Teaterkritik

Ola Kjelbye

Av Stefan Åkesson fritt efter Yanis Varoufakis bok Talking To My Daughter About Economy – A Brief History of Capitalism

Regissör: Anja Susa

Scenograf: Helga Bumsch

Kompositör: Igor Gostuski

Koreograf: Damjan Kesojevic

Kostymör: Maja Mirkovic

Maskdesign: Josefin Ekerås

Medverkande: Stefan Abelsson (musiker), Caisa-Stina Forsberg, Iskra Kostic, Rasmus Lindgren, Mats Nahlin, Ulf Rönnerstrand, Nemanja Stojanovic, Ove Wolf

Åldersgräns 12 år

Spelas till och med 24/4 2019 på Backa Teater Lindholmen i Göteborg

Premiär 7/12 2018

I Klas Östergrens omfattande novellsamling lanseras en teori som han exemplifierar åtskilliga gånger. Den går ut på att i en affärsuppgörelse blir alltid ena parten vinnare, medan motparten märker att hen gjort en mindre lyckad, rent av dålig affär.  Genom att göra  nedslag i historien – 8000 år sedan, 1630 i England och 2008 i New York – åskådliggör Stefan Åkesson hur kapitalismen uppkom och fungerar. Manus baseras på en aktuell bästsäljare av en  grekisk ekonom. I den förklarar han för sin dotter, vad många av oss oinvigda anser vara abstrakta siffror, genom att bland annat behandla några klassiska litterära myter.  Huruvida han i sin pedagogiska nit använt sig av humor är oklart.

Att regissören roas av att laborera med fåniga tonfall och utseenden, är däremot inte något publiken behöver  sväva i ovisshet om.  Ensemblen i sina iögonfallande peruker, illasittande  byxor och pastellfärgade kläder, framställer sina figurer i löjlig dager med förvrängda röster.  Antagligen ett effektivt grepp för att uppehålla intresset hos målgruppen – primärt  högstadieelever – i en föreställning på omkring två timmar utan paus. Ämnet blir lätt torrt när det ska förklaras, fast  alla ju påverkas.  Så metoden är  förståelig, likaså interaktionen med publiken och epilogen med alternativa slut  á la Matrix. Samtidigt är det inte utan att en undrar hur de skolklasser som bevistade premiären, tog emot budskapet. Känner mig aningen kluven av förhållningssättet hos serbiska Anja Susas ( vars uppsättning  5boys.com jag också såg på dagtid).

Nästan helt renons på dekor  rör sig skådespelarna spastiskt, ibland myndigt, över en vit spatiös scen. Ulf Rönnerstrand har en nyckelroll som vetgirig igångsättare. Han slungar ut frågor om pengars ursprung, vad de symboliserar och varför några har ofantligt mycket när andra tyngs av skulder. Dödssynden girighet beskrivs träffande, som starkare drivkraft  än upptäckarlust.  Poängteras att varken det närmast allenarådande systemet  eller dess främsta representant i form av bankväsendet har några skrupler, tar mänskliga hänsyn. (Därför måste finansiella marknaden regleras av politiker, vilket skett i Sverige framgångsrikt med reformer och blandekonomi under 1900-talet.)

Uppsättningens största förtjänst består i att den tecknar bilden av ett osunt  farligt tillstånd, blir en berättigad varningsklocka på samma sätt som krönikor av initierade Andreas Cervenka i SvD.  Njuter av att se Ove Wolf ( vem annars?) få fria tyglar när han gestaltar roffarmentaliteten hos bankirer och affärsmän. Bankernas tvivelaktiga utlåningsverksamhet nagelfars på ett lysande sätt.  När vi blir varse att hans första rollfigur sitter på alltfler säckar spannmål,  tillskansade på ett listigt sätt, kommer den självklara repliken: ”Varför nöjer du dig med en tiondel?” Och i svaret hänvisas, naturligt nog, till hans yrke.

