Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se – fast det vill vi ju

by

Foto: Henrik Dahl

Utanför dörren – ett stycke som ingen teater vill spela och ingen publik vill se
Av Wolfgang Borchert
Regi Sara Israelsson
Gästspel med Jäfvla scenkonst på Teatertribunalen
Premiär 24 juni 2018
Spelas till och med 30 juni

Ett drama som kryper under huden på mig, som ger många tankar och känslor. En föreställning jag bär med mig efteråt. Surrealistiskt, lyriskt och samtidigt realistiskt om en tysk hemvändande soldat efter andra världskriget. En handling som handlar om de existentiella frågorna, om vad som gör livet värt att leva och vad som kan få en djupt deprimerad att vilja leva vidare.

Handlingen utspelar sig efter andra världskriget och kretsar kring Beckman, en tysk soldat som återvänder till Tyskland och bland annat har suttit i ryskt fångläger i tre år. När han kommer hem finns ingen plats för honom i det nya samhället. De nazistiska tankarna försöker människor sopa under mattan. Där finns inget jobb åt honom och hans fru har skaffat en ny man.

Wolfgang Borchert som skrivit dramat hade själv varit soldat i tyska armén och upplevt hur han och hans soldatvänner kom hem trasiga och traumatiserade och inte får något stöd för att komma in i samhället. Borchert vill vittna om sin generations erfarenheten coh skrev novell och en diktsamling. Dramat ”Utanför dörren” skrev han när han var döende och han dog två veckor före premiären.

Uppsättningen med Jäfvla scenkonst har drömlika drag. Kvinnor och män ikläder sig roller av både könen. Alla skådespelare går in och ut ur olika karaktärer, förutom Beckman som spelas av Joakim Enoksen. Beckman ska vara 26 år enligt vad som sägs i föreställningen men det syns tydligt att Enoksen är någonstans strax över 35 år. Det gör inget när det är scenkonst och speciellt inte i den här föreställningen som är drömlik. Beckman vill inte leva längre och vi vet inte vad som är hans drömmar, hans hallucinationer och vad som händer honom. Det fungerar bra att det är så.

Scenografin fördjupar det mardrömslika genom att den är så enkel och utstrålar fattigdom: golvet fyllt av grovt sågspån och på scenutrymmet finns några stora lådor i plywood och på scenens bakre del är en mängd flyttkartoner uppställda.

Regissören Sara Israelsson säger i föreställningen programblad:
– Som regissör dras jag ofta till komplicerade texter och jag har brottats med Utanför dörren under hela repetitionsprocessen. Jag har dock ständigt återkommit till tanken att pjäsen är skriven på så vis att publiken tvingas in i Beckmans tankevärld för att där utforska den dubbla positionen tillsammans med honom. Jag hoppas att vår uppsättning tar vara på det och på så sätt kan väcka tankar om kollektivt ansvar och kollektiv skuld, om strukturellt förtryck och individen ansvar, och om hur de flesta av oss, så fort vi ser på världen genom intersektionella glasögon, tvingas inse att vi är både offer och förövare.

Jag såg dock inte föreställningen främst på det sättet, även om det är ett sätt att se den och förstå den, tolka den. Beckman får under sin vandringsfärd för att hitta ett sätt att leva vidare en följeslagare, Den andre, som kan ses som människor omkring oss, som kommer med hurtfriska råd, den andra kan också ses som en inre röst inom Beckman. Den andra försöker få Beckman att vilja leva vidare. Ibland känner jag igen typiska drag från de i nutiden så vanliga positivistiska gurus, självhjälps-förespråkare som predikar att vi kan själva styra och skapa vår värld: tänker vi positivt nog kan vi erövra hela världen.

Beckman möter dock ingen som vill hjälpa honom. Ingen står vid hans sida. Han blir mer och mer destruktiv och djupare och djupare deprimerad och ångesten tar hårdare tag i honom och ändå när ett litet ljus av hopp tänds av en kvinna som är vänlig mot honom är han ändå reda att leva vidare. Kan självmord förhindras genom att den ångestfyllda får hopp?

Det är skrämmande att inse att Beckmans situation återupprepas i världen om och om igen. Människor som upplevt något traumatiskt och kanske dessutom stått på den förlorade sidan tas emot i det nya samhället?

