Teaterkritik

Engagerande och intensiv enaktare – Offline hos GEST

30 oktober, 2016 by Mats Hallberg

Av Kristina Brändén Whitaker, Elizabeth Neale & James Hogg

Regi: Kristina Brändén Withaker

Ljudkonsult: Karl Wassholm

Skådespelare: Elizabeth Neale och James Hogg

Urpremiär hos Gothenburg English Studio Theatre 29/10 2016

Foto Lina Ikse

Ingen tvekan om att jag kommit rätt, eftersom samtal på engelska förs i foajén. För första gången avläggs besök hos denna teater vid Chapmans torg. De har hållit igång verksamheten med engelskfödda proffs i ett decennium. I fjol prisades man av Scenkonstguiden. I och med Offline blir det premiär för en uppsättning riktad till unga mellan 13 – 16 år, vilket märks på publikens sammansättning. Åtskilliga är inte bara åskådare, utan interagerar i egenskap av inbjudna eller som medlemmar i en ungdomsförening sysselsatt med drama.. Föga förvånande ska produktionen på en omfattande turné till högstadieskolor. Kan noteras att jag sett en hel del musikaler och pjäser på originalspråk under mina två perioder som studerande i England. Men det var väldigt länge sedan. Därför passade åldersnivån idealiskt.

Språket är förhållandevis lättbegripligt, vilket antagligen är utprovat i förväg. Minst lika viktigt för att berättelsen ska nå fram, är förstås att de medverkande insett hur nödvändigt det är med god artikulation. Somliga ord lyckas näppeligen alla översätta, men de förstås troligen i sitt sammanhang. Repliker levereras i ett forcerat tempo, något som ytterligare understryker att skådespelarparet måste ha mycket tydliga uttal. Och med denna avgörande beståndsdel har de lyckats. Vill omgående slå fast att de som gestaltar en spännande historia, på kuppen ger oss en nyttig språklektion fri från dialekt.

Storyn är rafflande och ganska gåtfull. Intrigens motor är att en grabb anmälts försvunnen och att polisen i Sussex därför involveras. Man utreder fallet genom att vara misstänksamma och frågvisa, vilket inkluderar att hålla kvar elever i berörd skola. Vore förödande att avslöja upplösningen. Ingen spoiler således. Kan bara hinta om att audiovisuell rekvisita ger vid handen, att försvinnandet har en knorr. Antyder jag något om idealitet, förälskelse och västvärldens kanske mest brännande spörsmål, har jag nästan yppat för mycket.

Skådespelarna är klockrena under fyrtio dramatiska minuter. Neale och Hogg inleder och avslutar som poliser, av naturliga orsaker allt mindre beskäftiga allt eftersom. Så länge fallet utreds utan avgörande pusselbitar, andas attityden stark misstänksamhet. Ett fyndigt grepp för att upprätthålla fascinationen hos tilltänkt målgrupp. Vassa frågor sticks mot oss, några ur publiken blir konfronterade på scen och pressen representeras av en kvartett statister. Manusförfattarna vill få mottagarna att fundera på sociala medier och nätverk. Utgår från att tid ägnas åt att efteråt diskutera föreställningen, inte minst eftersom vissa inslag kunde skrämma. (Många ungdomar har dessutom säkerligen haft obehagliga upplevelser på internet.) I vilken mån är nätet ett neutralt hjälpmedel? Vilka risker finns? Aktörernas uppskruvade tonläge förändras inte nämnvärt när de istället befinner sig, åtminstone delvis, på de anklagades bänk. Skådespelarna växlar galant till sina biroller som mamma, pappa, datorhandledare och kvinnlig rektor.

Scenografin är sparsmakad! Ett skäl är troligen att produktionen ska kunna anpassas smidigt till olika provisoriska scener. I centrum ett bord med datorutrustning. I övrigt ID-brickor i halsband, neddragen mössa, massvis av mobilsamtal/ ringsignaler och videoinstallationer. För att markera scenövergångar hörs pumpande techno. Och som om det inte vore tillräckligt, använder sig James Hogg av den trånga läktaren som ett utvidgat scenområde. Pulserande närvaro, angeläget ämne och lite läskig inramning således, vilket bör garantera att GEST kommer göra ett succéartat avtryck när de uppsöker sin målgrupp.

