Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Från premiären av Vaclav Havels "Avgång" på Stockholms Stadsteater

by

Teater när den är som bäst. Så upplever jag föreställningen av Vaclav Havels pjäs ”Avgång” som spelas på Stockholms Stadsteater med Göran Stangertz i huvudrollen. Den har en handling som lätt kan sättas in i många nutida situationer och samtidigt en fördjupad dimension genom en ovanifrån talande författare som deltar i föreställningen med sin röst.

”Avgång” skrevs av Vaclav Havel 2008. Den handlar om en avgående politisk ledare för ett icke namngivet land, om maktens korruption och maktlöshet – men den handlar lika mycket om teater och om författares förhållande till det de skriver.

Vaclav Havel är författare, född 1936 i Tjeckoslovakien i en välkänd industrifamilj i Prag. Havels borgerliga bakgrund gjorde att han av den tjeckoslovakiska staten inte tilläts studera vid universitet. Han var med i motståndsrörelsen Charta 77 och satt i fängelse för detta i olika omgångar, i sammanlagt fem år. Den 17 november 1989 störtades den kommunistiska regimen och den 29 november 1989 valdes Havel till Tjeckoslovakiens president. Han var den första demokratiskt valda president sedan 1946.
När Tjeckoslovakien delades 1992 avgick han som president, men 26 januari 1993 valdes han till president i Tjeckien.

Få författare har som han därför personlig inblick i politikernas värld. Det ger en extra krydda åt föreställningen.

Göran Stangertz spelar exkanslern Vilem Rieger som sitter och surar i en praktfulla villa som var hans kanslerbostad. Efterträdaren Vlastik Klein är en fjant och parodi på honom. SR:s Kjell Albin Abrahamson pjäsen när den spelades i Polen och skriver:

Det råder inga tvivel om att Vilem Rieger har fått låna många drag av Havel och när huvudpersonen tvingas lämna ifrån sig makten till Vlastik Klein är det uppenbart att arvtagaren är en parodi på ärkerivalen Vaclav Klaus. Namnet Vlastik Klein kan översättas med den lille makthavaren vilket helt stämmer överens med hur Havel ser på Klaus. Recensenten på dagstidningen Lidove Noviny skriver att Havels ”alla år inom toppolitiken har gjort hans blick skarpare och hans självironi djävulskt dräpande”.

Vi ska dock inte låta lura oss av det farsartade kring efterträdaren. Han må verka godmodig och löjeväckande, men han är farlig och har mäktiga förbindelser och når dit han vill. Denna underliggande nerv finns där hela tiden: kanske det hela är farsartat, men det är inte ofarligt och människor är bedrägliga.
Även om föreställningen har fart och är rätt rolig är den samtidigt väldigt bitter, den ger ingen ljus bild av politiker eller de människor som omger dem.

Vilem Rieger är inte så ren som han försöker få andra att tro att han är. Tror han ens själv på sig själv? Hans älskarinna, eller flickvän, spelad av Stina Rautelin, är vidrig.

Riegers upprepar som ett mantra att hans politiska budskap handlar om att sätta människan i centrum, att varje individ ska ha möjlighet att utvecklas. Hans flickvän upprepar hans budskap och pushar på. Samtidigt förtrycker de deras åldrade anställde betjänt Osvald å det grövsta. Osvald måste passa upp och slita som ett djur, fast han är gammal och utsliten. Han fick ingen möjlighet att förverkliga sig själv.

Föreställningen har flera bottnar och flera dimensioner. Författaren själv (spelad av regissören Lennart Hjulström) avbryter föreställningen vid flera tillfällen, med en röst ovanifrån. Osynlig talar han någonstans uppifrån, som en gud. Författaren klagar på hur vissa scener spelas, klagar på sig själv och sin oförmåga att skapa naturliga sortier på en scen och då han låter scenen stå tom och funderar kring tomhet får föreställningen en existentiell dimension som tilltalar mig. Vad är tomhet och vad kan tomheten säga oss?

Kulturbloggen var på premiären – och det är alltid en extra upplevelse. Vilka fanns i publiken denna premiärafton i Stockholm?
Författaren P.O. Enquist såg jag liksom S-partiledaren Mona Sahlin.
Flera skådespelare syntes i publikvimlet, som Niklas Hjulström och Gunilla Nyroos.

Nils Schwartz på Expressen skriver om föreställningen i ett bloggverktyg:

Om den publik som förväntansfullt sorlade i foajén på Stockholms stadsteater den 1 april 2010 kände sig besviken efter den svenska urpremiären på Avgång, så berodde det nog mera på att Havels välförtjänta rykte är bättre än pjäsen. Något som Havel själv antyder i inlagda metakommentarer under spelets gång, förmedlade av regissören Lennart Hjulströms röst.

Det är som att se en farskarusell dras i gång utan att den någonsin får upp farten. Fast kanske är det just det som är avsikten – referenser till Körsbärsträdgården och direkta repliker ur Kung Lear lägger ett mått uppgivenhet till pjästiteln.