Det finns mycket att fundera på efter att ha sett Jäfvla scenkonst uppsättning av Utanför dörren. Det är precis så jag vill att bra scenkonst ska vara. Bra scenkonst ska ge mycket att fundera kring och kunna tolkas på flera sätt.

Sommartid är det glest med teaterpremiärer och glest med teaterföreställningar, förutom Parkteatern. Den här uppsättningen ges bara under en veckas tid. Har du liksom jag ett stort teatersug just nu så boka biljett. Den är sevärd i allra högsta grad och jag hoppas den återkommer i höst så fler får chansen att se den.

Teaterkritik: Sex fiaskon och en doktor – Minimalistisk scen med accelererande satiriska finesser och fyndig erotisk akrobatik

by

Sex fiaskon och en doktor
Manus och regi Micke Klingvall
Kostym Amanda Jalmberg
Musik Yosefin Buohler
Teater7 i Vintervikens Trädgård
Lördagen den 16 juni 2018 Premiär

En commedia dell’ arte föreställning ska bjuda på livets alla spel/förspel, allt lågt/högt i samhällsapparaten, intensiva bus på/av scen, groteska vinklar, pinsamheter och involverande flirtar med publiken. Allt för att åskådaren ska integreras och vara på helspänn och inte veta när de kommer att dras in i handlingen eller hånas skamlöst. Den blyge som önskar avstånd mellan sig själv och scenens skådespelare, ska hålla sig undan, sitta långt bak, se ner i marken eller helt enkelt lära sig att livet är allt för kort för att kosta på sig att ha tråkigt.

Eftermiddagens premiär gav sannerligen allt det som en klassisk italiensk komedi ska ge. Redan inledningsvis socialiserade några av ensemblens skådespelare runt i sina fasta karaktärer och gjorde sig bekanta med publiken. De betedde sig lättsamt och i traditionella masker och kläder. Gränsen mellan de på scen och vi i publiken suddades omedelbart bort.

Inledningsvis slog det mig hur liten scenen var, en av de minsta jag sett i liknande sammanhang. Jag blev omedelbart intresserad över hur man, med tanke på de antalet karaktärer som behövs för att skapa den italienska komedins, tänkte lösa det. Förvecklingar och dubbelhet är en självklarhet i komisk teater. Det kräver dock mycket högt tempo och utrymme för att kunna accelerera eller lägga sig platt. Att emotionellt gå från utkant till utkant kräver viss tid och scenplats. Publiken ska ju luras teatralt att tro att berättelsen är trovärdig trots allt. Genomgående lyckades ensemblen lösa scenbytena ganska bra och karaktärsförväxlingar flöt förhållandevis okej, om än något ojämnt. Alla karaktärer fick tyvärr inte sitt komiska utrymme fysiskt på grund av scenen. Den starkaste otydligheten var när Signora kom in i en scen och påminde allt för mycket inledningsvis om Flavia utseendemässigt och energimässigt. Det tog den rollkaraktären några repliker innan den nya karaktären utvecklade sig.

Det är alltid roligt med musik och sång som går hand i hand med handlingens berättande form, ”vi vill roa er en stund”. På ett allsångsliknande sätt i kväll, var sångerna till för att hjälpa till i den fysiska handlingen och sätta oss rakt in i handlingarnas centrum omedelbart. Dess avslut hjälpte till en tydlig punkt och manade oss till att applådera. Att ensemblen sjöng olika bra spelade ingen som helst roll i detta sammanhang.

Självklart ska en commedia dell´arte föreställning ge förlöjligande dialekter/språk (skånska, tyska och gotländska), lyten, svordomar, skällsord och sexism – det är en del av dess ursprung och ger oss utrymme att skratta åt oss själva och saker vi kanske inte borde. Föreställningen bjöd på lagom doser och bra balans mellan det ena och det andra. Däremot ska man akta sig för att försöka läspa roligt om man inte alls kan läspa bra, eftersom det tyvärr leder till att det komiska tryter och man hör inte vad skådespelaren säger.