Kvinnor lägger överlägset mest tid på att sköta hushållet i en traditionell familj.  Ekonomi betyder som bekant  hushållning med resurser. Hur kvinnor negligerats och varit underordnade i såväl rådande ekonomiska system,  som på teatern under västerlandets civilisation, påvisas  bryskt  i Vad vi pratar om när vi pratar om ekonomi. Cajsa-Stina Forsberg i par med Iskra Kostic tar finurligt plats, hävdar sig  i en mansdominerad värld. Forsberg måste betecknas som en driven komedienne, vilket hon demonstrerar exempelvis när hon och andra aktörer, gör narr av modebloggare och sanslös lyxkonsumtion. Mats Nahlin, normalt sett enbart musiker, får representera den kvästa testuggande arbetarrörelsen, gör  föga förvånande ett resultatlöst motstånd.  Hans kollega Stefan Abelsson ackompanjerar fint på basklarinett och gitarr, när ensemblen ger sig i kast med ett knippe sånger.  Man imponerar allra mest när man bildar talkör.

Föreställningen har många bottnar, ger åskådaren mycket stoff, mycket att begrunda och uppröras över. Sista halvtimmen spenderas på  olika sätt, beroende på om man vill utmana ödet eller lugnt sitta kvar på läktaren. Drömvärld kontra  trygg vardag!  Jag hade placerats bland den risktagande andelen som blev stor. Hukade mig och äntrade ett annat rum i stil med I huvudet på John Malkovich, fick ta på hörlurar.  Blev en övning i att fatta ett humanistiskt beslut, tänka lösningsorienterat. Fick ingå i formation med ett par killar i åttan för att bli utsläppt. ”Förnuftet och den kritiska tankens spegelsal” var en scenografiskt läcker konstruktion.  Samtidigt uppfattade jag inte alla instruktioner i röran. Dock,  involverandet av publiken förstärkte känslan av att dela en gemensam  upplevelse.

Ola Kjelbye

Foto Mats Bäcker

Av William Shakespeare

Bearbetning: Karen-Maria Bille, Katrine Wiedemann

Översättning: Magnus Lindman

Regi: Dennis Sandin

Scenografi och kostymdesign: Charlotta Nylund

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Mikael Svanevik

I rollerna: Yngve Dahlberg, Johan Holmberg, Karin De Frumerie och Malin Morgan

Spelas till och med 19/1 2019 på Folkteaterns stora scen

Premiär 1/12 2018

Eftersom denna Shakespearianska stilblandning har lagts  parallellt med långköraren Dogville, har teamet ansvariga för det rumsliga grundkonceptet vetat vilka förutsättningar som gällt. Publiken sitter runt om i samma hårda kyrkbänkar och föreställningen utspelas innanför i samma rektangel, med undantag av de gånger  spiraltrappan  utgör en förlängning av spelplats.  En nedåtgående trappa har tillkommit, jämte en kvadratisk ljusramp och annan utrustning ovanför scen. Skådespelarna är medvetna om att de behöver rotera ständigt för att fånga in publiken, vilket de lyckas med, trots att upplägget är långt ifrån idealiskt, när ryggen alltid vänds emot en del av åskådarna. En fördel är att Johan Holmberg, pjäsens nav som extremt svartsjuk och lynnig kung, kan adressera oss, söka bekräftelse och sätta sig bland oss när vansinnet briserar. Detta grepp laborerar regissör Dennis Sandin framgångsrikt med.

