Prat och människor
Dansteater av: Birgitta Egerbladh
Texter: Kent Andersson och Bengt Bratt
Regi & scenografi: Birgitta Egerbladh
Scenografi: Fredrik Glahns, Kajsa Larsson och Birgitta Egerbladh
Kostymdesign: Kajsa Larsson
Ljusdesign: Fredrik Glahns
Mask och peruk: Susanne Åberg
Musik: Birgitta Egerbladh med flera
Spelas på Folkteaterns stora scen till och med 28/4
Foton Jeanette Frank / Jonas Nyström
Somliga texter smärtar mer än andra att skriva. Detta är ett praktexempel på en sådan text. Har inte gjort någon inventering. men tippar att det blivit jämt fördelade omdömen på betygsskalan, när det gäller hur jag värderat vad jag sett på ombyggda Folkteatern sedan nypremiären med Lars Noréns antika megatragedi. Bara under de få år unga stjärnaktrisen Evin Ahmad tillhört ensemblen, har jag sett flera pjäser värda omdömet tillgängliga intelligenta smällkarameller. Eftersom jag kallats Kultur-Mats och varit fackligt aktiv, var jag förr ombud som bland annat fixade gruppgående. Och publikarbetare gjorde storstilad reklam för arbetarrörelsens konstnärliga skyltfönster, genom att besöka mina arbetskamrater på APT och i facklig verksamhet.
Ska erkännas att Birgitta Egerbladh bara varit ett namn för mig. Har inte vistats mycket i den nyskapande abstrakta dansvärlden. Fast estetiken från Benke Rydman och Peter Svenzon, har jag drabbats av, vilket medfört att jag vågat skriva om deras verk i uppskattande ordalag. När innevarande spelår presenterades var Egerbladh närvarande. Blev lockad av hennes motorik med fötter som stod på samma ställe. Vidare tänkte jag att det verkade vara en god idé att sammanlänka hennes koreografi och musik, med strofer från legendarerna Bengt Bratt & Kent Andersson. Emellertid, vid läsningen av hur dramatikerna revolutionerade teaterkonsten (Catharina Bergil i programmet till Prat och människor), har besvikelsen bara ökat i intensitet. Beträffande Kent Andersson och hans plötsliga död 2005, skrev jag på beställning ett framforskat porträtt. Minns dessutom fantastiska minnesprogram, bland annat i regi av Lars Magnus Larsson på Folkteatern.
Koreografin är visserligen originell så det förslår med sin överdos av rusningar och riktningsförändringar. Men uppsättningen är renons på sammanhang och substans. Möjligen finns lager att upptäcka för den som är mer perceptiv. Kan samarbetssvårigheter och egocentricitet vara nyckelbegrepp? En liten stund är öppningsscenen kul. Nyckfullt placerar stolsrader ut, medan de medverkande förvirrat irrar omkring. Hur de än försöker blir de inte nöjda, kan inte finna sig till rätta. Men efter ett tag inser man att verket saknar logik och framåtrörelse. Kroppar i onaturliga ställningar är bara roligt att skåda en liten stund, om publiken vet vad rörelserna ska tillföra. Betänk att detta är en helaftonsföreställning på tre timmar, med skådespelare (några har dansutbildning) i en ovan situation.
Det engagemang och den investering i känslor, som var så uppfriskande när koreografen Örjan Andersson jobbade med delvis samma skådespelare i Hamlet ( prisad på Scenkonstgalan nyligen), det lyser med sin frånvaro här. Plågsamt att dissa något en grupp proffs arbetat hängivet med i uppemot två månader. Men sorgligt nog upptäcktes ingen kommunikation, trots att meningar av folkkära Bratt & Andersson reciterades i utplacerade mikrofoner. Typiskt nog kände jag bara igen några rader om trösklar och ytterligheter/ innerligheter. Att Karin De Frumerie framförde två sånger var trevligt, men gjorde ingen skillnad. I mitt utmattade tillstånd då jag försökte koncentrera mig, hittades inget som drog mig in i skeendet. Exkluderad blev slutsatsen: Vilket otroligt slöseri med resurser! Syftet kan inte ha varit att underordna sig förvirrande lekfulla övningar, sådana man tränade på som elev på Scenskolan.
Möjligen har jag för mycket fokus på min egen oförmåga att tillgodogöra mig ett utmanande omfattande verk. Att ensemblen i finalen piffar upp med sig nya scenkläder och peruker, gör varken till eller från. Vem kommer vilja se och hur kommer snacket gå? Relevanta frågeställningar från en denna gång håglös och kanske, enligt andra, oinitierad kritiker.
Medverkande: Evin Ahmad, Ardalan Esmali, Karin De Frumeri, Elisabeth Göransson, Bejamin Moliner, Lena B Nilsson, Kardo Razzazi och Sara Wikström.
I agree with every word! Ingen logik! Slöseri med resurser!! Jag var arg…mycket arg efteråt…..
Håller inte med alls. Jag tyckte att föreställningen visade olika aspekter av att vara människa. Alla hade en historia som de levde med och kanske som levde med dem. Och det handlade för mig om mötet mellan människor och hur vi relaterar till varandra i grupp. Det var ingen rakt berättad historia, men många fina scener och väldigt bra spel och dans från ensemblen .