Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Underkastelse – en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna

by

Underkastelse
Av Michel Houellebecq
Översättning Kristoffer Leandoer
Dramatisering av Lucas Svensson och Emil Graffman
Regi Linus Tunström
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus Markus Granqvist
Mask Carina Saxenberg
Kompositör och ljuddesign Annelie Nederberg
I rollen: Gerhard Hoberstorfer
Premiär 22 september 2018 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm, Lilla scenen

En stark scenföreställning om männen i den likgiltige överklassen och övre medelklassen som anpassar sig och drar nytta av alla samhällssystem, oavsett hur extrema de som tar över är sitter denna överklass av intelligentsia alltid trygg och kan dra nytta av det nya samhället. Det är en berörande obehaglig påminnelse om hur snabbt det jämställda samhället och kvinnors rättigheter kan försvinna.

Underkastelse bygger på idéromanen av Michel Houellebecq från 2015 och handlar om en Francois, fyrtioårig universitetsprofessor i litteratur i Paris, som har svårt med personliga relationer och inte klarar att binda sig vid en kvinna samtidigt som samhället håller på att förändras. Som professor på universitetet utnyttjar han sin situation och tar en ny älskarinna bland de nya studentskorna varje nytt läsår. Han är extremt ensam och likgiltig. Året är 2020 och Det muslimska brödraskapet tar sakta men bestämt över makten i Frankrike med nästintill demokratiska metoder. Det muslimska brödraskapet blir tvåa efter högerextremisterna i första omgången av presidentvalet och slår ut socialisternas kandidat. Socialisterna väljer då att hellre stödja Det muslimska brödraskapet än högerextremisterna. Vi kan se många paralleller till vad som händer i Sverige både nu efter valet och före valet.

Gerhard Hoberstorfer visar vilken enastående skådespelare han är. Underkastelse är en form av monolog, en enmansföreställning på en timme och fyrtio minuter, men det är inte en död sekund, inte en sekund som är seg, inte ens när han står helt tyst. Allt är fyllt av närvaro.

Dramat, liksom romanen, skulle lika gärna kunnat heta ”Anpassning” eller ”Normalisering” skriver författaren Göran Greider i programmet till denna uppsättning. Att romanen och därmed också uppsättningen i Stockholm har namnet ”Underkastelse” beror väl bland annat på att ordet islam i sin grundform betyder underkastelse och lydnad.

Scenen är ett fyrkantigt utrymme med publiken placerad runt om på alla sidor. På scenen finns en säng i ena hörnet, ett skrivbord med böcker på den andra, en fåtölj i det tredje och ett litet kylskåp och mikrovågsung i det fjärde hörnet. Här rör sig universitetsprofessorn Francois och vi får följa hans reaktioner före, under och efter det muslimska maktövertagandet.

Göran Greider skriver om romanen och uppsättningen att Francois är ett tydligt anletsdrag i västvärldens ansikte och det där draget går, tyvärr att hitta i allas våra ansikten.
Detta ansiktsdrag träder fram ur den moderna värld där de gamla hederliga ideologierna, socialism, konservatism, liberalism betraktas som överspelade och mossiga. Det finns inte en enda barn i Houellebecqs roman. Det finns heller knappt en enda person som inte hör till de övre statusskikten i det franska samhället, förutom några få prostituerade som han söker upp. Det finns inga politiskt aktiva nedanför ministernivå och utanför media.

Romanen liksom uppsättningen ger en skrämmande bild av vad som kan vara på väg att hända i västvärlden idag. I Underkastelse är det en muslimsk grupp som tar över, som skickar kvinnorna till hemmen, förbjuder kvinnor att gå på universitet, lagstiftar om att kvinnor ska bära täckande kläder och ger männen rätt att gifta sig med fyra kvinnor. Allt detta sker med acceptans från de övre samhällsskikten som snabbt anpassar sig och drar nytta av det nya samhället. Det känns igen från vad som skildras i romanen och tv-serien The Handmaid’s Tale. Det spelar ingen roll om de nya som tar makten är fundamentalistiska muslimska grupper, eller fundamentalistiska kristna eller högerextrema fascister: kvinnorna drabbas alltid och ett patriarkatet tar över.