En Vintersaga har ansetts vara en besvärlig Shakespeare-pjäs. Inte bara för att den likt Kung Lear blandar tragedi med komik/ gyckel, utan också för dess mix av psykologisk realism och sagoberättande. Av en bångstyrig femaktare får vi en dansk, nygjord bearbetning, en komprimerad förtätning  utan paus. Den märkliga effekt som uppstår är att slutuppgörelsen känns alltför utdragen. Hade önskat en halvtimme till av fördjupning jämte en paus, för att smälta allt och hålla koncentrationen intakt. Då hade konstruktionen fungerat fullt ut. En annan märklig omständighet  är att texten inte har samma  kvaliteter som många andra  från denne världsdramatikens gigant. Att Shakespeare återigen klär av maktfullkomliga män in på bara skinnet, får en representant för denna farliga människosort att rättmätigt lida;  är denna gång inte helt tillräckligt. Noterar inga haranger fyllda av visdom! Översättaren Magnus Lidman har ett välutvecklat språköra och begagnar sig subtilt av svärord, vulgära uttryck och den bevingade frasen ”no comment” . Tydliga markörer insprängda för att göra intrigen tidlös och kanske ren allmängiltig, något som också märks på sådant som Leontes kostym och hans vagn med sprit.

När premiärpubliken intar sina platser, syns, svagt upplyst, Johan Holmberg sittandes blickstilla på scen.  I den inledande av tretton scener försöker hans rollfigur kungen av Sicilien, att få sin gäst kungen av Böhmen (Yngve Dahlberg) att förlänga vistelsen.  Motvilligt accepteras förslaget efter att den höggravida hustrun (Karin De Frumerie) lirkat med honom, vilket dramats huvudperson tar till intäkt för att ha blivit bedragen. Därmed kan, enligt honom, han inte vara far till  barnen. Allt medan snön faller tilltar  vansinnet, vars konsekvenser inbegriper dödsdomar, inspärrade offer och revolterande aktioner. Djurläten, barnskrik och  tidstypisk musik ackompanjerar skeendet. Över sexton år händer många hemskheter som mestadels rensats bort i denna version.  Slutligen inträder en fas av ånger och botgöring. i en pjäs där upphovsmannen lånat friskt från sig själv.

Regissören har ett fantastiskt handlag med  skådespelarna, tilltror dem förmågan att spinna loss på högsta växel,  låter dem frossa i överspel och fysisk teater. Kvartetten agerar glänsande på randen till det löjeväckande, visar upp yrkeskunskap i absolut nationell toppklass. Johan Holmberg med rötterna i frigrupper i Göteborg, kan i sitt utspel påminna om Rolf Skoglund och dennes oberäkneliga persongalleri. Holmberg är rasande skicklig på att ringa in  det vettlösa hos en tyrann som tappat fotfästet, drar sig inte för att väva in publikfriande element av slap stick. Utan att trollbinda imponerar den på senare år av Folkteatern, ofta anlitade Karin de Frumerie i en kostymroll, något jag tror är ovanligt för hennes vidkommande. Kompletterar gör två skådespelare som dubblerar. Yngve Dahlbergs servila gestalter med komisk motorik är betalbar underhållning. Replikkonsten  driven till sin spets, befinner sig på högsta möjliga nivå. Och Malin Morgan är fullkomligt genial, inhöstar till och med applåder efter en av sina avfyrade monologer riktade mot Leontes. Att jag inte kände igen henne, är ett mycket gott betyg åt såväl henne som kostym- och perukavdelningen. Att denna tragikomiska uppsättning av Shakespeare primärt ska betraktas som en skådespelartriumf, kan inte nog understrykas.

Foton Mats Bäcker

Ola Kjelbye

Av Jila Mossaed & Rebecca Örtman med dikter av Forough Farrokhzad

Regi & koreografi: Rebecca Örtman

Scenografi & kostym: Annika Nieminen Bromberg

Ljus: Max Mitle

Kompositör: Kristin Issa

I rollerna: Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa, Oldoz Javidi, Angelica Negin Radvolt och Sara Zommorodi

Ett samarbete mellan Göteborgs Stadsteater, Riksteatern och RATS Teater

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 12/1 2019 , därefter turné

Premiär 23/11   (föreställning 24/11 recenserad)

