Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Paul Newman är död – nej, han kan inte dö, han lever för evigt (här filmklipp med James Dean och biografi)

by

Paul Newman är död, skriver tidningarna. Nej, det är inte sant. Han kan inte dö, hans roller ska leva för evigt.

Paul Newman är Johnny Depp, Brad Pitt och Tom Cruise i en och samma skådespelare, ung och snygg fortfarande när han var långt upp i åldrarna. Han hade det slags utseende och den utstrålning att han såg mycket yngre ut än sina år, så jag glömde bort att han till och med var över 80.

Aftonbladet:

Paul Newman vårdades nyligen på sjukhuset Weill Cornell Medical Center i New York.

Han har en längre tid varit sjuk i cancer och det senaste året har bilder på en svag och avmagrad man spridits i pressen. Till slut förlorade han kampen.

Se biografin:

Och här tillsammans med James Dean:

Relaterat: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad.

Andra bloggar om: , , , ,

Peter Birros "Den ömhet jag är värd" är ett mörkt och poetiskt drama om människor som nått sin botten

by

Efter succéerna Neil Armstrong var aldrig på månen och Arbetarklassens sista hjältar är Peter Birro tillbaka med en nyskriven pjäs på Elverket. Den ömhet jag är värd är ett rått, mörkt och poetiskt drama om människor som nått sin botten.
Precis som i Birros tidigare pjäser finns en stark politisk dimension. Den ömhet jag är värd skildrar ett hårt samhälle där de allra svagaste lämnas i sticket.
– Dagens samhälle har devalverat människovärdet – allt och alla har förvandlats till varor som man kan köpa och sälja. Det finns också ett oerhört förakt för svaghet, säger Peter.

– Pjäsen ska vara som ett stenhårt slag i magen på dem som tittar. Visst är den oerhört brutal, men jag hoppas samtidigt att publiken ska se det ömsinta, det absurda och det komiska. Det är en väldigt personlig pjäs. Just nu berättar den här historien allt jag vill säga om världen, människorna och mig själv. I slutändan är detta en pjäs om människans okränkbarhet, säger Peter Birro.

Den ömhet jag är värd visar på hur sorg, smärta och drogmissbruk går i arv.
– Droger är en väldigt stark metafor för att nå botten. Att ta droger fast man vet att det håller på att ta livet av en är ju en bild för det totala vansinnet. På det sättet är pjäsen ett hallucinatoriskt mardrömsspel, säger Peter Birro.

Idén till Den ömhet jag är värd växte fram i samtal med regissören Stefan Larsson samt skådespelaren Börje Ahlstedt, som tidigare spelat i Birros pjäser. Genom att använda sin erfarenhet från långfilm och teve gav Birro pjäsen en filmisk form där scenerna ”korsklipps” med varandra.

Första pris, premiärbiljetter, i sms-kampanjen där deltagare motiverade vilken ömhet de är värda, gick till ”Den ömhet jag är värd, är den jag aldrig fick” /Stephan. Se övriga bidrag på www.dramaten.se/Dramaten/Forestallningar/Den-omhet-jag-ar-vard/

Den ömhet jag är värd
Av Peter Birro
Urpremiär 26 september på Elverket

I rollerna Börje Ahlstedt, Livia Millhagen, Thomas Hanzon, Ola Rapace, Rebecca Viitala*, Per Burell, Johan Lindell, Kicki Bramberg, Dennis Hansson *, Pelle Heikkilä *
* Praktikanter från Teaterhögskolan i Helsingfors

Regi Stefan Larsson
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Leif Qviström, Sari Nuttunen

Ett samtal mellan Stefan Larsson och Peter Birro om Den ömhet jag är värd:

PS. På bilden överst: Thomas Hanzon, fotograf: Joel Persson

Andra bloggar om: , ,

Être Blessé – being hurt being blessed på Teater Giljotin

by

Jag fick ett mail som jag inte kan annat är vidarebefordra, för jag tycker det är ett bra tips. Om du vill gå på teater i Stockholm:

Jag skulle vilja tipsa om föreställningen Être Blessé – being hurt being blessed på Teater Giljotin i Stockholm!

Holländska Karina Holla är tillbaka i Sverige med en självbiografisk performance. Karina Holla är starkt inspirerad av konstnären Louise Bourgeois liv och konstnärskap vilket går som en röd tråd genom föreställningen. Att vara skadad av livet men välsignad av konsten. En timmes fysisk teater med en utav Europas största performanceartister. Föreställningen ges på engelska. Obs! Spelas endast t.o.m 5 oktober

Karina Holla har utvecklat ett eget scenspråk där hon blandar mim, text, gestaltande, dans och sång i en spännande mix. I Être Blessé får vi följa hennes konstnärliga utveckling som performanceartist som startade i mitten av sextiotalet då hon blev intresserad av den fysiska teatern. Hon tar oss med på en berättande resa genom sina tidigare verk och till en smärtsam barndom. Hennes stora inspirationskällor (t.ex. poeten Anne Sexton, konstnärinnan Louise Bourgeois) gestaltar hon träffsäkert och hennes speciella sceniska ton lämnar ingen oberörd.