Djärv kontrastfylld nytolkning – Höstsonaten på Göteborgs Stadsteater

30 oktober, 2016 by Mats Hallberg

Av Ingmar Bergman

Regi: Lydia Bunk

Scenografi & kostym: Nadia Nabil Korsbaek

Ljus: Jonas Bogh

Video: Clive Leaver

Premiär stora scen Göteborgs Stadsteater 28/10 2016

foto Ola Kjelbye

Stadsteatern har identitet som övergripande tema innevarande spelår. Därför tyckte de kanske att det dags att utforska en prototyp vad beträffar sårig mor – dotter relation. I likhet med aktuella succén Mephisto finns minnesbilder från en spelfilm, bilder att tillgå som förkunskap. Kommer tydligt ihåg hur Ingrid Bergmans och Liv Ullmans trasiga karaktärer misslyckas att kommunicera, blir oförlösta trots uppblossande utbrott av sanningslidelse.

Den tyska regissören Lydia Bunk har satt en omisskännlig prägel på kammarspelet. Hennes uppsättning är laddad med delvis annorlunda grundton. Utdragna nervösa scener där publikens skratt fastnar i halsen, ett ymnigt svärande (anspelning på Bergmans talspråk) samt musik av exempelvis Nick Cave och Philip Glass. Enligt en av huvudrollsinnehavarna är tyskans devis More is more, vilket bland annat innebär att när kammarspelet blåses upp i storformat, är det svårt att ta in allt som händer om en sitter på fjärde raden. Finns ständigt videoprojektioner om ojämlikhet, begränsat seende och dåtid att tillägna sig. Den inbjudande scenografin består inte bara av spiraltrappor, divan, matssalsmöblemang, megastor blomkruka, musikrum, himmelssäng, porträttfoton, inglasade gigantiska insekter, högar av kringflygande löv och jättelika gardiner att vira in sig i. Ett inramad målning av modern, den firade konsertpianisten, visar sig emellanåt ha eget liv. En raffinerad spooky detalj, vilket signalerar att den ensligt belägna prästgården inte är någon fridfull oas.

Bortsett från en anklagande harang av den försmådda dottern, består den ganska långa första akten av mer gyckel än ångest. Att vi tillåts le åt osäkra personer när de beter sig löjligt – samtidigt görs medvetna om de starka farliga känslor som riskerar att flamma upp – blir i någon mån ett välgörande reningsbad. Tror att den anmärkningsvärt galghumoristiska sinnesstämningen, underlättar för att fylla salongen, eftersom Bergman förknippas med tungsinne och demoner. Konstaterade i paus att det inte är mycket kvar av demonregissörens ursprungliga drama. Har svårt för att bestämma mig om stilgreppet funkar. Kommer efter viss vånda fram till att det måste vara tillåtet att ”förvanska” svensk films största auteur (tillika en av våra mest dominanta män i svenskt teaterliv).

Utan att ha den prisbelönta filmen från 1978 i färskt minne, registrerar jag tre nyckelsekvenser, varav en återkommande. För det första när Evas olycklige make reciterar ur en av Evas böcker om vikten av att öva sig varje dag på att leva. Och det hjärtskärande icke-mötet i ett preludium av Chopin, på initiativ av naiva kärlekstörstande dottern. Vidare återkommande sekvenser när den drunknade sonen blir en gengångare, endast synlig för mamma. I övrigt många bisarra beteenden från rollfigurer inneslutna i sig själva. I andra akten avfyras det förväntade artilleriet. Borde resultera i chockverkan, blir istället gripande sorgliga monologer vars förmodade omskakande effekt uteblir.

Skådespelarnas insatser? Var spänd på hur Carina M Johansson skulle ta sig an en dramatisk gravallvarlig roll, särskilt eftersom jag under en följd av år sett henne leverera rappa repliker. Vad som sker är att hon i stora stycken tar med sig sitt adelsmärke, det vill säga bitskheten och positionerandet. Överdrifter vid entréer och uppvisningen i självupptagenhet vid middagsbordet renderar i stor komik. Gestaltningen i avgörande envigen däremot, när fasaden inte får rämna för kvinnan som beskrivs som känslomässig invalid, blir rörande när vi får reda på att kärlekslösheten gått i arv. Caroline Söderström å andra sidan agerar hudlöst, är mästerlig på att uttrycka förtvivlan. I varje scen syns Evas vrede och besvikelse, självbespegling och revanschism. Filmens manliga biroller är strukna ur manus, undantaget Evas betydligt äldre man. Benjamin Moliner övertygar som rädd rättrådig människa. Den inneboende systern vars kroniska tillstånd ju ges värsta tänkbara förklaring, görs av osannolikt viga trapetskonstnären Kajsa Bohlin. Hon kränger och klättrar vertikalt över hela scen, som ett ljudlöst orosmoment.

