i, eller har hjärta för att sätta sig in i, vad som driver unga människor till våld. Eller vad som driver någon till våld.

Dramat är ett mästerverk: det är poesi, det tar upp de djupaste existentiella frågorna om livet och döden, om gud och kärlek. Regissören har valt att låta dramat utspela sig på en mycket enkel scen, med bara några få stolar och mot slutet med lite digitala bilder som sveper över scenen till ackompanjemang av musik på låg volym.

Det är en stark föreställning som bärs upp ypperligt av de tre skådespelarna som alla tre gör pangroller. Michael Jonsson gör pojken. Han är skör och svag och samtidigt explosiv. Jag tror förresten inte att jag någonsin sett Michael Jonsson göra en dålig roll. Allt har gör blir perfekt, blir till guld på scen. Det är samma sak med Ingela Olsson, som gör prästen. Nina Fex gör Lisbeth, den enda roll som har ett personnamn.

I lodjurets timma är faktiskt skrivet direkt för scen, men den är väldigt bokmässig. Urpremiären för dramat ägde rum på Sibyllan i Stockholm 9 april 1988 med Pontus Gustafson, Lil Terselius och Anita Björk i rollerna, med regi av Göran Graffman och scenografi av Jan Lundberg. Föreställningen nu är en och en halv timme, utan paus. Det är perfekt avvägt. Eftersom dramat bygger mycket på långa talande dialoger och inte så mycket handling, det som sägs handlar till största delen om sådant som redan skett, som de tre rollerna berättar om. Det är som om det vore en bok till formen. Det fungerar utmärkt ändå – och det beror förstås också till mycket stor del på att skådespelarna bär upp det. Det beror också på att det är exakt lagom långt. Om regissören hade dragit ut på det – gjort två akter med paus, nja då hade det inte fungerar. Det är mästerligt att kunna hålla lagom längd på ett drama.

Det finns så många lager av förståelse och betydelser i dramat. Pojken får ta hand om en katt på behandlingshemmet. Katten ska alltså leva i hans lilla cell och få gå ut med honom på rastgården någon timme per dag. Det är en symbol för så mycket. För pojken, för ett kvantfysiskt experiment, för pojkens älskade morfar. för vad vi människor gör mot varandra … Tio av de inlagda unga våldsbenägna männen eller pojkarna ska få sköta om ett djur och tio av de övriga ska vara en jämförelsegrupp som inte får ta hand om ett djur. Vilken grym metafor för hur svensk psykvård behandlar de sjuka.

Pojkens morfar heter Walfrid och kallades för Valle. Katten fick namnet Valle. Att katten också är en metafor för pojkens morfar är uppenbart. Valle är den enda som kunde acceptera pojken som han var, kunde förlåta och älska honom.

Prästen säger i inledningen att efter mötet med pojken lämnade hon Svenska kyrkan. Jag har lite svårt att förstå just den delen. För mig är det uppenbart att katten också är en bild för vad gud är.

Jag tror ingen kan få från den här uppsättningen av ”I lodjurets timma” oberörd.

Lite fakta om dramatikern och om regissören:
Per Olov Enquist är en av Sveriges största författare med en lång rad hyllade romaner och pjäserbakom sig. Han har belönats med nationella och internationella priser, bland annat Eyvind Johnsonpriset, Augustpriset (två gånger) och Nelly Sachs pris. Han debuterade som dramatiker med Tribadernas natt (1975), som liksom I lodjurets timma (1988) hade sin urpremiär på Dramaten. 2013 blev I lodjurets timma film med bland andra Sofie Gråbøl, känd från danska serien Brottet.
Regissören Johannes Holmen Dahl, som nyligen gick ut Teaterhögskolan i Oslo, debuterade som regissör på Dramaten med Jon Fosses Barnet 2015.