Det finns många bottnar i romanen liksom i uppsättningen. På Kulturhusets hemsida beskrivs föreställningen:
Är det en pjäs om Västerlandets undergång, inte på grund av några påstådda hot utifrån, utan till följd av sin egen livsleda och oförmåga att skapa mening? Är det kanske i själva verket en smygrasistisk pamflett dolt under några lager av ironier och dubbelironier? Är det en helt ärlig satir över en viss utdöende art av vita kränkta kulturmän? Eller bottnar allt ytterst i en smärtsam längtan efter något större än oss själva, något att uppgå i; Underkasta sig.

Det finns flera nivåer i vad som berättas och det är i hög grad också upp till betraktaren att tolka och förstå. Oavsett hur vad och en tolkar den är det utan tvekan en stark, berörande och fascinerande föreställning med Gerhard Hoberstorfer som suger in min uppmärksamhet från första stund tills slutapplåderna kommer och salongen tänds igen.

Teaterkritik: Ett dockhem 2 – Nora kommer tillbaka femton år sedan

by

Ett dockhem 2
Av Lucas Hnath
Översättning Molle Kanmert Sjölander
Regi Philip Zandén
Biträdande regi Gunilla Röör
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Ann Bonander Looft
Ljus Tobias Hagström-Ståhl
Ljud Simon Mårtensson
Mask Ulrika Ritter
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern Stockholm 21 september 2018

Ibsens drama Ett dockhem slutar med att Nora går ut ur dörren. Hon lämnar maken Torvald och barnen och allt för att ge sig av, för att leva sitt eget liv. Den norske dramatikern Henrik Ibsens pjäs spelades första gången den 21 december 1879 i Köpenhamn. Det i en tid då kvinnor inte hade rösträtt, då maken var förmyndare över sin hustru. En tid då gifta kvinnor inte fick arbeta och skriva under avtal utan att maken skrev under. För övrigt en situation som råder idag för kvinnor i Iran.

Lucas Hnath har skrivit ett uppföljande drama som utspelar sig femton år efter att Nora lämnade familjen. Hon träder in igenom samma dörr som hon gick ut ur och möter ett förändrat hushåll. Väggarna är kalare och familjen har levt vidare utan hennes närvaro. Hon har inte hört av sig en enda gång under de femton åren och hennes dotter Emmy känner hon inte ens igen.

Det har gått bra för Nora. Hon har lyckats som författare, fast under pseudonym. Hon skriver böcker om kvinnors situation och hon kämpar mot det patriarkala samhällssystemet.

Det märks att Ett dockhem 2 är skriver många, många år efter den tid den skildrar. Det finns mycket av vår tid i hur de talar. Karaktärerna är skildrade något överdrivna, speciellt Nora som vigt sitt liv åt att få bort äktenskap som funktion. Hon missar själva poängen: det är det patriarkala samhällssystemet som förtrycker kvinnor inte äktenskapet i sig. Det är väl vad pjäsförfattaren vill säga med sin pjäs, bland annat i alla fall.

Premiärföreställningen fick stående ovationer. Jag är däremot lite kluven. Pjäsen framfördes med en viss distans. Det var som att skådespelarna drev med sig själva. Som om de skrattade åt sig själva när de gormade och grälade. Det kan dock vara realistiskt på sitt sätt. När vi människor grälar är det ibland som att vi spelar upp en roll för omgivningen. En stor del av publiken hade dock roligt och skrattade de gånger då komiken fick ta över.

Det är fyra rutinerade, erfarna skådespelare på scen och allra allra mest njöt jag av Marie Göranzon, som barnflickan Anne Marie, och Matilda Ragnerstam som dottern Emmy. Marie Göranzon äger scenen med naturliga pondus och sin utstrålning, hon behöver inte säga något ändå har hon hela vår uppmärksamhet. Matilda Ragnerstam är trots sin unga ålder (hon är född 1987) rutinerad skådespelare. Som dotter till skådespelarna Göran Ragnerstam och Carina Boberg fick hon tidigt roller, som 2002 i Överallt och ingenstans och 2003 i Håkan Bråkan (Julkalendern 2003). Hon har också bland annat varit med i Maria Wern – Drömmar ur snö och i tv-serien Jordskott. I Ett dockhem 2 är hon naturlig och står där på scen, chosefri och stark, spännande.

