Teaterkritik

Karlsson på taket
Av Astrid Lindgren
Regi Alexander Öberg
Scenografi Sören Brunes
Dramatenpremiär 28 maj 2016, Stora Scenen

Karlsson på taket, världens bästa Karlsson, gjorde succé i Göteborg – och självklart måste huvudstaden få uppleva detta speciella äventyr med denna lagom tjocka man med propeller som gillar när det är roligt, livat och lajban. Annars är han inte med. Och nog blev det roligt, livat och lajban och publiken som till stor del bestod av människor under tioårsåldern hängde med och levde sig in i vad som hände. Gissa om barnen blev arga på det elaka hembiträdet, fru Bock, givetvis kallat husbocken.

Karlsson på Taket och Rasmus på luffen var mina två favoriter av Astrid Lindgrens böcker när jag var liten. Det kan synas som två sinsemellan väldigt olika figurer: den självgode herren Karlsson och lille föräldralöse Rasmus. Men för mig vad det två varianter av samma berättelse. Jag såg det övergivne, ensamma barnet i Karlsson på Taket.

Han är självcentrerad som ett småbarn, världens bästa Karlsson. Han har ingen mamma, han har ingen pappa och han har ingen som firar honom när han fyller år och han har ingen som håller efter honom. Det är klart att han är avundsjuk så det knakar på Lillebror – och Karlsson behöver Lillebror. Ja rentav mer än Lillebror behöver honom egentligen. Karlsson är inte idealet som vän. Han roffar helst åt sig alla godbitar. Den relation man har med honom är som med ett litet barn. Det vet väl alla som varit eller är föräldrar. Han är rebellisk och orädd och den som är med honom har aldrig en tråkig stund.

Lillebror som är yngst i familjen känner sig rätt nedtryckt och är lite tjurig hemma, ja han har rätt mycket av ett typiskt lillebrors-beteende. När han så möter Karlsson får Lillebror växa, han får ta på sig rollen av mamma åt Karlsson ibland till och med. Lillebror kan inte längre vara den yngste och tjurigaste.

Jag tror det var sådant som gjorde att jag älskade berättelserna om Karlsson på taket när jag var liten och jag såg det pillemariska och godhjärtade hos Karlsson, bakom hans fasad av självkärlek.

Föreställningen gjorde succé på Göteborgs stadsteater, premiären var 11 april 2015 – Här är vår recension från den premiären. Krister Henriksson är tillbaka i rollen som Karlsson på Dramaten och Nour El Refai som lillebror och föreställningen har samma regissör, Alexander Öberg. Det märks att det på så sätt inte är en helt ny föreställning. Samspelet mellan Krister Henriksson och Nour El Rafai sitter som gjutet och båda har vuxit in i sina roller. De är båda perfekta.

En föreställning för alla från sex år, står det på Dramatens hemsida. Salongen var fylld av många barn som jag skulle gissa var strax över sex år. De levde sig in i spelet på scenen och skådespelarna vände sig också mot publiken av och till och det fungerade bra. Själv var jag där med en tonåring som också var nöjd, precis som jag som hunnit komma upp i medelåldern. För alla som liksom jag förstår sig på och älskar denna Karlsson på taket är föreställningen ett måste. Utan tvekan. Det är en föreställning som fungerar för alla åldrar. Det är bra att Dramaten ger en sådan uppsättning under sommaren. Vi vill väl alla att de kommande generationerna ska lära sig att älska scenkonst och teater också?

Denna föreställning vänder sig också till en publik utanför Sverige, en del datum kommer den att textar på engelska: 11 juni, 12 juni, 18 juni, 19 juni och samtliga datum i juli.

Du har väl inte missat vår kulturskribent Mats Hallbergs exklusiva intervju med Krister Henriksson? Läs den här.