• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Fuck Your Marsvin and dö – En intressant studie av flickrummet

11 mars, 2018 by Redaktionen

Fuck Your Marsvin and dö
Av Anna Nygren
Regi: Regi Lisa Quartey och ensemblen
Premiär på Månteatern, Lund, 8 mars 2018

Vad pratar flickor om när ingen annan lyssnar? Det är temat för Anna Nygrens pjäs Fuck Your Marsvin and dö.

Pjäsen utspelar sig på en skoltoalett i en skola någonstans i Sverige. Den lokal som vanligtvis är ett ställa för att uträtta naturliga behov är för Jenny, Lena och Lisbet även ett ställe där de kan vara sig själva och säga vad de vill utan att dömas eller bedömas av någon annan än de själva. Den något kryptiska titeln är en fras som någon av tjejerna klottrar på en spegel.

Vi får följa flickorna under högstadiets tre år och pjäsen har ingen egentlig handling utan utforskar dynamiken i gruppen. Lisbet är den person i trion de övriga två lutar sig emot och på sätt och vis konkurrerar om. En trio är av naturen en instabil grupp, speciellt om en i trion har mer än vänskap på agendan.

De tre karaktärerna är klädda i exakt likadana pastellfärgade klänningar, med en stor rosett på magen. Kläderna och det faktum att de jämna mellanrum bryter pjäsen för att återvänder till sina utgångspositioner på tre socklar ger mig en upplevelse att de egentligen inte är personer av kött och blod utan snarare dockor eller statyer som symboliserar olika delar av den mänskliga karaktären. Oavsett är det ett snyggt upplägg som ger pjäsen en känsla av nyskapande originalitet.

De tre skådespelarna gör alla en mycket stabil insats såväl som individer som grupp. Jag blir speciellt imponerad av Wilma Linton, som på ett subtilt sätt lyckas åskådliggöra den smygande tanklösa obehaglighet som ibland visar hos personer i den yngre tonåren som ännu inte lärt sig att handlingar får konsekvenser.

Scenen är minimalistisk. Det finns tre toalettstolar, tre speglar, ett handfat och en papperskorg, som är lika välfylld som gröngölingarnas handbok.

Pjäsen har satts upp av teaterkollektivet Athtena som har sin bas på Månteatern i Lund. Fuck Your Marsvin and dö kommer att spelas i Malmö 15-17 mars och i Simrshamn 7 april.

I rollerna: Nellie Björklund, Wilma Linton, Amanda Quartey

Längd: 2 timmar, 40 minuter, inklusive paus

Arkiverad under: Teaterkritik Taggad som: Fuck Your Marsvin and dö, Månteatern, teater Athena

Teaterkritik: Onåd – starkt om kulturkrockar inom oss och i möten

11 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Premiär på Kulturhuset/Stadsteatern, Lilla scen den 8 mars 2010;
Regi Dritëro Kasapi;
Scenografi Lars Östbergh;
Kostym Annika Nieminen Bromberg;
Ljus Åsa Holtz;
Ljud Emil Olsson;
Mask Petra Göransson;

Onåd
Av Ayad Akhtar
Regi Dritero Kasapi
Premiär 10 mars 2018 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Ett tankeväckande drama om kultur och religion och våra ursprung och vad som kommer fram om vi skrapar på ytan och om rädslan för muslimer i USA efter 11 september. Uppsättningen är berörande träffsäker och skådespelarna är enastående i sina roller.
Amir Kapoor är en framgångsrik jurist i finansärenden. Han jobbar på en advokatfirma med judiska ägare. Själv har Amir muslimska rötter, fast det har han dolt så långt det är möjligt. Han har bytt efternamn från det betydligt mer muslimskt klingande Abdullah. Dessutom är han sekulariserad och ser sig inte som troende muslim. Han jobbar hårt och har förhoppningar om att framöver få bli felägare i firman.

Han har en flickvän, Emily, från vit amerikansk övre medelklass. Emily är konstnär och har på senare tid börjat skapa verk starkt inspirerad av muslimsk konst. Hon brinner för att visa nutiden hur mycket vackert som muslimska konstnärer skapat. Det finns en tydlig konflikt mellan dem. Amir ser det mörka med islam, förtryck och terror som skett genom historien i islams namn, han upplever koranen som en förtryckande bok medan hans västerländska flickvän ser något vackert i islam.

I dramats början står Amir modell för Emily som tagit start intryck av Diego Velazquez berömda porträtt av den moriske slsvrn Juan de Pareja. Emily vill använda samma färger men istället måla Amir i sin 600 dollarsskjorta och kavaj.

Symboliken är uppenbar. Amir har framgång men är han fri? En extra krydda i symboliken får vi genom att bara hans överkropp porträtteras så undertill står han i kalsongerna.