I ett så gott som helt igenom kvinnligt projekt lanserar nyskriven dramatik, som införlivar teater med poesi och musik ,den iranske poeten och filmaren Forough Farrokhzad. Hon var en kvinna med ikonisk status, vars död redan vid trettiotvå års ålder 1967 måste ha chockat hennes följare. I tablåer berättas hennes biografi och gestaltas  den radikala livsfilosofi Farrokhzad hade. Att hon var normbrytare i ständig fejd mot patriarkatet, åskådliggörs på ett både intelligent och lustfyllt sätt. Ensemblen, vars ansikten är nya för mig bortsett från Kristina Issa, går lekfullt in och ut ur sina skissartade roller.  I egenskap av publikens vägledare ses Bahareh Razekh Ahmadi i rollen som Jila Mossaed. Ett smart grepp som gör att vi får viktiga fragment om inte bara huvudpersonen – en rebellisk intellektuell – utan också  om manusförfattaren som en kollega, tidigare landsmaninna och nybliven Akademiledamot. Olika tidsplan, likartat förtryck!  I sin regi har Rebecca Örtman jobbat klokt med antydningar, vilket  i längden har mer stimulerande än förvirrande effekt. Allt som händer på scen behöver inte förklarar eller ges entydiga lösningar.

Det är en mycket fascinerande uppsättning, flerdimensionell och rik på konstnärliga uttryck. Svartvit film och foton visas, och vi hör en sång av Foroughs berömde bror. Att pjäsen är osedvanligt lång för att vara Studion märks inte alls. Över två akter innehåller Upprorets poet  många olika pusselbitar, om en speciell kvinna som hann göra djupt avtryck under sin alltför korta tid på jorden.  Likt en cirkelrörelse börjar och slutar ensemblen med att skandera samma strof.  Foroughs dikter läses i kortare sekvenser av henne själv respektive Mossaed, eller sjungs med emfas av skådespelarna. Drivkrafterna verkar ha varit kvinnlig frigörelse och erotik parat med naturmystik, något som gjort att hon kopplats ihop med Karin Boye (fast den associationen finns inte med i pjäsen). Vad som däremot är ett återkommande drag:  att markera  mot manligt översitteri. Genom att ikläda sig maskulina kläder och gigantiska lösmustascher, parodierar de med komisk motorik hur självgoda män beter sig. Kul och pricksäker koreografi som Örtman utformat. Dessa definitiva ”avrättningar” har sin motpol i scener med brudklänning, svepande lakan,  pumps som det viftas med och ljus sensuellt riktat mot  bara uppåtvinklade ben. Den kvinnliga världen transformerad till en attraktiv polyfoni.

Scenografen har inte skapat något rum med möbler, istället en kall interiör som ibland  bäddas in av noga genomtänkt rekvisita. Vidare ska påtalas att ljussättningen är mycket lyckosam, rent av magisk att betrakta. Beträffande ensemblen är det alltid uppfriskande att få ta del av kunskapen, från för mig obekanta skådespelare, sådana som i olika utsträckning representerar det nya Sverige. Meriter har de gott om. De kan sin sak, lyser av självförtroende, är duktiga var för sig och samtrimmade som kvintett. Hon som är vår guide har ett naturligt, finslipat tilltal som imponerar. Och Kristin Issa är en genrefri kompositör som uträttat stordåd, tillsammans med övriga röster och musiker hon haft tillgång till. Ändå vill jag fräckt nog klaga på en fatal brist, nämligen att repliker alldeles för ofta inte går fram.  Rekommendera dem att lära  av exempelvis Sarah Riedel hur man textar för att varje ord ska nå ut i salongen. Både utbrott och viskningar ska kunna uppfattas. Man binder helt enkelt ris åt egen rygg när  repliker levereras bortvända från publiken. Annars en excellent produktion som har mycket att säga oss om konstens frigörande kraft, inte minst i kölvattnet av #metoo.

Ola Kjelbye