Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Andante – Norén för in oss i åldrandets Aniara

by

Andante
Av Lars Norén
Regi Lars Norén
Scenografi Lars Norén, Dick Sandin
Ljusdesign Egil B Hansen
Kostym Lars Norén, Åsa Jonsson
Peruk och mask Mimmi Lindell, Kjell Gustavsson
Urpremiär: 1 mars 2019, Lilla scenen
Speltid: 2 timmar och 50 minuter, med paus

Sex äldre människor är sammanfösta i ett rum, som kan vara ett äldreboende. De har inte själva valt att vara där tillsammans, åldern och de förändringar som åldrandet gjort med deras kroppar och själar har placerat dem där. Delvis realistiskt men också symboliskt och givetvis både ångestfyllt och mörkt – Andante är en av den svenska dramatikern Lars Norén nyskrivna draman om åldrande och minnet.

Var och en som någon gång varit på ett äldreboende kan känna igen karaktärerna och samtalen – men samtidigt är det ett utklipp och en tolkning av tillvaron av Lars Norén. Jag känner att denna klaustrofobiska tillvaro också kan ses som en bild för mänskligheten. Vi är alla fast i tid och rum, fast i åldrandet. Också tjugoåringar åldras varje dag.

Lars Norén har fokuserat på att framför allt lyfta fram sex äldre människor men där finns också två besökare i medelåldern, en dotter och en svärson, som också är fast i sin tillvaro, i kraven på att besöka sina åldrade anförvanter och i sin bitterhet på vad som varit och brustna förhoppningar om vad livet skulle kunna varit. Det är som att Lars Norén skildrat en slags Aniara-färd som vi alla färdas, liksom Harry Martinson i sitt epos om Aniara skildrar människan som är fast i sin färd genom rymden på jorden. På samma sätt upplever jag att de åldrade karaktärerna beter sig precis som människor som inte åldrats lika mycket ännu.

Lars Norén är i mina ögon en av de största svenska dramatikerna, ja en av världens främsta nutida. Hans draman talar till mig och berör mig, de handlar alltid om något jag kan relatera till, oavsett vilken av hans epokers verk jag upplever. Han har ju haft flera olika epoker från mer politiska samhällstillvända pjäser till metafysiska. Han laborerar ofta med teaterns form, som när han 2017 satte upp Stilla liv på Dramaten som framfördes helt utan repliker.

Andante bryter mot traditionell teaterform. Handlingen är inte uppbyggd som i de flesta pjäser med ett skeende som får en slags avgörande klimax mot slutet. Det finns ingen stor drivande huvudhandling utan en mängd små händelser som inte mynnar ut i någon gemensam sluthandling. Det är stämningarna som är dramats fokus. Lars Norén skildrar stämningar i Andante. I programmet till föreställningen säger han i en intervju som görs av Irena Kraus:
– För länge sedan tröttnade jag på pjäser med en handling. Jag bryr mig mer om stämningar nu och det är likadant när jag regisserar. Jag förbereder mig aldrig och vill inte veta vad som skall hända, utan försöker skapa en stämning där det uppstår.

Andante är den första pjäsen i ett nyskriven trilogi, men som ofta med Norén har uppsättningarna inte gjorts efter traditionell mall. Både den andra och den tredje pjäsen har redan satts upp. Den andra, Vintermusik, sattes upp i regi av Sofia Jupither på Stadsteatern i Stockholm 2017 och den tredje delen, Pussière (Stoft) i Paris 2018.

Lars Norén har satt sin tydliga prägel på föreställning. Han har skrivit manus, han regisserar och har haft del i både scenografi och kostym. Föreställningen är helgjuten, den är sparsmakad i scenografi och kostym och det talar både till känsla och förnuft. Det är både realistiskt men symboliskt. Skådespelarna är valda med omsorg och är alla så bra, så rätt i sina karaktärer. Vissa scener avslutas med koreografi där skådespelarna rör sig rituellt. Det är starkt och om jag fick önska skulle det förekomma lite oftare än då.

Föreställningen är nästan tre timmar med en paus, men tiden går väldigt snabbt. Det är både absurt, roligt, komiskt, allvarlig och realistiskt. Däremot kan jag känna att det här är Lars Noréns bild av åldrande och minnen. Den berör och sammanfaller med en del av vad jag upplever och upplevt men skiljer sig också från mina erfarenheter. För min del har jag också mött många som åldrats med visdom. Allt är inte mörker med åldrandet. Och det är väl också precis vad som är meningen med kultur och drama. Vi berör varandra men funderar och reflekterar själva vidare, vi håller med och vi håller int emed.

I rollerna:
Carl Magnus Dellow
Erik Ehn
Nina Fex
Marika Lindström
Per Mattsson
Sten Ljunggren
Monica Stenbeck
Statister: Camilla Rensgård / Siw-Marie Andersson / Nils Eklund
Barnstatister: Alexandra Sahlman / Ella Odenholm

Don Quijote på arabiska – integration på teaterscen

by

(Don Quijote på Ronneby folkteater – Riksteatern i samarbete med Arabiska Teatern)

Under gårdagskvällen begav jag mig till Ronneby folkteater, för att se Arabiska teaterns turnerande föreställning ”Don Quijote”. Baserat på Miquel de Cervantes välkända bok från tidigt 1600-tal om en fattig spansk adelsman som förläser sig på ärofyllda riddarromaner och därför drar ut i världen för att upprätthålla romanernas ideal av vad en riddare är. Med på den minst sagt äventyrliga färden är Don Quijotes väpnare, bonden Sancho Panza och tjänarinnan Cecilia – de två sistnämnda gör flera tappra men resultatlösa försök att få Don Quijote att inse att någon riddare är han inte.

(Skådespelarna Helen Al-Janabi som Cecilia, Ibraheem Manaem som Don Quijote och Yazan Alqaq som Sancho Panza)

Den sista planen var emellertid snillrik och rolig, en duell med Vita månens riddare om Dulcineas gunst nog torde väl göra susen. Det är till största delen mest barn i publiken, som har sina rötter i bl a Syrien och dialogen på scen är på arabiska. Men för de av oss som inte förstår arabiska, fanns en textremsa uppe vid scenen på svenska så man hängde enkelt med i det som sades.

Och skrattsalvorna de blev många, när vi fick följa med på Don Quijotes irrfärder genom det spanska landskapet. Där bl a drygt 30-talet enorma jättar får sig en rejäl omgång, att de sedan egentligen är helt vanliga väderkvarnar ja det verkar inte sjunka in hos Don Quijote.

Men roligt och dråpligt blir det. Och skådespelarna vandrade ut ibland publiken så där befann man sig med ens mitt i föreställningen som varade drygt en timme och där och då fick man uppleva vad integration innebär rent konkret.

Teaterkritik: Barnen – angelägen föreställning

by

Barnen
Av Lucy Kirkwood
Översättning Niclas Nilsson
Regi Stefan Metz
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Moa Holma*
Ljus Emily Lavebäck*
Ljud Jonatan Eklund*
Mask Maria Reis
Premiär på Teater Giljotin 22 februari 2019
Föreställning som recenseras: 23 februari 2019

Barnen på Teater Giljotin är en svart komedi närgånget och skickligt gestaltad av Katarina Ewerlöf, Gunilla Rör och Peter Andersson. Grundtemat i handlingen har flera paralleller till vår klimatoro, vilket gör uppsättningen angelägen. Skolstrejkande Greta Tunberg tycks ha en frände i den unga brittiska pjäsförfattaren Lucy Kirkwood, som skoningslöst ställer en äldre generation mot väggen. Hon synar dem i deras nostalgi, deras förnekande, och ser deras besvärande mänskliga skavanker.

När Barnen hade sitt uruppförande 2016 på Royal Court i London fick den stor uppmärksamhet. Det är lätt att förstå att pjäsen är nominerad till flera priser.

En hel arbetsplats på ett kärnkraftverk med fysiker och tekniker verkar ha misslyckats med säkerheten. Hur kunde det ske? Den oundvikliga katastrofen inträffar flera år efter deras arbete och de ansvariga har redan lämnat platsen. De har levt vidare i sina liv, satt barn till världen och skaffat en borgerligt trivsam tillvaro. Men så sker det som inte fick ske och en hel landsdel har blivit förgiftad. En av de ansvariga vid uppbyggnaden av kärnkraftverket som heter Rose – en barnlös kvinna nu märkt av katastrofen – försöker återsamla truppen som utformade kärnkraftverket. Hon föreslår att de alla offrar återstående delen av sina liv och åker till den radioaktiva katastrofplats som verket nu är och städar upp. De bör göra vad som ändå är möjligt – göra rätt inför sina barn och kommande generationer.

– Om du inte tänker växa låt bli att leva, brukar Hazel säga.

Det jag tar med mig hem är främst de olika strategier Hazel, Rose och Robin använder sig av när de står inför ett outhärdligt faktum. En intressant parallell finns i huvudpersonernas val – vid liknande hot – i Lars von Triers katastroffilm Melancholia. Hazel upprätthåller ritualer, gör yoga för att hålla den kropp – hon trots allt bär på – i trim den tid hon har kvar. Robin ägnar sig åt sorgeritualer. Han utför i sin ensamhet återkommande begravningar av älskade kor som nu är förgiftade kadaver. Hazel suggererar samtidigt fram en saga tillsammans med sin man, där det bara finns utrymme för lugnande positiv eskapism. Här ingår att odla, fastän gifthalterna är för höga. Eller att hålla utveckling högt och tvinga sig att njuta av allt nytt i livet – trots det alltför tidiga slutet.

Men Kirkwood själv föredrar sannolikt Roses nyktra strategi där man tar ansvar, agerar och se faran i vitögat. Hon som samlar en räddande armé och ägnar sina sista dagar åt att rädda vad som räddas kan för de efterkommande: Barnen.

I rollerna:
Rose: Katarina Ewerlöf
Hazel: Gunilla Röör
Robin: Peter Andersson

Teaterkritik: Sugerstar Sockerstjärna – intensivt annorlunda berättarteknik

by

Sugerstar Sockerstjärna
Manus Åsa Lindholm
Regi Ester Holmén
Koreografi Filippa Fahlin
Ljus Eleanor Bacon
Teater Heartbreaks gästspel på Teater Pero lördagen den 23 februari 2019

Agerandet från scen, påbörjades redan innan vi i publiken var i salen. Det kändes därmed nästan som om man ville be om ursäkt för sin försening. Man skyndade därför på med att komma på plats för att inte hindra skådespelarkonst.

Två aktörer utförde reptilliknande rörelser på scen som därefter övergick till gangsterliknande toner från en film från 1950. Att inledningen var som direkt och pang på gjorde att tempot var högt redan från början, vilket gladde mig eftersom jag precis blivit informerad om att föreställningen skulle vara i 90 minuter utan paus.

I uppsättningen får vi möta tonåringen Sockerstjärnas pubertala jag, berättandes genom två skådespelare som båda agerar henne om vartannat. Berättandet har inte heller någon kronologisk ordning på något vis utan kommer som tematiska punkter, för att påvisa hur stressande, pressande och utsatt man är som ung 15-årig kvinna. Aktörerna spelar också andra karaktärer som Sugerstar får möte i sitt liv. Det tog en stund att förstå upplägget i historien, men när det väl föll på plats vill jag ge all eloge till idéen kring den typen av berättarteknik. Det gjorde inte bara berättelsen mer intressant, utan den gav också en vinkel åt tanken att tonårstiden verkligen är en tid då ens person/personlighet förändras mycket. Två skådespelare på en karaktär gav utrymme till många aspekter av Sockerstjärnas personlighet.

Det var intressant att bli påmind om hur en del vuxna människor faktiskt pratar till barn på ett ägande vis. De använder förminskade ord och gör sig lustig över det faktum att en 15-åring ena stunden faktiskt uppför sig vuxet, men innerst inne är ett barn. Maktmissbruket och förlöjligandet påverkar ungdomens självkänsla och gör dem till lätta offer. ”Sluta vara så känslig” och kom ihåg att det är ”oattraktivt med svaga kvinnor” ”din handfallna lilla varelse”. Ungas sexualitet är också något som en del vuxna förvirras av. Bara för att en tonåring beter sig som en vuxen genom anspelningar, uppvakning, brev eller förförande ord, innebär det inte att en vuxen man eller kvinna har rätt att lägga skuld på dem eller utnyttja dem. ”Har du någonsin längtat så mycket efter någon att det gjort ont i hela kroppen”. Trots liknande känsloliv är de forfarande så att ett barn är ett barn och en vuxen är en vuxen. Den vuxne har alltid ansvar.

Inledningsvis kunde replikerna vara rätt högljudda och levererades sluddrigt, men blev mer och mer artikulerande med tiden. Kanske var de också några lite väl överdrivna fnissningarna, höga skrik och sexuella anspelningarna, men oftast fyllde de ett rimligt syfte i sina utövningar. I sina ageranden att spela män som möte Sockerstjärna i livets gång, var jag mycket glatt överraskad över att de kroppsligen kunde återge manliga kroppsmönster utan att välja att bli löjeväckande. Att vara ung kvinna och spela äldre män kräver en hel del begåvning och förmåga till stor efterapning som man inte direkt kan kräva.

Scenen var i minsta laget och ibland kändes det tydligt som att nya känslomönster och handlingens gång inte kunde få nya fästen eftersom det redan upptogs av det som varit före. Att svängdörrarna på bakre del av scenen var genomskinliga, svajade och av plast gjorde också att inget fick lov att växa till eller lämnas bort i ett annat rums perspektiv. Det blev lite mycket känslomässig förstoppning i sinnena för mig. Det var dock nästan att uppsättningen kom undan med sin speltid på 90 minuter i sträck utan paus, eftersom tempot var högt mestadels. Jag är dock mycket förvånade över den trend som är att gör föreställningar så långa. Det går emot all pedagogisk- och metodisk retorik.

Föreställningens danser var mycket befriande och medryckande. Det är inte ofta koreografi tillåter att dans ska få lov att känns mer för aktörer och publik, än att enbart vara fröjder för ögonen. Dansandet var utvecklande för rollkaraktären och gav en hopp om att så länge dansen och glädjen fanns kvar i Sockerstjärnas liv, så skulle nog livet kunna ordna till sig trots allt.

Skillnaden mellan självförtroende och självkänsla för en tonåring togs upp som ämne i föreställningen. Det gladde mig mycket att de vill ta upp den skillnaden, eftersom det är redan i unga år är som vi formas till vuxna.

Sugerstar blir exempelvis alldeles till sig när hon förstår att hon faktiskt är söt och att pojkar gillar söta flickor. Men hon blir också ledsen när ingen bryr sig om henne när hon inte ger av sig själv på ett sätt som andra önskar. Att bara bli omtyckt när man ger och inte för det man är, blir en läskig upplevelse. Att ständigt bara göra sig till för andra för att få bekräftelse är en tuff väg att gå.

Jag håller med Sugerstar. Det är när vi måste vara allt för söta och snälla som vi utvecklas till ett ”japanskt vitt fluffigt sött djur som lockar barn med godis och sedan blir kolsvarta i pälsen och äter upp den”. För inte kan vi ”gå omkring och vara älskade av alla som Håkan Hellström”. Det låter inte hälsosamt.

På scen Hanna Elffors Elfström, Maja Boman Persson

Teaterkritik: Människans Hemlighet – ett genuint försök att återge mänsklighetens kapacitet för etiska brott mot sig själv

by

Människans Hemlighet
Manus David Byrne
Regi Elisabeth Klasson
Översättning Joakim Siegård
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones Daniel Doughan
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Premiär Playhouse teater fredagen den 22 februari 2019

Att öppna sinnena för att vilja se in i flera dimensioner och samtidigt kräva nytänk av åhörare, är kvällens förutsättning på Playhouse teatern. Om man dessutom försöker att inte naivt falla in i dåliga självklarheter kring vad som är totalt etiska- eller moraliska sanningar, kommer uppsättningen att grunda sig djupare. Dogmatismer kommer inte rädda dig från att djärvt behöva tänka, åh ena sidan…åh andra sidan. Tänk istället vad sjutton du skulle ha behövt göra där och då för att överleva men inte behöva dö av skam längre fram. För man får lov att vara ”oändligt glad att vara människa” trots sina fel och brister.