Manuset levererade just den satir som teaterformen kräver, d.v.s. vår nutid fick också sina välbehövliga kängor genom Svenska Akademin, Metoo och den skandalösa president på andra sidan Atlanten. Det bästa var de s.k. könskamperna där män och kvinnor spelar på hur vi inte någonsin kan förstår varandra för att kvinnor är just kvinnor och män är just bara karlar. Dessutom lyckades man snyggt och accepterande förklara naturligheten med skägg på kvinnor genom att göra transsexualiteten som det mest naturliga. Däremot får jag inte ihop titeln helt och fullt. Jag fann inte tillräckligt mycket sexiga fiaskon eller sex i antalet fiaskon på scen. Kanske får jag ringa Klingvall och fråga hur han menade.

Ge dig själv möjligheten till lättsam underhållning med ett och annats tjuvnyp. Det är det som ger livets söta det salt som piggar upp. Du kan välja att höra det du vill och ge det något som kan flyta eller så inser du att det finns rannsakning som förtjänar en djupdykning. Man måste inte ”nöja sig med det man kan få” eftersom man själv skapar sin mening genom att ta det man vill ha.

Ensemble:
Amanda Jalmberger (Il Dottore, Zanni), Ola Wallinder (Il Capitano, Pantalone), Yosefin Buohler (Flavia, Signora), Martin Åkesson (Flavio)

Teaterkritik: Clownen Manne & Co – Clowneri som fick barnen att jublande skrika av glädje och entusiasm

by

Foto: Daniel Rudholm

”Uppåt väggarna” med clownen Manne & Co
Av och med Manne af Klintberg, Maria af Klintberg och Olle af Klintberg
Idé och regi från 4 år med tal- och teckenspråk, för hörande och döva
Fredagen den 8 juni 2018 Premiär
Parkteatern, Bandängen parkleken

Mitt i sommarlovstider passar clownen Manne och hans ensemble på att ha premiär utomhus i Parkleken mitt emellan Bandhagen och Högdalen. Det finns knappast en mer cirkusliknande plats att med enkla medel skapa just den lekfulla och glada atmosfär för en clownföreställning.

Vi är många vuxna idag som växte upp med Manne och dåtidens raka, busiga och spralliga clowneri. Det var tider då tanken inte ens fanns att en clown kunde vara läskig. Idag är det andra ljud i skällan och jag fick höra dagens föräldrar och förskollärare viska oroligt s.k. flykt planer om clownen blev otäck eller barnen skulle börja gråta. Ganska omgående förstod de dock att det inte fanns några risker för det, att det är såhär riktiga clowner ska bete sig. Snarare skrek barnen genomgående av förtjusning och entusiasm genom hela föreställningen.

Jag glädje mig mycket över Mannes metodik och kroppsspråk. Han blandar de höga med det låga och lyckas finna det som är roligt för både barn och vuxna, ibland till och med i samma mening, ”Kan du skynda dig lite? Jag skyndar mig så lite jag kan”.
Inledningsvis tappar han sin hat och lyckas vända och vrida så på den att de faktiskt inte finns fler vinklar en hatt kan fall eller hamna tillbaka på huvudet. Allt sker i ett naturligt flöde och med en härligt tempo. De märks så tydligt att han har livserfarenheten och är väldigt bekväm i sin rollkaraktär. Barnen vill hjälpa till och med enkel humor låter han dem leda honom.

Med sig på scen har Manne också Maria och Olle. Deras rollkaraktärer påmind lite om blandningar av olika Italienska commedia dell´arte karaktärer. Maria är den busiga, bestämda och atletiska clownen, medan Olle är den tillrättavisande och musicerande clownen. Tillsammans med Manne den ifrågasättande och vitsiga clownen bildar de en spännande och karismatisk trio som drar och spretar åt skilda håll – ibland samtidigt. Däremot är de oerhört sammansvärjande energimässigt och man märker att det finns utrymme för improvisation dem emellan. Ja tror det är deras vinnande koncept, med tanke på att man aldrig riktigt kan veta hur barn reagerar i sina kommentarer på det som sker på scen. Det märks att de är far med sina barn som agerar tillsammans, och år av erfarenheter och clowneri tillsammans. En närhet som inte går att fejka.