Efter att ha läst och sett en del av och om Ingmar Bergmans verk (fast han allmänt varit för introspektiv för min smak), kom mina förväntningar på skam. Trots att jag inte alls blev lika tagen som jag utgått från, snarare konfys, har jag tänkt ett varav till. Har kommit fram till att jag uppskattade denna oblyga annorlunda version, vilket i första hand ska tillskrivas radarparet Bunk & Korsbaek.

Medverkande: Caroline Söderström, Carina M Johansson, Benjamin Moliner, Kajsa Bohlin, som flickor på film Anna Grahn Lindberg & Mian Grahn Lindberg samt statist som Erik.

Tankar om Ivanov på Dramaten i regi av Alexander Mørk-Eidem

28 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Ivanov
Anton Tjechov
Översättning Staffan Skott
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Linda Hyllengren
Premiär den 27 oktober 2016, Stora scenen på Dramaten

Ingen människa är enbart god, ingen är enbart ond – och förresten var är ont och vad är gott, vad är en god människa eller vad är en anständig människa? I den ryska dramatikern Anton Tjechovs dramer är ingenting målat i svart och vitt, alla karaktärer kan betraktas på olika sätt. Det är något av det som fascinerar mest med hans dramer. Alla karaktärer går att begripa sig på eller i varje fall kan vi känna igen oss själva och människor vi mött i livet.

När nu den norsk-svenske regissören Alexander Mørk-Eidem tagit itu med Tjechovs Ivanov blir denna klassiker placerat i nutid. Alexander Mørk-Eidem gör ofta så, placerar in klassiker i vår tid, för att på så sätt göra dem mer levande, mer begripliga kanske för en ny publik. För Alexander Mørk-Eidems uppsättningar lockar alltid en större andel yngre besökare än de flesta andra uppsättningar på Dramaten. Så var det på premiären. Dör vimlade av ungdomar som jag skulle gissa går på gymnasiet.

Den här versionen av Ivanov är en lång föreställning. Premiären tog tre timmar och tjugo minuter. Jag tycker en teaterföreställning liksom en film kan få vara lång om varje minut är befogad för helheten och inte blir övertydliga upprepningar. Ivanov skulle må bra av att kortas ned. En hel del blev tjatigt överbetonat. Det är väl inte helt omöjligt att det blir så också, premiärer är rätt ofta lite längre än hur föreställningen blir efter ett tag.

Regissören har valt att göra publiken mycket närvarande. Rollerna talar direkt till publiken vid flera tillfällen, nämner publiken och de flesta karaktärer får vid flera tillfällen prata direkt till publiken, förklara sin syn på sig själva, på Ivanov och livet. Det är effektfullt och fungerar bra.

Ivanov är en grubblade. I Alexander Mørk-Eidems tolkning har han blivit en man i dryga fyrtioårsåldern som bor i Norrland där han misslyckats totalt ekonomiskt med sitt projekt att driva ett miljö-vänligt jordbruk. Dessutom är hans fru dödssjuk och han kan inte ställa upp på henne, orkar inte vara vid hennes sida utan flyr till de rika grannarna på kvällarna där han blir uppvaktad av den rika dottern i huset. Situationen kompliceras också av att Ivanovs dödssjuka fru Anna egentligen kommer från en rik, välbärgad familj som försköt henne när hon valde att gift sig med Ivanov.

Frågan är då: är Ivanov en enkel lycksökare som slutade att älska sin fru när hon inte fick alla de pengar som var tänkt? Är det därför han låter sig uppvaktas av den rika grannens dotter? Ivanov själv förnekar detta, förstås. Han är djupt deprimerad, har ångest och känner skam och äckel för sig själv.

Vem är han egentligen, Ivanov? Ja det är nog upp till betraktaren själv att bestämma hur allt ska tolkas och ses. Det beror nog också en del på hur var och en ser på livet. Vi har nog alla olika karaktärer i detta drama som vi kan känner mer för och andra vi känner mindre för, precis som i verkliga livet.