Allt sätts på sin spets när hans systerson kommer och tillsammans med Emily övertalar honom att försöka hjälpa en imam som gripits, misstänkt för att ha stött terrorister då han skickat pengar utomlands.

Föreställningen kan delvis placeras i facket ”middagsbjudningar som går överstyr”. Emily har bjudit in en vän, Isaac, som har stort inflytande i konstvärlden och Emily har förhoppningar om att få med några av sina konstverk på hans kommande utställning. Isaac är av judisk ursprung och hans flickvän är svart amerikanska med rötter från ghettot.

Allt börjar så trivsamt i den vackra Manhattanlägenheten med dessa fyra trendkänsliga moderna unga personer men sakta med säkert raseras deras yta och det judiska och det muslimska går i clinch. Det är starkt, dramatiskt och mångsidigt. Vem är vi, hur har vårt ursprung präglat oss?

Shebly Niavarani är lysande som Amir och visar att han är en av vår tids stora nya namn.

Arkiverad under: Recension, Scen, Skivrecensioner, Teater, Teaterkritik Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Besök av en gammal dam med Marie Göranzon

10 mars, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Bengt Wanselius

Besök av en gammal dam
Av Friedrich Dürrenmatt
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Katrine Wiedemann
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Mats Öhlin
Ljud: Kristian Oscarsson
Maskdesign: Sara Lycke och Maria Reis
Premiär 9 mars 2018 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern Stockholm

En skrämmande berättelse om vad människor kan förmås att göra för välfärden, för att få ett lyxliv och pengar. Den ikoniska svenska skådespelerskan Marie Göranzon debuterar på Stockholms stadsteaters stora scen i en grym och absurd skildring av hur människor i grupp kan förmå sig till att utföra de mest grymma handlingar. En skildring av hur vanliga hyggliga medborgare till och med kan begå mord i grupp för att rädda ett välmående liv.

Marie Göranzon spelar miljardärskan Claire Zachanassian som efter 45 år återvänder i stor stil till sin solkiga lilla barndomsstad. Hon tas emot av borgmästaren och stadens förnämsta invånare som haft ett möte där de beslutat att herr Ill, som har hennes ungdomskärlek när hon bodde i staden, ska flörta med henne för att förmå henne att sponsra staden som är näst intill bankrutt. Claire är dock inte så lättlurad. Hon har skinn på näsan och är ute efter hämnd. Hon lovar staden en miljard, på ett villkor. Hon kräver hämnd på herr Ill. Han övergav henne när de var unga och han gjort henne med barn. Claire kräver att någon av stadens invånare ska döda herr Ill.

Spontant, direkt, säger borgmästaren och alla invånare nej. De kan inte begå brott, de kan inte döda, för att få pengar. Sakta men säkert börjar medborgarna ändå att utnyttja möjligheten till en bättre tillvaro. De börjar handla på kredit och börjar vänja sig vid att ha tillgång till pengar.

Regissören Katrine Wiedemann har valt att förlägga scenen som en cirkusscen med publik på båda sidor och att låta skådespelarna agera som typer, schabloner, istället för mänskliga karaktärer. Jag tycker dramat förlorar på det. Handlingen är så skrämmande att det fungerar inte riktigt att göra det till en komedi och det märks genom att det inte kommer så mycket skratt från premiärpubliken. Det är mer ett drama, men för att fungera borde karaktärerna få djup.

Det är synd att ha Marie Göranzon tillsammans med flera ur den svenska skådespelareliten på scen och ändå får de inte agera mer än som klichéer. Jag tänker att regissören gjort detta som ett medvetet val för att det ska handla om vad gruppen människor kan förmås göra och att det inte skulle handla om de enskilda individerna. Men trots det är varenda en i gruppen en unik individ. Att ta steget och agera med gruppen bygger ändå på att varje individ gjort en inre resa. Jag tror iscensättningen hade vunnit på att vi kommit några karaktärer närmare. Också Marie Göranzons Claire är för ensidigt skildrat. Tvekar hon aldrig inför att hennes ungdomskärlek ska dödas?

Den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt skrev dramat 1956 (tyska: Der Besuch der alten Dame). Filmen Besöket från 1964, med Ingrid Bergman i huvudrollen, bygger löst på pjäsen. Likaså filmen Hyènes från 1992 i regi av Djibril Diop Mambéty. Skildringen av det våld som förtryck som människor i grupp kan utföra tillsammans är om möjligt ännu mer aktuellt idag. Att en stor grupp människor kan förmås att begå mord har hänt många gånger genom historien, inte bara nazisterna har utrotat människor, än idag upprepas det: se bara vad IS och andra fundamentalistiska islamistiska grupper är beredda att göra och gör. Jag ser också berättelsen som en metafor för hur nutidens människa för sin välfärds och bekväma tillvaros skull är beredd att ta död på vår jord.

Fakta om regissören från ett pressmeddelande:
Danska regissören Katrine Wiedemann har haft stora framgångar med sina egensinniga tolkningar av klassiker, på Kulturhuset Stadsteatern har hon bland annat satt upp Peer Gynt med Magnus Krepper i titelrollen (2012) och Hamlet med Gustaf Skarsgård (2009). I Sverige har hon även uppmärksammats för Romeo och Julia (2002) i samarbete med Cirkus cirkör som spelades på Elverket och Havsfruen (2005) i samarbete med Teater Kaleidoskop.

– Jag har alltid velat sätta upp Besök av en gammal dam, den är så oerhört aktuell idag trots att den är skriven i en helt annan tid! Fokus på maktbalansen mellan kön, kapitalismens kraft, pressens makt, etc – den känns självklar att sätta upp just nu, just i Stockholm. I Durrenmatts universum finns den mest groteska humorn och de svarta stämningarna sida vid sida, det är ett universum som ställer oss många relevanta frågor idag, säger Katrine Wiedemann.

I rollerna:
Claire Marie Göranzon
Ill Dan Ekborg
Ills fru Kirsti Stubø
Ills dotter Lotti Törnros
Ills son Pablo Leiva Wenger
Borgmästaren Allan Svensson
Prästen Gerhard Hoberstorfer
Läraren Samuel Fröler
Doktorn Leonard Terfelt
Polisen, domaren Ulf Eklund
Journalisten Tim Dillman
Swing Henrik Hellström och Sylvia Rauan

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Monster och Gudar – Scenografin slår med häpnad och entusiasm medan manusets röda tråd haltar

10 mars, 2018 by Lotta Altner

Foto: Jonas Jörneberg

Monster och Gudar
Manus är skrivet av regissör och ensemble
Regi Sally Palm
Scenografi & Programillustration Mats Sahlström
Komposition & ljuddesign Stefan Johansson
Kostym & maskdesign Matilda Hyttsten
Scentekniker Kim Sten
Ljusteknik praktik Marta Khomenko
Ljudteknik Niklas Nordström
Premiär på Orionteatern, Stockholm den 9 mars 2018

I en värld där det fina och det hemska lätt tilldelas gudomlighet och ondska, är det befriande att få inblick i mytologiernas gudar och monster på en annan nivå. I den här världen är inte alltid gudarna ”the good guys” och monsterna förtjänar kanske inte jämt att få sina skallar avskurna trots att de är fula som stryk. Avstånden blir som finmotorik och självklarheterna mycket mindre absoluta. Dessutom finns det utrymme, utan att behöva skämmas att skratta helhjärtat åt gudarnas självfixeringar, ”…här står vi med hela jorden vid våra fötter…vad snabbt du lär dig lilla människa”. Samtidigt behöver inte mänskligheten alls beröra dig eftersom deras vardag påvisas så mycket mindre dramatiskt än gudarnas känsloliv. Du behöver inte ens se din egen mänsklighet.

Det var mycket länge sedan som en föreställnings scenografiska lösningar imponerat så djupt på mig som den här uppsättningens. Man kan inget annat än att säga att den är helt fantastisk. På en flytande ö rör sig skådespelarna, och alla typer av väder och vindar kommer verklighetstroget att drabba karaktärerna. När det slutligen kommer ett strilande regn över scen, kan jag knappt tro att det är sant. Mina fantasier om Nya Zeelands grödor och djurliv infinner sig och man kan nästan känna moder jords fukt som ett eget ekosystem från scenen.

Ensemblen spelar många olika roller och ibland kändes det som om några av skådespelarna inte riktigt hann ställa om från den ena rollen till den andra. Eventuellt var det premiärnerver eller så att det hade underlättat med två skådespelare till på scen. Kanske är det också så att några av rollkaraktärerna var allt för förminskade i handlingen. Därmed förmedlade de inte tillräckligt mycket kött på benen för ge karaktären berättigande i scenerna. Grekisk mytologi kräver sin historia och kraftiga förankring i myterna för att vi ska kunna hänga med i handlingen och förstå dess syften.

Handlingen i föreställningen är inte lättsmält och kräver mer än livlig fantasi . Är du helt novis i grekisk mytologi tror jag inte att du får ihop det i slutet. Dessutom förutsätter uppsättningen för ett barn att en vuxen läser högt och förklarar med egna ord de olika gudarnas namn, egenskaper och historia (om än med hjälp av programmet). Däremot är programmet mycket bra, men kan inte hjälpa en 7 åring pedagogiskt utan hjälp. Härligt nog frågade barnen fritt under föreställningen då de inte förstod och pålästa föräldrar på söder fick tänka till och hjälpa till så gott de kunde. Det var befriande att höra ”varför gör han så?” eller ”vem är hon egentligen?”