Den största glädjen bland barnen blir när scenens vattenkrig sprider sig ut bland oss i publiken. Många barn vill verkligen vara med och busa. På en föredömligt sätt tillåts vattenkriget på ett kontrollerat och balanserat vis. Inget barn blir för blöt, ingen vuxen dras med som inte själv vill och tiden är precis så lång/kort som den ska. Begreppet ”den som är med på leken får leken tåla” ger ett nytt perspektiv. Den här leken var mycket väl repeterad och clownerna maximalt lyhörda kring hur mycket och länge det var möjligt att flörta och busa med publiken. Förmågan till inkännande och kontroll, var ett faktum.

Jag undrar dock hur Parkteatern tänkte vid planerandet av platsen för premiären. För mig är det är lite konstigt att föreställningen sker mitt i en park och att det förväntas att barnen och de vuxna ska sitta direkt på gräsmattan på marken. Det skulle man aldrig komma undan med om publiken hade varit enbart vuxna. Trots att vädret den senaste tiden varit väldigt soligt var gräset fuktigt och många barn blev blöta och fick gräsfläckar. Att gå på teater/cirkusföreställning innefattar nog en stol att sitta på för många. Riktigt syn tyckte jag om den morfar som tagit med sitt barnbarn och knappt kunde resa på sig efter föreställningen. Varför ska barn och deras vuxna behöva ha det blött och obekvämt frågar jag mig?

Man blir glad över det faktum att teckenspråket är en så självklar och naturlig del av clowneriet. Efteråt var det många hörande barn som hade nappat upp en del tecken och fyndiga lärare som också registrerat ett och annat. Teckenspråket ger också kroppsspråket en skjuts i rätt riktning och får oss att tänka och känna in.

Föreställningen öppnades upp och knöts samman på likande sätt, med sånger och rörelser, ”dansa runt och prata strunt”. Efteråt var jag precis som barnen bara tvungen att gå fram och titta på clownerna. Åhh Manne var precis lika artig och charmerande som alltid och en stor eloge till hela familjen af Klintberg som påvisar hur riktiga clowner får oss att bli glada, busiga och känna oss som 5 år igen.

Teaterrecension : Äga rum – en dröm om framtiden

by

Äga rum
Manus: Karin Bjurström och Elin Almén efter tolv tjejers berättelser
Regi: Karin Bjurström
Scenografi o kostym: Frej Wells
Premiär på Arena Satelliten Sollentuna den 18 maj 2018

Teater Norras första projekt för ungdomar är en pjäs skapad efter 12 tjejers berättelse om livet som ung och drömmen om framtiden.

Här handlar det mycket om killar och tjejers roller. Om utseende och förväntningar om hur man skall vara. Om sex och längtan efter kärlek, om attityder och förväntan. Om kaxiga killar i flock som blåser upp sig. Men också tjejer med självförtroende som vågar ta plats.

Även om tonen är tuff och kaxig ibland så är det en föreställning som gör en glad. Så mycket tankar och känslor ger en tro inför framtiden.

Jag tycker det är en härlig föreställning som speglade många frågor. Man skrattar igenkännande till mycket, men blir också lite fundersam över att så mycket är sig likt sen förr. Att så lite har hänt i förhållandet mellan könen. Fortfarande är det killarna som jagar tjejerna. Och man har samma
fördomar om kvinnligt och manligt medan mycket annat blivit öppnare. Kanske framtiden blir bättre?

En härlig ensemble av bara tjejer skapar en värld av olika typer, både killar och tjejer. Alla är bra i sina roller även om man naturligtvis deltar olika mycket.

Den mest tragiska blir den vuxna grannen, Inger Nilsson som naturligtvis får dras med alla vuxnas problem. Och lärarinnan som offrade sin dröm om en advokatkarriär för att serva sin pojkvän som sedan blev advokat. Samt den något jobbiga gympaledaren som dyker upp i olika sammanhang. Jämfört med dem så tror man att de här starka unga tjejerna kommer att få en bättre framtid.

Som vuxen känner man att ungdomarna har mycket energi och kraft och när hela ensemblen springer ut i det fria så blir det en perfekt avslutning på en dynamisk och roande föreställning.

Koreografi: Stina O´Connell
Ljusdesign: Philip Öhlund
Ljustekniker: William Sidfäldt
Ljud: Dante Wiechel

Foto: Hermine Werner

Performance Lectures – Två unika röster om ett rasistiskt segregerat Sverige (Teaterkritik)

by


Performance Lectures – Musik för en no go-zon
Dramaten, Målarsalen
Medverkande: Salla Salazar och Irene Molina

Irene Molina och Salla Salazar. Två vitt skilda människor. Men med beröringspunkter. Den ena professor inom kulturgeografi. Den andre artist främst känd från The Latin Kings. Båda invandrare, födda och uppväxta i Stockholms förort, som sett och upplevt den svenska rasismen på nära håll. Idag hjältar som båda skriver sitt eget narrativ.