Jag håller inte alls med honom. Jag tycker det är en stor poäng att föreställningen inte blir allt för farsartad. Jag tycker också att ordet metakommentarer är fel uttryck. Kommentarerna är mer än så, de är en viktig del i föreställningen. Utan författarens kommentarer hade föreställningen inte alls varit lika bra. De ger ett djup och gör oss till medskapare, vi börjar tänka på hur scenlösningarna kan göras, de gör oss delaktiga i att skapa föreställningen.

En vecka efter premiären på ”Avgång” har Stockholms Stadsteater premiär på ännu en pjäs skriven av Vaclav Havel, nämligen Audiens, skriven 1975 och som utspelar sig i 1970-talets kommunistiska Tjeckoslovakien. Det handlar om att anpassa sig till makten – som ett sätt att överleva.

Fotograf: Petra Hellberg

Mer relaterat:

Intervju i tidningen Dagen med Göran Stangertz inför premiären av föreställningen.
Pressmeddelande på Newsdesk om Stadsteatern uppsättningar av Havels pjäser.

Fakta om föreställningen:
Medverkande.
Rieger Göran Stangertz
Irena Stina Rautelin
Farmor Iwa Boman
Vlasta Tina Råborg
Zuzana Moa Silén
Monika Lena Nilsson
Bea Anja Lundqvist
Albin Victor Molino
Hannes Ralph Carlsson
Viktor Björn Bengtsson
Osvald Sten Ljunggren
Jack/Förste polis Ole Forsberg
Kim/Andre polis Françoise Joyce
Klein Leif Andrée
Knobloch Åke Lundqvist

Produktion:
Av Václav Havel
Översättning Karin Mossdal
Regi Lennart Hjulström
Scenografi Charles Koroly
Kostym Charles Koroly
Kompositör Lars-Eric Brossner
Ljus Erik Berglund
Ljud Michael Breschi och Terese Johansson
Mask Johanna Ruben

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kulturbloggen rapporterar från premiären av Jerusalem 2010 på Dramaten

by


USA.s utrikesminister Hillary Clinton kommer till Jerusalem, hon måste avbryta ett besök i Kina. En robot är avfyrad på väg mot Iran och det äventyrar fredssamtal som pågår mellan Israel och palestinierna.
Föreställningen bygger på nyheter från olika medier. Scener, bilder, impressioner blandas och flyter in i varandra. På Dramatens hemsida berättas också att föreställningen kommer att påverkas och förändras i relation till den pågående händelseutvecklingen i världen.
Det blir en ovanlig föreställning som hjälpligt hålls ihop med en ramberättelse om en ung kvinna, Sara Goldblum, som med kort varsel fått hoppa in som pressassistent till Hillary Clinton.
Sara uppges ha judiska rötter, men är uppväxt i USA och vill inte på något sätt ställas till svars för vad Israel gör.

Den andra ramberättelsen är jakten på vem som avfyrat den robot som var på väg till Iran men var fel inställd och kraschade på en annan plats. Vem har fyrat av den och varför?

Hillary Clinton slår sig ner på ett hotell i den arabiska delen av Jerusalem och väntar på att få svar och väntar på att Iran ska sända någon framstående talesperson.
Samtidigt flockas andra stora ledare för olika folk liksom representanter för vapenindustrin och väntar på att få träffa Clinton.
Alla väntar och är instängda i hotellet av säkerhets skäl.

Det märks att föreställningen inte har ett färdigt manus utan att föreställningen kan ändras om något händer i världen. Det tror jag är en anledning till att uppsättningen inte känns klar. Den är ingen helhet för att den vill vara redo för vad som händer i omvärlden, framför allt i Mellanöstern.

Jag undrar om det inte hade varit mer intressant att arbeta mer med collage och arbeta med filmklipp och annat också.

Det brukar sägas att en bra författare inte skriver hur saker är utan målar det med ord. Som att inte skriva att en person är glad utan beskriva det så glädjen känns, att säga det utan att använda ordet glad. Det gäller samma för teater. Bra teater skildrar något genom att spela scener där karaktärer agerar. I ”jerusalem 2010” är det lite väl mycket som inte spelas upp utan sägs i tal och monologer. Som att berätta hur palestinier lider, istället för att skapa en scen där vi kan känna förtrycket.

Kulturbloggen var på premiärvisningen och då var det som alltid vid sådana tillfällen en del intressanta personer i publiken. I pausen såg jag Aftonbladets krönikör Helle Klein.
Två rader framför oss satt Henning Mankell och på raden framför honom satt Jan Guillou. De två deckarkungarna sågs lutande mot varandra, samtalande. Det är klart jag är nyfiken: vad kan de ha diskuterat?
Henning Mankell har skrivit inledningstexten i föreställningen program. Texten har rubriken ”Varför angår det oss vad som händer i Mellanöstern?”