Alexander Mørk-Eidem har valt att göra föreställningen väldigt komisk och i synnerhet första delen fram till paus, där vi möter en gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen och scenografen tycks fått fria tyglar och har gjort en helvild scen där till och med en riktig hoppborg finns med på scen före paus. Efter paus ändrar föreställningen karaktär och blir mer tragisk och också lite oskarp. Ivanov gnäller och gnäller – men på något sätt är det svårt att riktigt veta varför. Har han drabbats av det som idag kallar utbrändhet? Det är en rimlig förklaring, utan tvekan.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger i ett pressmeddelande:
– Folk är ganska jobbiga i den här pjäsen, som alltid hos Tjechov. Jobbiga och igenkännbara. De är inte kungar eller drottningar som krigar eller dödar sina barn, de har istället hyfsat vanliga problem och futtiga konflikter som alla kan känna igen sig i. I Ivanov finns den gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen. Ingen är jätteond eller jättegod, de är bara människor som försöker få ihop det så gott det går.

En av de stora behållningarna är skådespelarna. I rollistan finns en lång rad skickliga skådespelare och flera av mina speciella favoritskådespelare: Nina Zanjani som den spröda, sjuka hustrun Anna. Det lyser kring henne. Johan Ulveson är hur bra som helst som den kuvade Janne, make till en stenrik kvinna som skrivit äktenskapsord och därmed kan styra honom med järnhand. Vi har väl alla någon gång stött på dessa fega budbärare i något sammanhang. Michael Jonsson som den rätt misslyckade Mackan som mest av alla lurar sig själv. Hamadi Khemiri är helt rätt i rollen som sjukgymnasten/läkaren, en man som vill göra rätt och vill tro på människornas inre godhet. Överhuvudtaget är varenda skådespelare utvald med omsorg, tror jag, för var och en verkar så rätt för sin karaktär.

Ivanov tillhör Tjechovs något mindre kända verk men har ändå satts upp många gånger sedan premiären 1887. Det berättas att Tjechov fick en beställning på en komedi, men efter att ha skrivit i tio dagar hade han färdigställt ett mäktigt drama i fyra akter, precis så mångfasetterat och melankoliskt som bara han kunde. Humorn finns hela tiden närvarande, även om den är svart. I Alexander Mørk-Eidem regihänder drar den en hel del åt det komiska och lätt absurda men är samtidigt en tragedi med mänskliga karaktärer. Föreställningen skulle dock vinnas på att kortas ned något. Att placera karaktärerna i vår tid har sina fördelar men också sina nackdelar. Det gör säkert innehållet lättare att ta till sig för en ny publik samtidigt som det dämpar vår egen fantasi något. Det är en smakfråga helt enkelt vad vi föredrar.

I rollerna
Ivanov Shanti Roney
Anna Nina Zanjani
Douglas Bengt CW Carlsson
Sami Hamadi Khemiri
Gunilla Gunnel Fred
Janne Johan Ulveson
Emelin Ida Engvoll
Justus Adam Pålsson
Babsan Nina Fex
Källa Hulda Lind Jóhannsdóttir
Anita Inga-Lill Andersson
Mackan Michael Jonsson

Presidenterna med de tre skickliga skådespelarna Ekblad, Endre och Olsson – om de livsfarliga livslögnerna

23 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Presidenterna
Av Werner Schwab
Regi Staffan Valdemar Holm
Översättning Linda Östergaard
Scenografi och kostym Bente Lykke Møller
Ljus Egil B.H. Hansen
Peruk och mask Sofia Ranow Boix Vives

Stina Ekblad, Lena Endre och Ingela Olsson briljerar på scen, de totalt äger scenen. De är alla tre perfekta i sina roller i en föreställning som helt är beroende av skådespelarna hela vägen. Werner Schwabs drama ”Presidenterna” är absurt, symboliskt och spränger gränser, testar scenkonst, språk och publiken. Det kan vara livsfarligt att avslöja någons livslögn, det är uppenbart.

Handlingen kretsar kring tre städerskor som talar – det är egentligen inte något riktigt samtal – ingen lyssnar egentligen på vad den andra säger. Visst kan de haka upp sig på något ord den andra för fram men vad någon annan egentligen säger bryr sig ingen om. Var och en är fylld av sin egen bitterhet, sin egen ensamhet, sin egen ångest och sina desperata försök att hela tiden lyfta fram sin livslögn – för att få någon mer än sig själv att tro på den.

Österrikaren Werner Schwab som skrivit ”Presidenterna” var konstnär och dramatik och dog 35 år gammal. Under sina sista fyra år, 1990-1994, skrev han febrilt, han skrev sexton pjäser varav åtta sattes upp under hans livstid. Han hyllas under dessa år, får bland annat det prestigefyllda Mülheimers dramatikerpris och 1992 utnämns han till Årets dramatiker. Hans pjäser är dock inte lätta att ta till sig direkt, hans draman är absurda och utmanande. När ”Presidenterna” uruppfördes 1990 i Wien väckte den upprördhet och krav på att läggas ned: föreställningen kunde utsättas för bombhot, menade kritiker.

Werner Schwab har sagt: Jag har inte blivit tillfrågad om jag ville bli född. Jag har inte blivit tillfrågad om var och hur och under vilka omständigheter. Därav följer automatiskt vissa saker – som förtvivlan. (Ur föreställningens program på Dramaten).

Denna förtvivlan över livet är en av de bärande pelarna i detta drama. Werner Schwab växte upp under fattiga förhållanden som enda barn till en ensamstående städerska. Hans mamma var strikt religiös och deras bostad mer ett källarhål. Det finns betydande likheter med de tre städerskor som dramat kretsar kring.

Dramat väckte upprördhet på urpremiären och kan fortfarande uppröra en och annan. Det finns mycket som har med avföring att göra i pjäsen. Hur mycket bajs klarar du att tänka på? På premiären var det en man som demonstrativt reste sig och gick ut – och det var några som satt på samma rad som jag som mumlade: ”Vilken skit” – och då menade de avföring. Pjäsen testar publiken, helt klart. Att gå dit och vänta sig något vackert, något underhållande världsfrånvänt lär ge en chock. Om du däremot är beredd att testa dina egna gränser kan du upptäcka en hel del.

Det är fascinerande hur det som sägs på scen kan skapa bilder i oss som sitter i salongen. Grete (som spelas av Lena Endre) berättar vid flera tillfällen om sin hund. Vi får aldrig se hunden, ändå blir den verklig för mig. När den sedan drabbas av en vidrig människa blir jag upprörd i mitt inre. Hur kan någon attackera en oskyldig hund? Fast hunden egentligen inte finns, aldrig har visats på scen ens. Föreställningen har många sådana intressanta saker.

Scenografin är utstuderat perfekt med rosa väggar, fönster på höger sida där vi kan se ett bord och något som ligger på bordet, troligen en deg av något slag. I övrigt är scenen oerhört enkel, där finns tre genomskinliga stolar av plast och en vit pälsmössa – annars inget mer, bara tre vitklädda städerskor. Ändå ser vi i vårt inre så mycket, vi ser festsalen där de tre städerskorna upplever en lycklig kväll. Eller är den lycklig? Det kan som sagt vara förenat med livsfara att avslöja någons livslögn.

Medverkande
Erna Stina Ekblad
Grete Lena Endre
Mariedl Ingela Olsson

Macbeth på Maximteatern: en stilfull föreställning med komedi och tragik

19 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

Macbeth
Av Shakespeare
Konstnärligt Team:
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Ljusdesign: Torben Lendorph
Kostymdesigner: Ann Bonander Looft
Maskör: Nathalie Pujol
Dramaturg: Marc Matthiesen
Premiär på Maximteatern 19 oktober 2016

Vad händer med en människa som går över gränsen och begår brott? Vad sker inne i en människas psyke när hen gör saker som strider mot hens samvete? Shakespeares Macbeth skildrar en man och hans fru som drivs av ärelystnad, maktbegär och girighet – och denna drift gör att de begår mord.

Macbeth är en av de draman som satts upp otaliga gånger världen över och den har skildrats både på scen och i film i olika versioner och tolkningar. Den japanska regissören Akira Kurosawas ”Blodets tron” som kom 1957 med Toshirō Mifune i huvudrollen som Macbeth är en av de legendariska tolkningarna.

