Katitzi
Av Katarina Taikon
Dramatisering Emma Broström
Regi Mia Winge
Scenografi Torulf Wetterrot
Kostym o mask Maria Moberg
Ljus Ann-Marie Fritiofsson
Musik Dijle Neva
Ljud Susanne Brandin
Stockholms stadsteater i Vällingby, premiär den 8 mars 2018
Katarina Taikon (1932-1995) kämpade för romernas lika rättigheter i Sverige. Som en del i den kampen skrev hon böckerna om Katitzi för barn och ungdomar. Böckerna som blev mycket älskade i Sverige, handlar om hennes liv från 7-årsåldern upp till övre tonåren. Många som har läst någon eller några av hennes självbiografiska böcker har beskrivit dem som en ögonöppnare.
I den här föreställningen startar handlingen när Katitzi är 7 år och hämtas hem till familjen från det barnhem hon varit på i två år. Men livet blir inte lätt. Pappans nya fru, Tanten, gör livet svårt för henne. Att pappan och hennes syskon älskar henne räcker inte. Och samhället är hårt mot romer. Några dagar eller veckor på en plats sedan blir de bortkörda av kommun och grannar. Kampen för att få gå till skolan eller drömmen om en lägenhet är ren utopi. När brodern söker arbete vill de ha betyg att han har kunskap att laga bilar. – Jag har ju den kunskapen här , säger han och räcker fram sina händer. Föreställningen skildrar Katitzis liv som ung och de oförrätter hon och hennes familj får utstå.
I slutet får vi se att hon kommer till insikt om att hon skall kämpa för att bli accepterad som alla andra människor. Att hon skall vara stolt över att vara rom. Parallellt med den unga Katitzi uppträder den vuxna författande Katitzi på scenen som svarande och kommenterande. Mycket vältalig och stridbar så man förstår att hennes egen kamp har lyckats.
Eftersom föreställningen vänder sig till en familjepublik och unga över åtta år så kan den var informativ om ett Sverige som fanns för inte så länge sedan. Handlingen motsvarar mina förväntningar men bjuder inte på några överraskningar. Romerna är osannolikt goda och omgivningen hatfull eller välvilligt nedlåtande. Det är mycket sorger på scenen och mycket spring och häftiga utfall. Systern Rosas förtvivlan blir den man känner mest för och den ständigt hostande pappa Taikon. En hedersman som inte bara lider av samhällets förtryck utan även har gift sig med en elak svensk kvinna som förtrycker hela familjen. Att skådespelarna spelar flera roller känns naturligt men att det är två Katitzi på scenen tar bort lite av trovärdigheten i historien.
Kulisserna är baracker i olika färger av korrigerad plåt där luckor öppnas och slås igen. Den scenografin för inte tanken till ett husvagnsläger men allt sker i ett disigt grått ljus som på ett dimmigt fält. Det är inte mycket som lyfter fram romsk kultur på scen. Kanske för att undvika klichéer men det gör också att pjäsen blir lite utslätad. Om man skall vara stolt över att vara rom vill man se lite mer av den romska kulturen. När pappan säger: ”Vi är ett modernt folk, vi har inga nationella gränser” känner man stoltheten.
Jag går från teatern och funderar på vad man hade för intentioner med pjäsen.
Medverkande:
Ung Katitzi: Siham Shurafa
Vuxna Katarina/Mamí: Meliz Karlge
Rosa m fl: Linda Kunze
Paul m fl: Danne Dahlin
Pappa Taikon m fl: Isa Aqouifia
Siv-Tanten m fl: Aja Rodas