Som jag skrev i inledningen finns det delar av vår värld och också i vårt svenska samhälle där kvinnor inte har samma rättigheter som män. Fortfarande. Jag kan därför sakna en del i manus. Det är lite för uppenbara och förväntade scener. Först möter Nora den åldrade barnflickan Anne Marie. Två olika kvinnoroller möter varandra: den välbärgade Nora som vuxit upp med rikedom och som tagit klivet ut till självständighet och den gamla kvinnan, född under fattiga omständigheter och som tvingades lämna bort sin barn då hon inte kunde försörja sig och barnet. Där finns en problemställning som jag skulle tycka vore intressant att fördjupa.

Nästa person Nora möter är maken Torvald som under de femton år som gått hunnit förstå en del av kvinnors situation. Varför stack Nora bara istället för att stanna och kämpa tillsammans för att förändra? Den frågan ställer han. Det är en bra fråga som det förstås inte finns ett enkelt svar på. Ibland måste någon lämna för att överleva. Frågan blir ännu svårare när dottern dyker upp. Hur kunde Nora lämna de tre barnen? De här frågorna är starka men jag känner inte att de riktigt tas på allvar. Jag vet inte om det är dramatikens manus som är för ytligt eller om det är regissören Philip Zandén (som dessutom spelar Torvald) och biträdande regissör Gunilla Röör som valt att lägga föreställningen på den här lättsammare nivån. Men som sagt: publiken var extatisk.

I rollerna:
Helena Bergström
Anne Marie Marie Göranzon
Torvald Philip Zandén
Emmy Matilda Ragnerstam

Teaterkritik: Visselblåsaren – Härligt feta kängor som vrider yttrandefriheten och svensk sexualitet till nya heta breddgrader

by

Visselblåsaren – Vagina dentata
Manus Jens Ganman
Regi Fredrik Hiller
Ljud- och videoproducent Roland Sundell
Producent Annika Bolmé
Föreställning 17 september 2018
Teater Studion Lederman

Att Julian Assange som gjort sig känd för att förespråka yttrandefriheten, lyckas göra sig ökänd genom att totalt misstolka två kvinnors sexuella yttringar, kan ses både som sorgligt och förvånansvärt. ”När jag först kom till Sverige var jag en hjälte” säger Julian. Lärdomen är därmed att det är skillnad mellan teori och praktik. Det här med tydlighet mellan parter är ju en förutsättning för att friheten ska vara fri för samtliga och inte enbart för någon. Huruvida Assange våldtog kvinnorna ur ett lagligt perspektiv eller inte är svårt att veta och det ska vi låta vara osagt. Kvinnorna kände sig dock kränkta efteråt när de visade sig att de inte var ensamma i högen av erövringar som Wikileaks grundaren gav sig hän åt. Han ville ha fri sexualitet i Sverige de liberalaste landet på jorden eftersom han kände sig som en ”rockstjärna”.

Inledningsvis frågade jag mig varför det var viktigt att Dahlstedt skulle spela alla rollerna på scen själv. Det är ju inte bara så att han har samtal mellan två karaktärer på scen i växelverkan, det kommer också upp filmreportage, intervjuer och proklamationer där skådespelaren även gör alla dessa roller. Till en början ska erkännas att jag tyckte det var väldigt stressande som publik och jag ömmade också för skådespelarens arbetssituation. Borde någon läxa upp regissören och kolla att Rasmus fått ordentligt betalt? Men med tiden växer bilderna av rollerna och de satiriska budskapen tydligare. Det finns en möjlighet med enbart en skådespelare, att inte tydligt behöva välja sida av situationer när han hätskt driver, häcklar, ironiserar och trycker hårt på karaktärerna och samhällsapparaten med satir. Less is more, heter det ju så slående. Rasmus Dahlstedt är dessutom begåvad med att kunna härma röster och dialekter på ett sådant vis att inte vem som helst skulle kunna göra det i hans ställe. Det enda som retar en smyg religiös är att det är skillnad på rollen och klädseln mellan en präst och en diakon ( Anna Ardin är diakon), även om kyrkans män och kvinnor ibland kan dras över samma kam när de ska häcklas.