Medverkande
Pojken Michael Jonsson
Lisbeth Nina Fex
Prästen Ingela Olsson

Du ska veta ditt värde – en intellektuell utmaning, en filosofisk djupdykning

8 maj, 2016 by Lotta Altner

Du ska veta ditt värde
Av Joakim Sten
Regi Carolina Frände
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Karl Svensson
Mask Patricia Svajger
Föreställning på Stockholms Stadsteater, Lilla scen, 7 maj 2016

Om du vill gå på teatern en kväll för att ha det lättsamt, fridfullt, avslappnande och behagligt, ska du inte se den här föreställningen. Men om du däremot vill se en intellektuell utmaning, ha en filosofisk djupdykning i dig själv eller känna motsträvig tragedi med komiska inslag, så har du inte kommit till fel föreställning.
Inledningsvis kan jag inte rå för att le åt den härliga 50-tals inredningen som är gjord i pressat trä, men med de rätta formerna från sitt årtionde. Trots sitt ”träiga” och enfärgade intryck har tydliga gränser gjorts för ut- och ingång på ett klassiskt snyggt vis. Fyrkantigheten gör det logiskt retoriska i uppsättningen mer naturligt när den ger en självklar plattform som säger allt om dess innehåll.

Huvudrollsinnehavaren (Ayn) i föreställningen kallar i första scenen hem sitt filosofiska team (Fria kollektivet) till ännu en diskussionsgrupp. Personerna i samhörigheten har en gemensam uppgift och det är att bekräftar henne och lyssnar på hennes författarskap i ”förnuftets kultur”. Känslan man får är att dessa intellektuella män och kvinnor antingen är rädda för henne, eller så har hon hjärntvättat dem men enstaka fraser som de upprepar som vältränade schimpanser i bur. Det är enbart den fria marknadens ideal som skapar det riktiga livet och ingen människa kan bli riktigt fri förrän hen har insett att man måste vara en sann egoist i en kapitalistisk värld. Genom att vara en rationell kapitalist kan de som ska överleva uppnå sin fulla potential. Med den egoism som Ayn visar frågar man sig om det över huvud taget finns utrymme för någon annan att kunna tänka på sig själv det minsta?
Det är oerhört lätt att tycka mycket illa om rollkaraktären Ayn.

Hon är just så narcissistisk, självupptagen och cynisk som en författare med ett sådant manifest behöver vara. När hon får verbalt motstånd så bryter hon också ner sin motpart med att finna dess ömmaste punkter och konstaterar öppet inför alla i förhånande ton, ”du är värdelös”. Ann Petrén gör en utomordentlig tolkning av författarinnan och enbart vid några tillfällen stöter man på lätt obalans mellan hennes kroppsspråk och hennes fantastiska retorik.

Jag lider med Ayns man (Frank) som gång på gång blir satt i skymundan. Han blir hunsad och förminskad. Det känns som om han redan förr försökt ta strid om vad människans frihet också innebär för honom. Naturligtvis har hustrun pratat omkull honom och skapat sin egen bubbla av moralism som i långa loppet ger henne alla fördelar. När han bryter igenom och visar sina svagheter anser hon att det är hans eget fel som inte varit tillräckligt egoistisk och tänkt på vad han behöver. Jag satt länge och väntade och hoppades på att Frank (Per Sandberg) skulle läxa upp Ayn. Spänningen växte långsamt och uppbyggande och när hon fick höra hans sanning hade jag nästan velat dunka skådespelaren i ryggen och viskat ” bra jobbat – pang på henne!”

Det är inte förrän Ayn får problem med sin älskare Nataniel (Henrik Norlén) som människans sanna natur verkligen visar sig från sin rätt sida. För vad är det som händer när två människors egoism inte drar åt samma håll. Hon skriker åt honom att han är ”hämmad” och frågar sig varför han inte kan leverera den älgskog som hon vill ha. Han kan inte, men hon vill ha. Hon knäcker inte honom helt, för sin egen skull, men ger sig på hans manlighet. Men så länge hon tror att han älskar henne är allt ändå förlåtet. När han sedan bedrar henne med en yngre och vackrare kvinna, då blir det annat ljud i skällan. En brädad kvinna tänker inte förnuftigt och är inte rationell på något vis. Det är då Ayns magkänsla och känsloliv blir blottat. Hon ser inte att egoism och kärlek kanske inte direkt är ett par som går hand i hand. Att givande och tagande måste leva i någon form av ömsesidig generositet.

Slutscenen rensar allt runtomkring författarinnan. Egoismen för inte direkt människor samman. I mörker får hon stå ensam. Allt annat verkar brinner upp. Även om det är vansinnigt att totalt satsa på egoismen som ett medel för personlig frihet, så finns det många poänger. Faktum är att vi födds in i världen själva, vi dör själva och det är enbart var och en som kan ta ansvar för riktlinjerna i det liv vi vill leva. I slutet spelar det inte heller någon roll vad människor egentligen tänker om oss heller. Det är bara vad du känner för dig själv som är viktigt.

Min morfar sa alltid ” Man vaknar upp ganska många morgnar med sig själv. Då gäller det att gilla läget”

Medverkande på scen:
Ayn Rand Ann Petrén
Barbara Branden Annika Hallin
Marlene Maja Rung
Frank O´Connor Per Sandberg
Nathaniel Branden Henrik Norlén
Alan Greenspan Robin Keller
Allan Blumenthal Emil Almén
Leonard Peikoff Daniel Nyström

The Events – ställer många frågor om ondska och godhet

6 maj, 2016 by Lotta Altner

The Events
Av David Greig
Regi Gary Whitaker
Musik John Browne
Scenografi och kostym Ger Olde Monnikhof
Gothenburg English Studio Theatre
Kilen, Stadsteatern den 5 maj 2016

I den här uppsättningen på engelska får vi möta brott, tvivel och livets komplicerade vägar ur ett teologiskt perspektiv. Att vara vigd åt att tjäna i Guds hus och vara en tillgång för medmänniskor är sannerligen inte det lättaste. Det är inte ens enkelt när övertygelsen är som starkast eller man känner att man gör det man borde göra och hjärtligt står för att ”alla är välkomna”. När sedan tuffa situationer och komplicerade människoöden hamnar på ens lott, då kan vilken präst som helst vackla och undra om man duger eller helt enkelt inte är tillräcklig för att leva upp till det världen och man själv förväntar sig.

Prästen Claire i föreställningen ger uttryck för att hon har förlorat sin själ i jakten på att kunna finna förlåtelse för ”den där pojken”. Sång, musik och psalmer betydde något för henne förr, men nu känner hon sig tom och övergiven. Hon jagar runt och försök finna något fast att stå på och försvårar för sin kör som faktiskt ”bara vill vara här och sjung”.

Inledningen av pjäsen ger omedelbart en kyrklig känsla när vi kliver in. Körerna står på plats och Claire dirigerar. Avståndet mellan den professionella skådespelaren och kvällens körer som är sig själv, ger just den verklighetstrogna känsla som som behövs för att tro att Claire är en förtvivlad präst som febrilt försöker ge trots att hennes källa har sinat.
Berättelsen ges i blandad ordning med så kallade ”inputs” från tiden före och efter Claires sammanbrott.

Ordningsföljden för händelserna känns till en början svår att bära, men med tiden så upplever man att det inte är det viktigaste för storyn. Rörigheten hjälper en att förstå att för prästen är det svårt att veta vilken historia hon kan välja att tro på d.v.s den som är den politiskt korrekta eller den som möjligen är moraliskt bärbar.

Framförallt känner man den förtvivlan som Claire upplever och inser att jobba som företrädare för den goda sidan, ger dränering av kropp och själ (”en sjö av tomhet inom mig”). För vad händer med en människa som utsätts för våld och förtryck? Hur kan hen bli en bra medborgare och kan vi ens förvänta oss det? Men kan vi förvänta oss räddning från människa till människa på varandras bekostnad? Hur mycket orkar vi oavsett ställning i samhället?

Skådespelaren som bl.a. spelar ”den där pojken” har en fantastisk precision i det han gör. Avståndet mellan den ena och den andra rollen, är avslappnad, självklar och tydlig. Inget görs av en slump, utan varje ord och gest får sitt självklara utrymme för att maximera effekten av karaktärens syfte. Närvaron är inte krystad trots att scenografin inte ger honom någon hjälp. De båda skådespelarna kompletterar varandra tydligt och skapar en självklar enhet och fyller upp scenen själva i en dragningskraft som bär en historia framåt.

Man är känslomässigt ganska tilltufsad efter föreställningen. Berättelsen har ställt minst lika många frågor som den har gett svar. Den visar på att ondskan inte alltid är planerad, samtidigt som godhet är en färskvara som behöver vägledning.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Claire – Kristina Brändén Whitaker
The Boy – Ashley Gerlach
Repetiteur- Peter Holmstrand
The Choir – Different local choirs

”Drömmars Garn”- en pjäs om sårbarhet och längtan efter beröring

28 april, 2016 by Redaktionen

Sandra Herlog och Matilda Karlsson firar en lyckad premiär.

