Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Välgjort om vändpunkter – Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter Backa Teater

by

Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter

Foto Ola Kjelbye

Premiär 23/2 2018

Av: Johanna Larsson, Kristina Ros  (initiativtagare Anna Harling, Elin Bornell)

Regi: Johanna Larsson

Scenografi & kostym: Linda Wallgren

Intervjuer: Ylva Mårtens

Kompositörer: Niclas Ericsson, Mats Nahlin och Emma Nordenstam

Musiker: Mats Nahlin och Niclas Ericsson

Spelas på Backa Teater Lindholmen Hisingen till och med 17/5

Föreställningens längd c:a 85 min  , Från 10 år

Jag såg uppsättningen matinétid 3/3 då det var stor åldersspridning, från pensionärer till deras barnbarn. Vad vi ser är inte en linjär pjäs med tidsaxel, utan en redogörelse för  svaren på en specifik fråga.  Frågan till målgruppen 10-12 åringar: Kan du berätta om någon händelse som haft avgörande betydelse i ditt liv, något som inneburit att livet förändrats? Vi hör den intervjuande reportern ge exempel, på vad hon kallar vändpunkter.  Resultatet från workshops med cirka 160 barn och arton djupintervjuer av frilansjournalisten Ylva Mårtens utgör råmaterialet. Dessa kollektiva erfarenheter kan sägas forma ett tvärsnitt av Göteborg av idag.  Titelns drastiska metafor är naturligtvis hämtad från  ett av intervjusvaren.  Fyra skådespelare redovisar i ord och handling vad barnen berättat.

Skådespelarna  möter oss i foajén, De kommer i kängor, raggsockar, och varna tröjor. Våra ledsagare är utrustade med walkie-talkies.  Tar på sig  blåa dunjackor, varvid de eskorterar publiken gruppvis in i salongen. I gångtunneln blåser det och är dimmigt. Vi är på väg till ett tältläger på hög höjd,  hänvisas vid framkomsten till bänkar utplacerade i helcirkel.  Vi sitter i  vindskydd och framför oss finns  stenbumlingar.  Uppspända på linor hänger färgglada flaggor, eller  snare  tyglappar med barnens formuleringar nedskrivna.  Den otympliga inspelningsapparaturen som skådespelarna växlar om att bära, är ytterligare  väsentlig rekvisita.

Längst bort sett från ingången har de två påpälsade musikerna slagit läger.  Piano, vibrafon och flygelhorn är några av deras instrument. Den stämningsmättade musiken bäddar in och ger associationer, förutom att ackompanjera två sånger skrivna av Emma Nordenstam. Att kunna  fånga uppmärksamheten hos ung publik, är något av Backa Teaterns varumärke. Man kommer nära, har avpassat tilltal, befinner sig på rätt nivå.  Men teamet har gjort det svårt för sig denna gång.  Har skaffat sig en  utmaning, omöjlig att lösa till hundra procent. Syftar på att kvartetten på scen  konstant måste vrida på huvudet. Ändå missar jag att uppfatta somliga repliker och ansiktsuttryck.

Foto Ola Kjelbye

Vad är det för vändpunkter som delges?  Några ämnen som Mårtens – känd från program i P1 som riktade sig till barn –  håvade in med sin  vana intervjuteknik: Mångårig mödosam flykt undan krig,  hur avundsjuka yttrar sig när syskon föds, familjen ska flytta, hierarkier i klassen vars förtryck lyckligtvis upplöses,  rymma hemifrån när frustrerad mamma använder våld  samt om fördelen med att befinna sig i klungan när den ”lömska” puberteten tar kroppen i besittning.  Skådespelarna hoppar blixtsnabbt in i skissartade roller. Byter ständigt perspektiv oavsett ålder och kön. Lustigt nog har ensemblen viss slagsida, i och med att den innehåller tre kvinnor och en man.  Kanske därför en av musikerna blir haffad att vara med i en kortare scen.