Être Blessé är ett konstnärligt möte mellan Karina Holla, Rikard Borggård (kompositör) och Kia Berglund (regissör).

Längd: ca 70 min
Spelas: 12 sept- 5 okt 2008, ons-tors & lör kl. 19.00 samt sön kl. 16.00.
Biljettpris: Ord. 200 kr, stud/pens/arb.lös: 150 kr, under 21: 100 kr, grupp (minst 10 pers) 170 kr/pers.

Performance av och med: Karina Holla
Regi: Karina Holla och Kia Berglund
Kompositör: Rikard Borggård
Scenografi: Youlian Tabakov
Ljusdesign: Anders ”Shorty” Larsson
Producent: Jasmine Wigartz-Göthman

Website: http://www.teatergiljotin.se/

Andra bloggar om: , ,

Bloggen "Baghdad burning" blir teaterpjäs på Södra Teatern

by

Bloggen ”Baghdad burning” blir teaterpjäs på Södra Teatern i Stockholm. Baghdad burning var en av de första bloggarna som slog igenom internationellt.

Bloggaren, en 24-årig tjej Riverbend, bloggade om sig själv och sin familj och sina vänner och vardagslivet i krigszonen Bagdad, om religiöst och politiskt förtryck.

DN berättar:

Det är Marie Persson Hedenius som dramatiserat bloggen. Medverkar gör skådespelaren Aminah Al Fakir Bergman, journalisten Tona Ishaq och Nidhal Fares, tidigare skådespelare på Nationalteatern i Bagdad.

Premiär på Södra teatern den 8 oktober.

Bloggen uppdateras tyvärr inte längre. Den blev en bok också.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Modernistisk Krig och Fred på Stadsteatern

by

Lång är den, höstens stora pjäs på Stadsteatern ”Krig och fred”. Men så är förlagan också en av världens längsta romaner, om här än renodlad och förenklad så att den ger ett närmast filmiskt intryck. Det här är en modernistisk version, ingen kostymföreställning. Tvärtom är de 15 skådespelarna i huvudsak klädda i enkla linnedräkter med scenarbetarskor på fötterna. Det är oftast bara på överkroppen identitentiten kan fastställas genom ett klänningsliv eller en militärjacka. Klädbyten sker med fördel på scen.

I den första akten är det lekfullt och lättsamt och rör sig mest om relationer och intriger, ungefär som Hänt i Veckan fast i 1800-talets Ryssland. Mycket fniss och flams, men inte så engagerande, tyvärr.

Så här beskriver Stadsteatern själva handlingen i Leo Tolstojs roman:

Soaréer, hemliga kärleksaffärer, strategiska förlovningar, dueller och existentiella grubblerier. Det är vad den ryska aristokratin ägnar sig åt under tiden som Napoleons trupper rycker allt närmare. Sagolikt vackra Natasja Rostova väntar otåligt på att få kyssas och att livet ska börja på riktigt. Cyniske Andrej Bolkonskij ångrar sitt giftermål. Pierre Bezuchov, oäkta son till Rysslands rikaste man, lider av ständig baksmälla och beslutsångest. Vad ska han göra med sitt liv?
Kriget är endast ett samtalsämne. Underklassens växande missnöje pratar de inte ens om. Till en början.

Andra akten är mer engagerande. Då är vi ute i kriget som känns påtagligt fastän det är så stiliserat, när de män vi lärt känna i första akten såras eller stupar på slagfältet.

Under en arkebuseringsscen känner jag mig för första gången berörd av pjäsen, det är obehagligt närgånget och verklighetstroget och minner om nutidens grymheter på Balkan. Men det bär inte hela vägen. Vad som saknas för att publiken ska orka hålla koncentrationen och leva sig in i det historiska berättandet under en helaftonsföreställning är kanske en stark bärande karaktär med en lysande skådespelare som är i centrum genom hela pjäsen, som i Stadsteaterns version av Richard den III häromåret. Som det är nu blir pjäsen tyvärr sammanfattningsvis lika beige som de linnedräkter som de alla är klädda i, med undantag för enstaka färgstarka ögonblick. Det hjälper inte att ambitionen som programbladet antyder varit att belysa frågeställningar kring flytande identiteter och den sociala konstruktionen av genus och sexualitet.

Mitt sällskap, en teatervan akademiker som inte läst tegelstensromanen, tyckte mest att pjäsen var förvirrande, så kanske har det rensats för mycket. Extra plus ska Stadsteatern dock ha för den levande musiken på scenen, slagverk såväl som piano och det modiga försöket att modernisera en klassiker och göra den angelägen för 2000-talet.

Lena Gavelin

SvD:s recension: