Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter
Foto Ola Kjelbye
Premiär 23/2 2018
Av: Johanna Larsson, Kristina Ros (initiativtagare Anna Harling, Elin Bornell)
Regi: Johanna Larsson
Scenografi & kostym: Linda Wallgren
Intervjuer: Ylva Mårtens
Kompositörer: Niclas Ericsson, Mats Nahlin och Emma Nordenstam
Musiker: Mats Nahlin och Niclas Ericsson
Spelas på Backa Teater Lindholmen Hisingen till och med 17/5
Föreställningens längd c:a 85 min , Från 10 år
Jag såg uppsättningen matinétid 3/3 då det var stor åldersspridning, från pensionärer till deras barnbarn. Vad vi ser är inte en linjär pjäs med tidsaxel, utan en redogörelse för svaren på en specifik fråga. Frågan till målgruppen 10-12 åringar: Kan du berätta om någon händelse som haft avgörande betydelse i ditt liv, något som inneburit att livet förändrats? Vi hör den intervjuande reportern ge exempel, på vad hon kallar vändpunkter. Resultatet från workshops med cirka 160 barn och arton djupintervjuer av frilansjournalisten Ylva Mårtens utgör råmaterialet. Dessa kollektiva erfarenheter kan sägas forma ett tvärsnitt av Göteborg av idag. Titelns drastiska metafor är naturligtvis hämtad från ett av intervjusvaren. Fyra skådespelare redovisar i ord och handling vad barnen berättat.
Skådespelarna möter oss i foajén, De kommer i kängor, raggsockar, och varna tröjor. Våra ledsagare är utrustade med walkie-talkies. Tar på sig blåa dunjackor, varvid de eskorterar publiken gruppvis in i salongen. I gångtunneln blåser det och är dimmigt. Vi är på väg till ett tältläger på hög höjd, hänvisas vid framkomsten till bänkar utplacerade i helcirkel. Vi sitter i vindskydd och framför oss finns stenbumlingar. Uppspända på linor hänger färgglada flaggor, eller snare tyglappar med barnens formuleringar nedskrivna. Den otympliga inspelningsapparaturen som skådespelarna växlar om att bära, är ytterligare väsentlig rekvisita.
Längst bort sett från ingången har de två påpälsade musikerna slagit läger. Piano, vibrafon och flygelhorn är några av deras instrument. Den stämningsmättade musiken bäddar in och ger associationer, förutom att ackompanjera två sånger skrivna av Emma Nordenstam. Att kunna fånga uppmärksamheten hos ung publik, är något av Backa Teaterns varumärke. Man kommer nära, har avpassat tilltal, befinner sig på rätt nivå. Men teamet har gjort det svårt för sig denna gång. Har skaffat sig en utmaning, omöjlig att lösa till hundra procent. Syftar på att kvartetten på scen konstant måste vrida på huvudet. Ändå missar jag att uppfatta somliga repliker och ansiktsuttryck.
Foto Ola Kjelbye
Vad är det för vändpunkter som delges? Några ämnen som Mårtens – känd från program i P1 som riktade sig till barn – håvade in med sin vana intervjuteknik: Mångårig mödosam flykt undan krig, hur avundsjuka yttrar sig när syskon föds, familjen ska flytta, hierarkier i klassen vars förtryck lyckligtvis upplöses, rymma hemifrån när frustrerad mamma använder våld samt om fördelen med att befinna sig i klungan när den ”lömska” puberteten tar kroppen i besittning. Skådespelarna hoppar blixtsnabbt in i skissartade roller. Byter ständigt perspektiv oavsett ålder och kön. Lustigt nog har ensemblen viss slagsida, i och med att den innehåller tre kvinnor och en man. Kanske därför en av musikerna blir haffad att vara med i en kortare scen.
Verkade som om de duktiga aktörerna kunde hålla uppe intresset hos lägsta åldersgruppen. Ibland ökade intensiteten och en del effekter bidrog nog. Scenografin var spännande och fantasifull. Och att krypa in i tält eller potta kula har sin charm. Prisade Backa Teater jobbar aktivt med representation och mångfald. Stämmer min minnesbild, pratade åtminstone Alejandra Goic flera språk. Replikerna på spanska och syrianska(?) översattes inte, utan sammanhanget fick förklara. Vid ett par tillfällen tycker jag, att ord främmande för mellanstadieelever hördes, såsom attityd och tillgänglighet. Missuppfattning av mig, ord lagda i barns mun eller avancerat ordförråd?
Fascinerande att ta del av unga reflekterande röster. Lika fascinerande att höras deras uttolkare förmedla och se hur de gestaltade olikartad problematik. Kvartetten bottnade definitivt i sina flyktiga karaktärer. Hade gärna varit flugan på väggen, när de tvångskommenderade besökarna på skoltid, diskuterar med sin lärare om vad de fått för tankar. Efter föreställningen eskorteras vi igen, samtidigt hörs som ett appendix avsnitt ur de autentiska historierna ur högtalare.
Skådespelare: Elin Bornell, Alejandra Goic, Anna Harling och Ramtin Parvaneh