Drömmars Garn
Spegelteatern gästspelar på Kompani1 i Stockholm
Premiär den 27 april 2016
Med Matilda Karlsson och Sandra Herlog i regi av Peter Böök

Efter sju års tystnad återkommer nu Spegelteatern med en ny produktion. Det är en förväntansfull publik som kliver in i salongen. Stämningen känns intim och varm gemenskap sprids i mörkret. På scenen står en säng och några möbler. Spelet kan börja.

Mötet. Ibland tänder det förhoppningar om lycka. Ofta slår det fel och mycket smärta stannar kvar. Ångest, ett skimmer av ljus, känslor som blandas till en häxbrygd. Våra liv, ”helt enkelt.”

Det börjar med viskningar, knappt hörbara repliker. En ilsken osynlig granne i handlingen får inte bli störd, eller höra vad som sägs mellan två unga kvinnor. Vi bevittnar ett erotiskt spänningsfält. Starka men oförlösta känslor vibrerar som i ett själsligt tomrum. Sandra Herlog och Matilda Karlsson gestaltar sina roller med precision och närvaro. Det känns äkta.

Med långa, nästan monotona monologer inleds berättelsen. Så kommer dialogen. Det tar en ganska lång stund innan allt väcker mitt intresse.

Från början var pjäsen skriven för en man och en kvinna. Författaren William Mastrosimone skrev ”The Woolgatherer” redan 1979. Platsen är en liten lägenhet i Philadelphia, USA. Två neurotiska individer söker efter kärlek. Men i denna uppsättning spelar två kvinnor mot och med varandra.

Den ena kvinnan, Rose, arbetar i en butik. Hon har tolv timmars arbetsdag i ett köpcentrum. Hennes far har misshandlat henne och psykisk ohälsa och självmordsförsök bär hon med sig. Rose rör sig försiktigt, eftertänksamt, längtande. Hon har eksem som aldrig vill sluta klia…

Den andra kvinnan, Pam, är impulsiv, utåt tuff och självständig, brinnande av lust. Hon har tagit över sin pappas åkeri och lever i en manlig värld med ständiga trakasserier. De är varandras motpoler, men med en delad önskan om närhet. Den tredje rollen har ett klädskåp (!) som faktiskt utgör en central del av handlingen.

I andra akten förändras och förtätas spelet. Det blir nästan som en ny version av pjäsen, men allt hänger ändå ihop till en helhet. Den laddning som uppstått mellan kvinnorna, med risk för gnistbildning och kortslutning, är både tragisk, rörande och stundtals ledsam. Men befriande humor lättar på trycket!

Mot slutet blir ögonen blanka – på riktigt. Kinderna rodnar. Det hettar till. Kärleken segrar. Eller…? Publiken har blivit berörd av detta drama och applåderna vill aldrig ta slut. Även jag låter mig hänföras och torkar en tår. Ämnet är ju så välbekant; längtan, smärta, njutning, saknad och slutligen minnen. Väl fångat på denna lilla scen!

Sandra Herlog har studerat film och teater i New York. Hon har medverkat i ett flertal kortfilmer och teaterpjäser. Hon har även varit delaktig som producent i flera projekt.

Matilda Karlsson började på Dalarnas musikalscen och har därefter arbetat med sång på Stockholms musikkonservatorium Rytmus. Två mindre produktioner i New York har Matilda senare jobbat med.

Bakgrundsfakta. I dessa lokaler på Sibyllegatan 26 i Stockholm fanns under många år ”Sibyllan”, en av Dramatens scener. Senare höll Playhouse Teater till här, men har nu flyttat till nyrenoverade lokaler på Drottninggatan 71A, där tidigare Reginateatern hade sin verksamhet.

Foto från föreställningen: Peter Böök. Skådespelarporträtt, foto: Lars Wickberg.