Handlingen kretsar kring den skotske adelsmannen och krigaren Macbeth och hans vän och släkting Banquo som precis lyckats vinna en hård strid när de möts av tre häxor, som lovordar dem för den lyckade striden. Macbeth spås av häxorna att ta över tronen från kung Duncan; en tanke som planteras i huvudet på Macbeth, som så småningom börjar smida planer för att verkställa spådomen, tillsammans med sin hustru. De siande häxorna säger också att Banquo inte kommer att bli kung med däremot kommer hans ättlingar att bli kungar i många, många år.

Macbeth och hans fru ger efter för sin hunger efter ära och makt och mördar kung Duncan och ser till att kungens söner blir misstänkta för delaktighet. Då börjar helvetet. Macbeth plågas av samvetskval och kan inte njuta av sin makt. När han väl gått över gränsen blir han mer och mer galen och begår fler mord och överträdelser.

Mikael Persbrandt som spelar huvudrollen som Macbeth berättar om sina tankar om föreställningen:
– Om man vill berätta om det våld vi har omkring oss idag; det kaos som världen lever i – så kan man sätta upp Macbeth. För att den berättar om allt det här; Girighet, ärelystnad, skam och skuld, våld, ond bråd död, och sex. Och det är ju där vi befinner oss; det är en beskrivning av samhället idag också. Jag hoppas att denna gamla, fantastiskt vackra text, ska finna en resonansbotten i dagens samhälle.

Scenen är mycket effektfull. Bakre väggen ser ut att vara någon slags vitfärgad kartong som är fylld av blodröda ränder, som om blodet har flutit där. Alla skådespelare bär svart: en svart skotsk kilt och svart tröja. Mikael Persbrandt är Macbeth och Marie Richardson är lady Macbeth. Övriga skådespelare går ut och in i olika roller. Det fungerar mycket bra. Ellen Jelinek är i en scen den mördade kungens son Malcolm och i en annan scen en adelsman och i en annan ett litet barn. Johannes Bah Kunhke är perfekt i rollen som den rena och rättfärdiga Banquo. Vem kan på samma sätt som Bah Kunhke utstråla denna troskyldighet?

Att Mikael Persbrandt är helt rätt i rollen som Macbeth är väntat. Han är en mycket skicklig skådespelare. Han och Marie Richardson är mycket trovärdiga som ett ärelystet par som sliter sönder varandra – den ena manar på den andra och de blir båda ensamma med sin ångest.

Stefan Larsson, regissör, säger om föreställningen:
– Jag har tidigare regisserat både Rickard den tredje och Kung Lear. Två studier av maktmänniskor. Rikard den tredje är skoningslös och helt utan skrupler, på väg upp till en absoluta makten och Kung Lear är en gammal regent som faller. Macbeth är drabbad av något annat – han vet att han gör fel men kan ändå inte upphöra med sitt destruktiva uppdrag. Han är ambivalent och han har en svag inre kompass vilket gör honom lättpåverkad och möjlig att manipulera. En farlig person med andra ord. Det ska bli oerhört spännande att göra den här undersökningen tillsammans med Micke.

Jag fastnade väldigt för scenlösningarna. I inledningen är ett platskynke upphängt framför scenen. När Macbeth och Banquo dyker upp på scen gör de små hål med fingret genom plasten för att sticka sitt ansikte där igenom. En talande metaforisk bild.

Regissören har valt att låta skådespelarna vid några tillfällen tala mot publiken, låta dem dra in publiken i spelet och vid några tillfällen också låta skådespelarna driva med sig själva och sin roll. Det ger föreställningen en extra nivå av komik. I slutscenen kryddas tragiken med en hel del komedi genom att Persbrandt driver med sin egen roll. Det fungerar bra, det lockar till skratt. Frågan är om vi inte då också skrattar åt oss själva när vi av ärelystnad driver oss in i väggen?

Macbeth på Maximteatern är en stilfull föreställning där komedi och tragedi förenas.

Medverkande:
Mikael Persbrandt
Marie Richardson
Ellen Jelinek
Johannes Bah Kunhke
Charlotta Jonsson
Jens Hultén

Macbeth Maximteatern 2016 Regi: Stefan Larsson Scenografi: Rufus Didwiszus Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén — Macbeth Maximteatern 2016
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Medverkande: Mikael Persbrandt, Marie Richardson, Ellen Jelinek, Johannes Bah Kunhke, Charlotta Jonsson, Jens Hultén

Teaterkritik

Footer

Om oss