Kvällens härligaste rollinsats är gudarnas gud, Zeus. Att spela dryg och världsrådens krävde sin kvinna. På en charmigt nonchalant sätt blir Zeus svartsjuk på mänskligheten och tvingar publiken till applåder när guden känner dålig självkänsla. Zeus vill maximera sina behag för ”man lever bara en gång, även om det är för alltid”.

Gudomlighet och mänsklighet behöver ett forum som detta. Vi behöver inse nyansskillnaderna mellan det som kan anses som gott och det som hör hemma i de ondare skalorna. I slutändan är den ändå så att de flesta av oss längtar och tycker att ” det känns bra att springa mot ljuset” när det går.

Ensemble
Karin Bengtsson, Angela Wand, Janne Granström och Olle Jernberg

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Katitzi

9 mars, 2018 by Birgitta Komaki

Foto: Markus Gårder

Katitzi
Av Katarina Taikon
Dramatisering Emma Broström
Regi Mia Winge
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym o mask Maria Moberg
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Musik Dijle Neva
Ljud Susanne Brandin
Stockholms stadsteater i Vällingby, premiär den 8 mars 2018

Katarina Taikon (1932-1995) kämpade för romernas lika rättigheter i Sverige. Som en del i den kampen skrev hon böckerna om Katitzi för barn och ungdomar. Böckerna som blev mycket älskade i Sverige, handlar om hennes liv från 7-årsåldern upp till övre tonåren. Många som har läst någon eller några av hennes självbiografiska böcker har beskrivit dem som en ögonöppnare.

I den här föreställningen startar handlingen när Katitzi är 7 år och hämtas hem till familjen från det barnhem hon varit på i två år. Men livet blir inte lätt. Pappans nya fru, Tanten, gör livet svårt för henne. Att pappan och hennes syskon älskar henne räcker inte. Och samhället är hårt mot romer. Några dagar eller veckor på en plats sedan blir de bortkörda av kommun och grannar. Kampen för att få gå till skolan eller drömmen om en lägenhet är ren utopi. När brodern söker arbete vill de ha betyg att han har kunskap att laga bilar. – Jag har ju den kunskapen här , säger han och räcker fram sina händer. Föreställningen skildrar Katitzis liv som ung och de oförrätter hon och hennes familj får utstå.

I slutet får vi se att hon kommer till insikt om att hon skall kämpa för att bli accepterad som alla andra människor. Att hon skall vara stolt över att vara rom. Parallellt med den unga Katitzi uppträder den vuxna författande Katitzi på scenen som svarande och kommenterande. Mycket vältalig och stridbar så man förstår att hennes egen kamp har lyckats.

Eftersom föreställningen vänder sig till en familjepublik och unga över åtta år så kan den var informativ om ett Sverige som fanns för inte så länge sedan. Handlingen motsvarar mina förväntningar men bjuder inte på några överraskningar. Romerna är osannolikt goda och omgivningen hatfull eller välvilligt nedlåtande. Det är mycket sorger på scenen och mycket spring och häftiga utfall. Systern Rosas förtvivlan blir den man känner mest för och den ständigt hostande pappa Taikon. En hedersman som inte bara lider av samhällets förtryck utan även har gift sig med en elak svensk kvinna som förtrycker hela familjen. Att skådespelarna spelar flera roller känns naturligt men att det är två Katitzi på scenen tar bort lite av trovärdigheten i historien.

Kulisserna är baracker i olika färger av korrigerad plåt där luckor öppnas och slås igen. Den scenografin för inte tanken till ett husvagnsläger men allt sker i ett disigt grått ljus som på ett dimmigt fält. Det är inte mycket som lyfter fram romsk kultur på scen. Kanske för att undvika klichéer men det gör också att pjäsen blir lite utslätad. Om man skall vara stolt över att vara rom vill man se lite mer av den romska kulturen. När pappan säger: ”Vi är ett modernt folk, vi har inga nationella gränser” känner man stoltheten.

Jag går från teatern och funderar på vad man hade för intentioner med pjäsen.

Medverkande:
Ung Katitzi: Siham Shurafa
Vuxna Katarina/Mamí: Meliz Karlge
Rosa m fl: Linda Kunze
Paul m fl: Danne Dahlin
Pappa Taikon m fl: Isa Aqouifia
Siv-Tanten m fl: Aja Rodas

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Barnteater, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Sida 120
  • Sida 121
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in