Verkade som om de duktiga aktörerna kunde hålla uppe intresset hos lägsta åldersgruppen. Ibland ökade intensiteten och en del effekter bidrog nog.  Scenografin var spännande och fantasifull. Och att krypa in i tält eller potta kula har sin charm.  Prisade Backa Teater jobbar aktivt med representation och mångfald. Stämmer min minnesbild, pratade åtminstone Alejandra Goic flera språk. Replikerna på spanska och syrianska(?) översattes inte, utan sammanhanget fick förklara. Vid ett par tillfällen tycker jag, att ord främmande för mellanstadieelever hördes, såsom attityd och tillgänglighet.  Missuppfattning av mig, ord lagda i barns mun eller avancerat ordförråd?

Fascinerande att ta del av unga reflekterande röster. Lika fascinerande att höras deras uttolkare förmedla och se hur de gestaltade olikartad problematik.  Kvartetten bottnade definitivt i sina flyktiga karaktärer. Hade gärna varit flugan på väggen, när de tvångskommenderade besökarna på skoltid, diskuterar med sin lärare om vad de fått för tankar.  Efter föreställningen eskorteras vi igen, samtidigt hörs som ett appendix  avsnitt ur de autentiska historierna ur högtalare.

Skådespelare: Elin Bornell, Alejandra Goic, Anna Harling och Ramtin Parvaneh

 

 

 

 

 

 

 

Teaterkritik: Stockholmsdjur – en hissnande djuriskt rolig stund med satiriska tacklingar mot mänskligheten

by

Stockholmsdjur
Manus David Book
Regi och visuellt utformande Ensemblen
Teknik Robin Auoja, Mika Knutsson, Alvin Lilliestierna och Tommy Lindström
Parterren Teatern på Stadsteaterns Fri scen Kilen, 5 mars 2018

Det handlar om djur i vår huvudstad, men ur deras perspektiv. De har det lite till mans som vi människor ibland. Kanske är det enbart ett djuriskt sätt att kritisera eller driva med hur ironiskt mänskligheten har det. För det är ju så att våra liv kan få så konstiga perspektiv ibland i en värld som kräver att vi alla är huvudrollsinnehavare i samma livsspel. Fast i slutändan handlar det ju om ”…vem som orkar simma motströms vid Operan…” och inte att vi måste ”dö för Skansen…”

Trots att vi bor i en huvudstad så finns det ju ett och annat djur som rör sig fritt. I den här föreställningen får vi möta allt från en poetisk ledhund, en hyfsat nöjd ko som bor på Skansen och till en bäverfamilj med äktenskaps- och barnuppfostrings problem. De utsätts dessutom av mäklare, coacher och separationer, som ifrågasätter deras val, engagemang, kärleksliv och marknadsvärde.

Att vara tre skådespelare och ha så många roller kräver sin skådespelare. Jag kan inget annat än känna stor beundran över den förmåga till snabba byten, inlevelseförmåga och höga tempo med rätt energi vid rätt tillfälle. Att dessutom låta män och kvinnor spela olika genus, ger också härlig brytning med det traditionella och friskar upp våra tolkningsutrymmen. I fablernas värld verkar dock allt tack och lov allting vara möjligt.

Scenografin var kanske inte det mest öronbedövade under föreställningen, även om information kring djurarters ursprung och beteende gav snygga övergångar från ett djurs berättelse till ett anats. Däremot var kostymerna i all sin enkelhet ofta väldigt roliga eller kloka och de enskilda djurens kroppsspråk träffsäkra. Det finns så mycket härligt att lära sig från vår fauna som hade tagits väl tillvara.

Manuset kändes som en stark blandning mellan satir och ironi. Olika delar av samhällsapparaten fick sin ”kängor”, samtidigt som djurarterna fick anamma allmänmänskliga brister och förtecken. Mest inspirerad borde vi människor bli kring den kärlek som växte fram mellan skilda arter. Djuren gav varandra chanser, som få människor skulle ge varandra. Trots att elementen talar emot oss ibland finns det ju aldrig någon ursäkt att inte vilja älska om chansen ges. Det är ju nästan djurplågeri att säga nej.

