Titel: Längtan
Manus: Anna Jordan
Åldersgräns: 15 år.
Premiär: 21 februari
Med: Filip Johansson, Alexander Jubell, Maria Zakrisson Mortensson, Louise Ryme
Översättning: Joachim Siegård
Regi: Michaela Granit
Scenografi: Karin Lind
Musik och ljuddesign: Daniel Douhan
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Kostymdesign: Maria felldin
Maskdesign: Nina Lagnefeldt
Föreställningen är 2 tim och 20 min lång inklusive paus.
Orginaltiteln är Yen, längta på japanska. Det är längtan efter en familj. Efter en mamma vars omfamningar stillar ett oroligt barn. Längtan efter pengar, kunskap och trygghet. Längtan efter ett liv som alstrar hopp, ett hopp om att den ljusnannde framtid är för dem.
Harley bor tillsammans med lillebror Robbie i mammas lägenhet. Modern Maggie har flyttat ut och överlåtit ansvaret för Robbie på Harley, ett ödesdigert misstag. Robbie som har slutat gå till skolan spenderar dagarna i ända med att se på porrfilm och spela tv-spel. På kvällen serverar storebror chips och godis, eller i bästa fall capriciossa-pizza, på återanvända plasttallrikar.
I förgrunden bubblar oron. Rädslan över mamman som dricker tills hon spyr. Varje natt ser pojkarna ut genom fönstret, nervösa över att skymta en vilsen mamma vinglandes på sköra ben. En bristfällig uppfostran har inte lärt dem om att ta ansvar för och visa hänsyn gentemot andra. I den lilla, sunkiga lägenheten hörs sexistiska uttalanden om villiga tjejer som alltid ställer upp när mannen kallar. Men så en dag träffar de Jennifer. Grannflickan med smeknamnet Yen vänder upp och ner på killarnas vardag.
Längtan, skriven av Anna Jordan, är en internationellt erkänd pjäs som rönt stora framgångar världen över. År 2013 fick Jordan motta The Bruntwood Prize för bästa teatermanus. I London på Royal Court och i New York har Yen visats. Och nu är det Stockholms tur. I regi av Michaela Granit ser vi ett drama som i äkta Bergman-anda tar sig an ämnen som svek, skuld, skam och bristande kärlek. Fokus är den komplicerade syskonrelationen två bröder emellan. Med humor och gravallvar angriper Granit ämnet. Regissören och Jordan formar människor av kött och blod att bry sig om. Skådespelet är starkt. Filip Johansson imponerar som hyperaktive Robbie, 13-åringen som bokstavligt talat säger allt han tänker. Louise Ryme gör en trovärdig rolltolkning av mamman Maggie. Möjligen är rollen i den svenska teateregissörens knän väl kantig. Bäst är Alexander Jubell, som storebrorsan Harley. Med enkla medel, små ansiktsuttryck och stumma minner får han fram vad Harley tänker och känner.
I dryga två timmar håller den på, men inte för en sekund försvinner mitt fokus. Det är Anna Jordans förtjänst. Jag vet lite om de tidigare uppsättningarna men har svårt att se hur en historia som denna om trasiga relationer och en stereotyp mansroll kan bli dålig. Yen skildrar arbetarklassens våndor, om förbannelsen att en gång födas in i en viss ekonomisk grupp och aldrig ta sig därifrån. I Michaela Granits händer blir det en samtida historia. Längtan säger något om vår tid. Blicken är vänd mot den lägsta klassen, en ekonomisk grupp vi sällan ser gestaltas på scen. Det handlar om kampen och drömmen om att en dag nå toppen av ett isberg. Utan pekpinnar och tillrättalagda sanningar, med längtan i syn och kolmörker i blick, hittar Jordan och Granit hem.