Teaterkonst i den högre skolan – People respect me now på Folkteatern i Göteborg

25 april, 2016 by Mats Hallberg

People respect me now
Folkteatern i Göteborg
Gästspel 19-20 april 2016
Produktionen kommer till Stadsteatern/Kulturhuset 3-5 juni 2016
Idé, text och regi: Paula Stenström Öhman
Scenografi och ljusdesign: Markus Granqvist
Musik och ljuddesign: Saemundur Grettisson
Kostym: Jenny Nordmark
Produktion: Lumor i samarbete med Turteatern
Medverkande: Eva Rexed, Sandra Huldt, Lars Bringås och Oskar Thunberg

Uppsättningen utsågs till fjolårets bästa svenska nyskrivna pjäs av internationella Teaterunionen. Och det är lätt att instämma i hyllningskören. Flerfaldigt prisbelönade Stenström Öhman uppehåller sig vid en nyanserad problematik ned offer och förövare i skolmiljö genom att relatera till övergrepp, vars ringar på vattnet bildar en raffinerad berättarstruktur. I förhandsreklamen heter det att publiken lägger pussel. Vill skjuta in att jag ända sedan 80-talet saknar personlig ingång till skolvärlden, jag som för drygt trettio år sedan studerade pedagogik, skulle säkert bli förfärad vid ett återbesök.

Borde förstås ge mycket utrymme åt de lysande mångskiftande rolltolkningar som exekveras av kvartetten på scen. Men vad som utmärker People respect me now är den fulländade helheten. Texten är fullödig, musiken stämningsladdad och scenografin sparsmakat funktionell. Vad kvartetten på scen gör är nästan ofattbart begåvat, måste betecknas som en enorm triumf. Min enda negativa fundering rör formatet. Dramatikern borde ”dödat några av sina älsklingar”, strukit några scener. Dock välkomnar jag absolut, att man ska representera Sverige i New Nordic Drama. När röken skingrats och electronican upphör igångsätts ett sinnrikt mångbottnat drama, vilket mestadels som nämnts, utspelas i klass- och lärarrum. Vi får dessutom hälsa på hos polisen och skolkuratorn, möta fotbollstränaren och enagerade föräldrar i färd med att formulera skrivelse till rektor. Några som står för en en heroisk insats är den personal som är scenmästare, rekvisitaansvarig och klädskapare. Det sker hisnande många blixtsnabba rollbyten.

Bara en smula överdrivet och med typiskt förstärkande attribut hamnar ensemblen helt rätt när de byter perspektiv. De blir lika trovärdiga vare sig de är truliga osäkra elever på randen till högstadiet, eller vuxna långt ifrån kapabla att ta till sig ungdomarnas signaler. Tror inte jag någonsin tidigare sett skådespelare vandra så obehindrat in i det motsatta könet. Med gester, utseende och framför allt röster totalt i balans, blir förvandlingen ett lysande faktum. Sandra Huldt som pappa – tillika fotbollstränare med jovialisk jargong, Lars Bringås som självupptagen godhjärtad klassföreståndaren i moderiktig kofta samt Oskar Thunberg vars ängsliga ordningssamma Diana blir en tragikomisk gestalt. Se där tre ytterst finkalibrerade miniporträtt. Eva Rexed, känd från åtskilliga filmer, avviker i så måtto att hon inte gör könsöverskridande roller. Istället river hon av en bländande uppvisning som egocentrisk omnipotent mamma och gör ett inspel som löjeväckande kurator med smileys som arbetsredskap. Vad beträffar rörelsemönter är således de fyra, med de många rollerna att hålla reda på, vansinnigt duktiga på att ta fram diametralt olika karaktärer. När Rexed spinner loss genom att koreografera sig till en supertuff brud med stenkoll ( inombords nedtyngd av rädslor), skulle man vilja applådera hennes prestation, på samma sätt som efter ett uttrycksfullt jazzsolo.

För antagligen första gången hör jag från en teaterscen sång av Kajsa Grytt, vilket passar fint in i produktionens strävan att lyfta fram människorna bakom, de som faktiskt berörs av våld och övergrepp. Finns en anmärkningsvärd kvalitet i att killarnas gärning definieras på en skala från incident till oomtvistad polissak, att den redogörs för helt olika beroende på vem som återberättar. Sedan tillkommer som antytts en kedja av händelser – från lumpen maktutövning till oförlåtliga brott begångna mellan vuxna. Anser det vara ytterligare kvalitet att manus konstant relaterar till händelser som vi inte ser in action. Det ärmycket fascinerande att följa, fenomenalt trovärdigt iscensatt och med skådespelare vars prestationer förtjänar oreserverad hyllning.

Text: Mats Hallberg

Teaterkritik

Footer

Om oss