Föreställningen är ett öppet samtal mellan parter som är en del av det svenska samhället. Tolkningen av huruvida Julian Assange kan vara skyldig tvistar den vise. Verklighetens faktum om han skulle bli utlämnad till USA om han kommer till Sverige speglar också föreställningen. Det är mycket bitande satir på skilda nivåer och ingen samhällspart kommer undan sitt ansvar i tolkningarna. Vissa saker skrattar man glatt åt och andra träffar hårdare. Det frimodiga förslaget att Assange skulle behöva tvångskastrering för att feminismen ska bli nöjd är naturligtvis en morbid tanke. Fast det kan nog vilken människa som helst fantisera om med en enkla skitstövel som uppför sig som en dryg ”penis på två ben”.

De olika spåren mellan de skilda samhällsinstitutionerna och ansvarsnivåerna var mycket roande, men något förvirrande. Handlingen var inte direkt tydlig och självklar. Vi flera tillfällen trodde vi i publiken att föreställningen var slut och där kunde den också ha satt punkt. Manusförfattaren hade dock då valt att gå en vända till ur ett annat perspektiv. Ibland kändes det upprepande även om det var roligt hur den svenska präktigheten med vår ”ytterst fina värdegrund” gång på gång fastslogs.

Det är en stor bedrift att föra en monologliknande föreställning under så lång tid som Rasmus gör. Dock ska han ha ännu större beundran för att han kan behålla sig lugn i rollkaraktärerna och tappa bort sig, komma av sig och begära replik, utan att tappa fokus eller energi. Dessutom ska det erkännas att jag inte var medveten om att han kunde sjunga och spela på lika hög nivå som sitt agerande. Kom nu inte bara och säga att mannen kan dansa också, för då förlorar vi honom till Assanges hemland USA.

Jag tar med mig funderingar kring Sverige och vårt samhälles behov av att ständigt vilja vara lite mer än alla andra. Hur vi gång på gång vill vara föregångare och oftast tror oss veta bäst. Vi bor i en av världens mest civiliserade länder och vi tar gärna till pekpinnar och pekar och talar om för alla andra hur de ska leva. Ibland kanske man enbart ska fokusera på sig själv och genom handlingar vara förebilder istället för självgoda ”knows-it-all”. Men ”Sveriges roll är ju inte att vara rolig utan att vara ordningshen”. Jag tänker att om Sverige var en person skulle vi aldrig få ligga.

I rollerna Rasmus Dahlstedt ( Julian Assange, Nyhetsuppläsare, Anna Ardin, Gunnel Arrbäck, Alice Bah Kuhnke, Cyndee Peters, Dan Eliasson, Rasombudsmannen, Stefan Löfvén, Carl Bildt, Morgan Johansson och Frälsningssoldat )

Teaterkritik: Några av oss på Riksteatern – Skådespelarframgångar med underbara överlevnadsstrategier

by

Foto: Urban Jörén

Några av oss – Vedem magasin 1942-1944
Manus Eva-Maria Dahlin
Regi Måns Lagerlöf
Scenografi och kostymdesign Johanna Mårtensson
Komposition och Ljuddesign Hampus Norén
Ljusdesign Peter Stockhaus
Premiär lördagen den 15 september 2018
Riksteatern i Hallunda, Stockholm

Vi lever i en värld där vi ofta frågar oss själva var all ondska kommer ifrån. Hur kan människor vara så grymma och förfärlig mot varandra? Mänskligheten verkar inte heller lära sig av historien. De som hade sett första världskriget trodde inte att de skulle behöva uppleva ett andra. Nu är främlingsfientligheten på framgång igen. Ska vi aldrig lära oss?