Performance Lecturess – Musik för en nogo zon är en del av Dramaten&, nyskapande scenkonst med konstnärer som annars inte ryms inom teaterns ordinarie repertoar. Under det stundande valåret vill Dramaten ge utrymme åt nya berättelser och perspektiv.

Performance lectures är performance och föreläsning som blandar narrativt berättande med dramaturgi och musik. Salla Salazar är blyg. Han ogillar att stå på scen. Ändå sitter han där, kanske för att han måste. Under dryga timmen berättar han om att växa upp i förorten, om bandet The Latin Kings och om hur de ständigt underminerades på grund av sin hudfärg. Hans historier avlöses med snygga beats – Leila K och svensk hiphop. I en sliten soffa placerad i mitten av scenen sitter han och delar med sig av bandets många bravader. The Latin Kings är ett legendariskt hiphop-band som haft stor betydelse för den svenska hiphopscenen. Med frustration berättar Salla om producenter och skivbolagsnissar som placerat The Latin Kings i fack. Om fotografer som ställer bandet framför Kungahuset som en “rolig” anspelning på bandets namn. The Latin Kings startar egen studio – Red Light Studio och plötsligt skriver de själva sitt narrativ. Livet i förorten är fyllt av glädjeämnen –  spännande möten med människor från alla delar av världen, men också sorgefyllda stunder som sätter djupa spår. En arg rasistisk granne slår yxan i familjens dörr. Ut av rädsla att stöta på marodören i trappuppgången förbjuder Sallas mamma barnen från att gå ut.

Irene Molina är akademiker vars antirasistiska forskning haft stor betydelse. Tillsammans med kollegorna tog hon rasifieringsbegreppet till Sverige och myntade Intersektionalitet, om hur maktstrukturer- klass, rasism och patriarkatet samverkar. Irene är uppväxt i Tensta. På 80-talet flydde familjen militärdiktaturen Chile. De kom till Stockholm och det invandrartäta Tensta. Med en kulturgeograf-ögon betraktar hon sin omgivning. Tensta är den mest välplanerade stadsdel hon någonsin sett. Under sin tid i Stockholm- och Uppsala får hon uppleva rasismen på nära håll. Irene märker hur vissa ser ner på henne och hur familjen exkluderas ur samtliga bostadsköer på grund av något banalt som hudfärg.

Det är en mörkt Sverige som målas upp. Ett land där segregering och utanförskap är vardag hos icke-vita. Salla berättar med toner, Irene med ord. Hennes avhandling Stadens Rasifiering är känd inom akademin. Inom urbanism och rasism är Irene en av de verkligt stora.

Deras berättelser fascinerar och chockerar. Tillsammans säger de något om Sverige –  Världen mest jämställda land… Publiken bjuds in att delta. Vi uppmanas att använda mobilerna. Via Youtube-videos och bildspel får vi ta del av deras liv. De känns intimt.

Både i form och i utförande är Performance Lectures något utöver det vanliga. Det är musik, föreläsning och interaktiva moment. Den svagaste länken är det interaktiva delarna. En bild säger inte alltid mer än tusen ord och även om fotografierna vi tittar på skapar en autenticitet så känns upplägget ogenomtänkt. Skaparna kunde likväl kapat den delen eller tagit det till ytterligare en nivå där publiken får ställa frågor och vara med i samtalet.  

Performance Lectures nyanserar bilden av ett segregerat land där rasism är vardagsmat. Tiderna är oroliga. Socialdemokraternas strama migrationspolitik med tillfällig asyl och  gränskontroller gör inte situationen bättre. Därför är Dramatens initiativ ett välkommet inspel. Som avslut får publiken dansa till salsarymter. Kanske är det just så Dramaten borde avrunda alla sina föreställningar för att i minglet möta andra, få nya perspektiv och en djupare förståelse för hur det är att vara den som alla pekar finger mot.  

Petter Stjernstedt