Jag kommer aldrig mer att kunna se på en svan vid Operan utan att undra hur hens kärleksliv berikar eller om åtrån finns på annat håll. En sak har svanarna lärt mig som jag plockar med i livets ryggsäck och det är att man inte ska var ”… kortsiktig i sina njutningar …”

Medverkande på scen Henrik Bergström, David Book och Johanna Rane

Teaterkritik: Kejsaren av Portugallien med Riksteatern – gripande

by

Niklas Falk (Jan), Lovisa Onnermark (Klara Fina Gulleborg) och Lia Boysen (Kattrina)
Foto: Sören Vilks

Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf
Dramatisering av Lucas Svensson
Regi Carl Johan Karlsson
Scenografi Johanna Mårtensson
Premiär 4 mars 2018 i Riksteaterns uppsättning

Ingen kan som Selma Lagerlöf berätta en historia. Hennes berättelser om människor och deras förehavanden är spännande, vackra och gripande. Ofta innehåller de allt man kan begära av litteratur. Hon skriver om människor som älskar och hatar. Om känslor som är starkare än viljan. Känslor som varar länge, ibland längre än ett människoliv. Hon skriver inte bara om deras känslor och handlingar . Det finns också något mer som driver dem, något övernaturligt, något som inte kan förklaras. En människas liv blir större än människan.

I Kejsaren av Portugallien blir Jan i Skrolycka välsignad med en dotter. Då blir han en levande människa Han älskar sin dotter med en kärlek större än vettet. När han blir övergiven av henne finns kärleken kvar men galenskapen ersätter förståndet. Hans kärlek som blev för kvävande för en dotter. En dotter som i den här versionen kämpar för sin frihet för den nya tiden. De gamla blir kvar i den gamla tiden. När Jan står för den allt uppgivande kärleken står hans hustru Kattrin för en förnuftig kärlek. Hon tar hand om sin Jan. Hon bannar sin dotter för att hon kastar all kärlek på soptippen.

Uppsättningen är jordnära och följer i mycket Selmas Lagerlöfs historia trots att handlingen är förlagd till mellankrigstiden. Det råder ekonomisk misär för många och
klassklyftorna är stora men folkhemmet är i antågande och socialdemokraterna valtalar. Jans sista fiende blir bilden av Hitler.

Jag tycker det är en gripande pjäs och man kan se den som en eloge till den uppoffrande kärleken. Den är också rolig med Jan i kask och medaljer av chokladpapper och hans medborgare Stoll-Ingeborg med sin armé av trä. En Kejsarinna från Portugallien är en härlig fantasi i en tid då allt utanför Sverige var mycket långt bort. Allvaret finns där med frågor om synd och skam. Jag saknar egentligen bara lite mer av det obegripliga som finns i den skrivna historien.

Niklas Falk som Jan gör honom både naiv och klok. Lia Boysen som Kattrina har så tydliga artikulering att hennes monolog i andra akten är en njutning att lyssna på. Övriga skådespelare är också mycket bra som Lovisa Onnermark, Mårten Andersson, Marika Holmström med flera.

Kejsarvisan är tonsatt av artisten Min stora sorg.

 

Teaterkritik: Ilya – En seg minnesförlust utan klarhet med ett förlorat barn i centrum

by

Foto: Bengt Wanseliu

Ilya
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik Frida Hyvönen
Scenografi Robin Wagner
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus Linus Fellbom
Ljud Camilla Nässström, Johan Ehn
Stockholms stadsteater, föreställning söndagen den 4 mars 2018 (urpremiär 2 mars 2018)

När livet krisar, när allt går åt skogen och vi tappar fotfästet, så är vi i Sverige inlindade i en falsk förhoppning. Vi tror villkorslöst att nära, kära eller samhället kliver in och reder upp allt åt oss. Vi tror att om vi går till polisen så kan de lösa alla brott, vänder vi oss till sociala myndigheter så försvaras de värnlösa och går jag hem så kan någon krama mig lugn och lycklig igen. Vi glömmer de mänskliga faktorerna, det mörka i oss och att varje människa trots allt står sig själv närmast. Ingenting är fullkomlig eller perfekt, framförallt inte när det krisar.

Mary hamnar på en polisstation och har tappat minnet. Hon minns enbart att hennes dotter är borta och hon minns inte ens vad hon heter. Hon får arbetsnamnet Ilya efter en gammal bortsprungen hund. Polisen förstår sig inte på henne dessutom och är upptagen i byråkratiska processer. Hemma har Mary en pojkvän (barnets far) som är våldsam och som suger ur henne kraft och energi. Var ska man börja för att göra det bortsprungna barnet rättvisa? Avstånden mellan de ena och andra processerna är alldeles för långt. Ingen början eller slut på något, leder till något väsentligt för 8-åringen, ”…folk pratar bara sönder en…” och ”har jag rätt till en advokat för jag känner mig lurad…”. Föreställningen tar upp ett viktigt problem och det är hur chock och förtvivlan påverkar oss. En minneslucka kan drabba oss alla om påfrestningen i verkligheten blir för stor. Man behöver vara oerhört frisk och allert för att kunna försvara sig i tuffa stunder. Modern tas inte på allvar någonstans och barnet försvinner mellan stolarna.

Scenografin har innerligt funnit sina amerikanska toner och unikt vackra lösningar i grått. Det gör att tempot mellan de skilda platserna går att lösa genom genialiska skjutdörrar och tydliga skyltar och möbler. Att ensemblen är så stor och rollerna så många, höjer också möjligheten till tolkningar av historien. Tack vare antalet människor på scen orkar man hålla nyfikenheten uppe.

Mest förunderligt i föreställningen är de hat mot idrott som en socialsekreterare påvisar i samtal, i kombination av en vulgär styvpappa som från ingenstans vill knäppa upp byxorna och uttrycker att oknullade kvinnor är det värsta han vet. Förutom att enbart försöka chocka, vet jag inte riktigt var all den passiva aggressiviteten hör hemma. Självklart vinner tillfälligheternas hysteriska uttryck skratt bland nervösa åskådare. Däremot känner jag mest sorg över att man inte kunde hittat på något annat än att stereotypt slå ner på kvinnors eventuella ointresse för sport och mäns förtryckande sexualitet.

Föreställningen innehåller rytmisk och vacker musik. Samtliga i ensemblen gör individuellt unika sånginsatser där ord och musik är i full harmoni med varandra. När även dans tillförs, ger de helhetsbilden just den där extra finessen som gör byråkratin lättare att acceptera om ej respektera. Lättsamheten gör det tragiska något komiskt. Samhällsapparater sviker oss ju när den inte främjar och räddar. Satiren slår hårt eftersom det är människan som är den största felande länken. Hur skyddar vi oss mot oss själva?

Mary skadas och hjälps lika mycket av de som menar väl och de som vill skada henne. Jag lämnas med känslan att behöva ifrågasätta den goda- och den onda gärningen. Gör vi gott när vi gör väl för någon och vår egen vinning är lika stor? Är något en ond handling om vi slumpmässigt råkat skada någon annan eller är det syftet som räknas? Stackars Mary far dock illa oavsett och det gör dottern också.

Manuset är allt för långt och vid många tillfällen känns det som om syftet är att utmatta oss gång på gång i samma frågeställningar kring dotterns försvinnande och moderns förtvivlan. Metoden leder dock inte till fler insikter, utan snarare till avskärmning från tidens gång. Publiken är vid några tillfällen beredd att ge upp och gå därifrån. En känsla av tjat och undervärdering av publikens intelligens infinner sig. Kanske är manuset att för ambitiöst och uppfattas därmed som något pretentiöst? Kasten mellan nu- och dåtid gör inte heller att handlingen håller ihop. Jag kan inget annat än tänka, ”…finns det ingen tråd som håller samman allt…”

Medverkande skådespelare Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunilla Röör, Ksenia Timoshenko, Odile Nunes, Johanna Lazcano, Richard Sseruwagi, Andreas Kundler, Ada Höstman/Hilda Söderman (antingen eller i föreställningen d.v.s. dottern som 8 åring)

Substanslös skvader – Prat och människor på Folkteatern i Göteborg

by

Prat och människor

Dansteater av: Birgitta Egerbladh

Texter: Kent Andersson och Bengt Bratt

Regi & scenografi: Birgitta Egerbladh

Scenografi: Fredrik Glahns, Kajsa Larsson och Birgitta Egerbladh

Kostymdesign: Kajsa Larsson

Ljusdesign: Fredrik Glahns

Mask och peruk: Susanne Åberg

Musik: Birgitta Egerbladh med flera

Spelas på Folkteaterns stora scen till och med 28/4

Foton Jeanette Frank / Jonas Nyström

Somliga texter smärtar mer än andra att skriva. Detta är ett praktexempel på en sådan text. Har inte gjort någon inventering. men tippar att det blivit jämt fördelade omdömen på betygsskalan, när det gäller hur jag värderat vad jag sett på ombyggda Folkteatern sedan nypremiären med Lars Noréns antika megatragedi. Bara under de få år unga stjärnaktrisen Evin Ahmad tillhört ensemblen, har jag sett flera pjäser värda omdömet tillgängliga intelligenta smällkarameller. Eftersom jag kallats Kultur-Mats och varit fackligt aktiv, var jag förr ombud som bland annat fixade  gruppgående. Och publikarbetare gjorde storstilad reklam för arbetarrörelsens konstnärliga skyltfönster, genom att besöka mina arbetskamrater på APT och i facklig verksamhet.

Ska erkännas att Birgitta Egerbladh bara varit ett namn för mig. Har inte vistats mycket i den nyskapande abstrakta dansvärlden.  Fast estetiken från Benke Rydman och Peter Svenzon, har jag drabbats av, vilket medfört att jag vågat skriva om deras verk i uppskattande ordalag. När innevarande spelår presenterades var Egerbladh närvarande. Blev lockad av hennes motorik med fötter som stod på samma ställe. Vidare tänkte jag att det verkade vara en god idé att sammanlänka hennes koreografi och musik, med strofer från legendarerna Bengt Bratt & Kent Andersson. Emellertid, vid  läsningen av hur dramatikerna revolutionerade teaterkonsten (Catharina Bergil i programmet till Prat och människor), har  besvikelsen bara ökat i intensitet. Beträffande Kent Andersson och hans plötsliga död 2005, skrev jag på beställning ett framforskat porträtt. Minns dessutom fantastiska minnesprogram, bland annat i regi av Lars Magnus Larsson på Folkteatern.

Koreografin är visserligen originell så det förslår med sin överdos av rusningar och  riktningsförändringar. Men uppsättningen är renons på sammanhang och substans. Möjligen finns lager att upptäcka för den som är mer perceptiv. Kan samarbetssvårigheter och egocentricitet vara nyckelbegrepp? En liten stund är öppningsscenen kul. Nyckfullt placerar stolsrader ut, medan de medverkande förvirrat irrar omkring. Hur de än försöker blir de inte nöjda, kan inte finna sig till rätta.  Men efter ett tag inser man att verket saknar logik och framåtrörelse. Kroppar i onaturliga ställningar är bara roligt att skåda en liten stund, om publiken  vet vad rörelserna ska tillföra. Betänk att detta är en helaftonsföreställning på tre timmar, med skådespelare (några har dansutbildning) i en ovan situation.

Det engagemang och den investering i känslor, som var så uppfriskande när koreografen Örjan Andersson jobbade med delvis samma skådespelare i Hamlet ( prisad på Scenkonstgalan nyligen), det lyser med sin frånvaro här. Plågsamt att dissa något en grupp proffs arbetat hängivet med i uppemot två månader.  Men sorgligt nog upptäcktes ingen kommunikation, trots att meningar av folkkära Bratt & Andersson reciterades i utplacerade mikrofoner.  Typiskt nog kände jag bara igen några rader om trösklar och ytterligheter/ innerligheter. Att Karin De Frumerie framförde två sånger var trevligt, men gjorde ingen skillnad. I mitt utmattade tillstånd då jag försökte koncentrera mig, hittades inget som drog mig in i skeendet. Exkluderad blev slutsatsen: Vilket otroligt slöseri med resurser!  Syftet kan inte ha varit att underordna sig förvirrande lekfulla övningar, sådana man tränade på som elev på Scenskolan.

Möjligen har jag för mycket fokus på min egen oförmåga att tillgodogöra mig ett utmanande omfattande verk. Att ensemblen i finalen piffar upp med sig nya scenkläder och peruker, gör varken till eller från. Vem kommer vilja se och hur kommer snacket gå? Relevanta frågeställningar från en denna gång håglös och kanske, enligt andra, oinitierad kritiker.

Medverkande: Evin Ahmad, Ardalan Esmali, Karin De Frumeri, Elisabeth Göransson, Bejamin Moliner, Lena B Nilsson, Kardo Razzazi och Sara Wikström.