En ung judisk pojke blir deporterad till Theresienstadts koncentrationsläger. Där finner han i sin ensamhet vänner att överleva tillsammans med. Därmed får vi i alla fall ett svar på vad vi måste göra när ondskan drabbar oss, om vi inte på en gång vill gå under. Tillsammans skapar de en livssyn och ett uppdrag som reporters, som ger dem livskraft utöver det vanliga. De förtränger en del av sin verklighet och fokuserar på det som är kreativt och livsbejakande i lägret. De känner en livsuppgift att berätta sina upplevelser och andras historier i tidskriften Vedem. De gör det för att deras liv inte ska kännas bortglömt och förgäves. ”När vi kommer härifrån ska vi vara bättre än de därhemma” och ”Det kollektiva minnet kommer att bli vår historia”. Tänk så rätt de hade.

Berättartekniken i uppsättningen var en av de saker som berörde mig mest. Publiken fick en för-, nu- och efter berättelse av samma händelseförlopp. Ibland återkom man till att betona och berätta samma sak igen, men med mer kunskap sedan förut. Man skulle kunna tro att det gav obalans och förvirring, men var just precis tvärtom. Precis som en rimmande rad som inväntar sin poäng och väntar på en återkommande refräng. Harmoniskt, smart och väldigt snyggt.

Scenen bestod av ett antal fyrkantiga lådor med småsten som skådespelarna satt på inledningsvis och flyttade sig emellan. Montern bakom lådorna visade dess formateringarna uppifrån. Alla som sett ett koncentrationsläger genom flygfoton kunde lätt konstatera att man fick den känslan av bilden. Varje låda var ett sådant barack. I Min värld blev stenarna alla de människor som ger berättelserna tyngd och själar vi behöver bli påminda om som bott där. Det var både vacker och horribelt på samma gång. Ibland är det enklaste det allra skarpaste.

Peter Perski gör en energisk och sprudlande gestaltning av Petr Ginz. Att en vuxen man kan utstråla så mycket fin och sprallig tonåring är svårt att förstå. Att dessutom lyckas trollbinda oss genom långa partier av monolog, kräver själ och hjärta utöver det vanliga. Han trollband mig.

Att kunna återberätta en grym historia som kan fastna kräver ett bra manus och god regi. Det skulle kunna vara så lätt att med horribla ljud, skrik och sanna bilder återge massmorden på miljontals människor. Man tar det otäckaste man har och trycker det i ansiktet på publiken. Men om du genom din berättelse, som i den här uppsättningen, faktiskt vill beröra så mycket du kan innan eftervärlden flyr finns andra sätt. Det är då du ska du fokusera på att delge skräcken i små doser och under en längre tid som i kväll. Dämpa den högljudda och blodtörstande metodiken. Vi precis tonårspojkarna i koncentrationslägret klara inte av att leva med den fasan allt för nära inpå innan försvarsmekanismer slår till och förträngningen är ett faktum. Uppsättningen lyckades brännmärka oss så att känslan och tankarna finns kvar långt efteråt.

Vi kan inte sticka huvudet i sanden och glömma det som en gång hände. Vi kan inte heller få tillbaka de människor som då dog även om vi lider nu. Det bästa vi kan göra är att se till att berättelser som kvällens föreställning, får leva vidare och trycka på de ansvar vi har för att massmord av dessa slag inte få hända igen. ”Världen låter mig inte bli fullbordad” säger Petr och det är tragiskt och han fick inte bli mer än 16 år. Vill vi då göra något värdigt och fruktsamt är att kämpa för att det aldrig mer får hända förintelser på det här sättet.

Medverkande på scen Mårten Andersson (Hanus Hachenburg), Per Burell (Jirka Brumi), David Lenneman (Kurt Lenneman), Peter Perski (Petr Ginz).