Uppsättningen spelar i olika tidsåldrar samtidigt. Det är här och nu, tillsammans med då för länge sedan och därefter framtiden med dess baksidor. Ofta gifter sig sammanhangen med varandra i alla fall och det är egentligen inte viktigt vad som kommer före den ena eller andra. Övergångarna är smidiga som rena skärsår mellan det ena och det andra, man förstår. Däremot kan det ibland uppfattas som något lätt förvirrande eftersom det ofta blir för många historier som är igång att berättas samtidigt. Man orkar inte riktigt med att ha hur många bollar som helst i luften på samma gång. Kanske påverkar det också att föreställningen är 90 minuter utan paus. Det är orimligt att kräva publikens fulla närvaro under en sådan lång tid när manuset inte kommer i sondmatnings portioner. Det hade varit mer rimligt med 45 minuter och två akter. Det fanns också utrymme för att eventuellt stryka visa övertydliga repliker och scener som kändes lätt upprepande om än bra.

Jag imponerades mycket över den s.k. Tinderdaten som karaktärerna Jamie och Ava har. Det visar på dagens snabba beslut kring attraktion som hör hemma i vår tid. Samtidigt är karaktärernas utgångspunkter och förutsättningar olika i en värld där ett intresse för något kan få lov att vara enbart nu eller också mera sedan. Intensioner behöver forfarande förklaras och inte tas för givet om man inte vill såra någon. Deras snabba beslut att ge sig hän åt varandra har inte samma dimensioner för dem båda, trots att resultatet blev den samma. Alla som någon gång behövt kyssas med någon på scen, vet att det är svårt att hångla estetiskt snyggt. Hångel ska ju bara kännas bra i verkligheten och behöver vanligtvis inga åskådare. Men på scen ska inte publiken känna sig obekväm och intimiteten behöver vara befogad och gärna snygg. Gustafsson och Jansson gör ett mycket trovärdigt samspel där kyssandet känns passionerade intensivt, samtidigt som det ser kliniskt attraktivt ut. Det var länge sedan jag såg något så professionellt och jag misstänker att de övat mycket (övning ger färdighet). Bra jobbat.

Rollkaraktären George är den rollkaraktär som uppfattas mest tydligt sympatisk i föreställningen. Kanske är det skådespelaren Španovićs övertydliga svenska och starka inlevelse som gör att man trots allt kan ha mer förståelse för honom, än herr Bronowski (Bruno) själv, trots att deras vetenskapliga brott nog kan anses som likvärdiga. George påvisar mer trovärdig ånger och försöker komma tillrätta med sitt dåliga samvete konstruktivt. Fast det är inte enbart karaktärens förtjänst att sympatier ges till George. Min upplevelse är att Slaven Španović besitter en stor begåvning i att i samma känsloregister kunna återge flera nivåer av känslouttryck. Han ger George de försvarstal som behövs.

Kvällens rekvisita bestod mestadels av stegar/trappsteg och bokhyllor som på olika vis flyttades runt på hjul. På många fyndiga, smidiga och snygga sätt lyckades man skapa olika nivåer av rum och avskilda platser. Skådespelarna rörde sig också i en jämn rytm mellan skilda karaktärer och platser för att tillhandahålla trovärdiga händelser som förde handlingen framåt. Tänk att mindre saker kan få lov att göra så stor skillnad (less is more). Inledningsvis var dock förflyttningarna något klumpiga och skrällande, men blev ständigt smidigare och bättre under kvällens gång.

Det är lätt att döma människor som begår brott mot mänskligheten, när man själv inte ens varit i närheten av krig, svält, död eller religionsförtryck. För man vill ju någonstans hoppas att man själv inte skulle ha betet sig lika grisaktigt och skamlöst. Sanningen är dock, att man inte vet vilken dimension av makabra beteenden som kan lockas fram i en, när man tvingas till att behöva ta svåra beslut om liv och död, ”att förlora sin mänsklighet”. Historien verkar i alla fall lära oss att historien inte lär oss något. Däremot får vi inte glömma att ”allt vi kan föreställa oss om framtiden är möjligt” om vi bara vill och bjuder till.

Ensemble Tobias Aspelin (Bruno), Marie Robertson (Rita), Charlie Gustafsson (Jamie), Amanda Jansson (Ava), Slaven Španović (George)