Förträfflig regidebut gör uppfordrande avtryck – Smärtan på Göteborgs Stadsteater

by

Ola Kjelbye

Av Marguerite Duras

Scenbearbetning: Lucas Svensson

Regi, scenografi, video och kostym: Emilie Strandberg

Ljus/ Videoteknik: Emily Lavebäck (praktikant)

Mask: Ingela Collin

Kompositör: Hans Appelqvist

På scen: Carina Boberg och Emilie Strandberg

Premiär 14/9 2018

Spelas till och med 20/10 på Lilla scen

Har inte sett bioaktuella filmen baserad på samma ursprungsmanus, däremot läst boken när den kom på rea för många år sedan. Boken består av upphittade dagboksanteckningar från andra världskrigets slutskede, åtföljda av några noveller med snarlik tematik.  Den sjuttiofem sidor långa titelberättelsen i Smärtan (utgiven på 80-talet), säger Duras i förordet, att hon glömt bort att hon skrivit. Märkligt men inte obegripligt, med tanke på det trauma som nedtecknas. När Paris är på väg att befrias väntar en ung, förtvivlad kvinna på sin man, han som varit motståndsman och blivit deporterad. Hon vet inte om hennes Robert har överlevt. Ovissheten och upptagenheten av krigets barbari driver henne till galenskapens rand. Och när han till slut återfinns är han naturligtvis inte den samme, istället utmärglad och märkt för livet.

När vi vandrar ner för spiraltrappan till förhållandevis nya scenen i källaren, hörs i bakgrunden en  chanson från 40-talet. Enaktaren börjar med att en dörr slås igen, varvid huvudpersonen sittandes längst bak på läktaren, beskriver hur hennes lägenhet ser ut. En gång till under föreställningen sätter sig Carina Boberg på samma plats. Då för att ge oss dagboksförfattarens tankar om kollektiv skuld. Omvärldens  ansvar för att industrialiserad ondska kunnat pågå är vittgående enligt Duras. Som Jenny Tunedal skriver i programhäftet: ”Smärtan har inget slut/ Den är vad vi inte förmår göra för varandra. Den är vad vi gör mot varandra,”.  Författaren och filmaren Marguerite Duras är som regissören angett, utan pardon när hon drabbar mottagaren med förtärande  passion och skoningslös precision. I Lucas Svenssons utomordentliga textbearbetning märks den sakliga tonen, en vidgad blick och filosofiska resonemang. De för en dagbok så  typiska känsloutbrotten är det å andra sidan ont om.

Strandberg som jag sett i ett tiotal roller på teatern, kännetecknas av ett allvar som gör henne till rätt person.  Gedigna efterforskningar har hon gjort, också i Frankrike. Vad som troligen är tänkt som en monolog, utökas i denna version med en kompletterande roll som förstärker, fyller i och någon enstaka gång fungerar som samtalspartner. Strandbergs scenografi utgörs av ett gigantiskt kuddberg, hög med tidningspapper samt i mitten spektakulärt uppstaplade bistrostolar. Föremål härifrån används vid några tillfällen som rekvisita. Musik och video finns också med för att variera uttrycksformer, stryka under passager och ge en sammanfogad helhet. Hade funkat att enbart förlita sig på textens återberättande, men jag uppskattar att en ambitiös förstagångs-regissör vill göra något mer.

Utseendemässigt är Carina Boberg slående lik den intellektuella glasögonförsedda kvinna hon gestaltar, något som bekräftas ytterligare genom valet av kläder  (återigen  fullträff av Strandberg). Antar att det är till lika delar fyllt av lust och ångest att närma sig en sådan här  roll i utsatt position. Vet inte om Boberg tidigare haft lika mycket text och befunnit sig i centrum under åttio minuter. Om hon lyckats? Hon är fullkomligt strålande, med hela skalan av tonfall och kroppsspråk. Hon som så ofta behöver vara snabb och kvick i sina tolkningar, lyckas på ett fantastiskt sätt, – i par med begåvade Strandberg, –  komma fram till precis  rätt metodik.

Mitt i föreställningen noterar jag att det är knäpptyst, undantaget någon ofrivillig hostning. Utan yttre dramatik och med få gestaltande manövrar, naglar firma Strandberg & Boberg fast publiken i stolarna.  Inte minst för att nynazistiska och nationella rörelser poppat upp omkring oss  på ett  skrämmande och ofattbart sätt, behövs motgift.  Denna scenversion av Smärtan har alla förutsättningar att bli en storartad framgång, en pjäs man inte skakar av sig ity den går under huden.