Jag är inte säker på att föreställningen drog dessa paralleller och fick oss att känna varför det som händer i Mellanöstern angår oss. Det var för mycket som sades i tal och för lite som hände med människorna, karaktärerna.
Tusen politiska tal kan aldrig få oss att känna lika mycket medkänsla som en liten människas öde. Mer människor och färre politiska tal, det får åtminstone mig att känna mer förståelse.

Om jag nu ändå ska vara på det gnälliga humöret så tycker jag att föreställningen bygger lite för mycket på klichéer. Hillary Clinton framställdes lite för mycket så som politiker på högsta maktnivån alltid presenteras och Per Mattsson som Irans president Mahmoud Ahmadinejad var komisk mest för att det var roligt att se Mattsson så sminkad.

Fast det är klart, Dramaten är vår nationalscen och både skådespelarna och regissörerna är bland landets bästa, så det är alltid roligt att se en föreställning där – och för den som är intresserad av politik och internationella frågor är föreställningen högintressant.

Och:
om du går på föreställningen: håll ögonen öppna för Omid Khansari som spelar den hotellanställde och Judas. Omid spelar med i ”Slott i Sverige”  också. Det är en skådespelare vi kommer att få se mer av i framtiden. Han har en hemsida förresten,

Fakta:
I rollerna Lil Terselius, Melinda Kinnaman, Per Graffman, Björn Granath, Nina Fex, Nadja Weiss, Magnus Ehrner, Peter Perski, Per Burell, Per Mattsson, Omid Khansari m fl
Regi Eva Bergman
Scenografi Sören Brunes
Kostym Ann-Margret Fyregård
Ljus Rudi Schuster
Peruk och mask Lena Bouic Wrange

Information på Dramatens hemsida om föreställningen ”Jerusalem 2010”.

På bilden nedan: Melinda Kinnaman, Peter Perski, Per Graffman, Lil Terselius och Magnus Ehrner

Fotograf: Sören Vilks

Relaterat:
Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Från premiären av "Födelsedagskalaset" på Stockholms stadsteater

by


En rum i bruna färger med ett bord och trästolar. På bordet en transistorradio som spelar en Abba-låt. Längre bort en stor lucka, som i engelska små pensionat eller caféer.
Scenografin, inredning, är så realistisk. Det känns so
m om vi flyttats till ett mindre fik eller pensionat i en mindre engelska stad, eller i en London-förort.
En äldre man, Pete, kommer lätt haltande in (spelad av Ingvar Hirdwall). Han lägger en morgontidning på bordet. En äldre kvinna, Meg (spelad av Gunilla Nyroos), kommer in. De småpratar, en enkel dialog, som ett samtal, vilket som helst.
Stämningen och det realistiska är förrädiskt. Det äldre paret driver ett pensionat med en enda gäst: en yngre man Stanley (Shanti Roney). Han ligger kvar i sängen halva dagarna, håller sig inomhus, kedjeröker och har solglasögon på nästan jämt. Är han deprimerad? Alkoholiserad? Neddrogad? Eller bara elak?
Bortklemad av Meg som ställer upp på allt?

Ganska snabbt har den realistiska, naturalistiska framställningen fått en vibrerande ton av mystik, av absurdism och Becket-anda.

Två svartklädda kostymklädda män (spelade av Peter Andersson och en rundhyllt Reine Brynolfsson anländer och vill ha ett rum. Den större av de två männen, Mr Goldberg (Peter Andersson), är bossen. Han bestämmer och styr över Brynolfssons rollfigur. De har ett uppdrag, ett mystiskt uppdrag. De knackar på dörren och de får snabbt Meg att arrangera ett födelsedagskalas för Stanley.

Stanley nekar dock till att han fyller år, men kalaset arrangeras ändå.

”Födelsedagskalaset” är en kuslig föreställning om människans förmåga att ljuga för både sig själv och andra. En föreställning om övergrepp och en föreställning om vår förmåga att blunda för övergrepp.
Eller så är det en föreställning om två människors liv tillsammans.

Vad föreställningen handlar om, vilken betydelse du sätter in i händelserna och karaktärerna är upp till dig själv. Pinter som skrivit pjäsen var alltid mycket politisk, men låt dig inte lura av det på ytan naturalistiska. I programmet om föreställningen berättas om ett brev han mottog när pjäsen sattes upp i slutet av 1950-talet:

Bästa Mr Pinter, jag skulle vara mycket tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av er pjäs Födelsedagskalaset. Det här är de punkter jag inte förstås: 1. Vilka är de bägge männen? 2. Varifrån kommer Stanle? 3. Antas samtliga vara fullt normala? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor, kan jag inte helt och håller förstå er pjäs.

Pinter sägs ha svarat:

Kära ni, jag skulle vara tacksam om ni ville vara vänlig och förklara för mig innebörden av ert brev. Det här är de punkter jag inte förstår: 1. Vem är ni? 2. Varifrån kommer ni? 3. Antas ni vara fullt normal? Ni inser nog att utan att ha fått svar på mina frågor kan jag inte helt och hållet förstå ert brev.

Pinters pjäser lämnar utrymme för var och en att lägga in egna betydelser.
Nå hur lyckades då den här uppsättningen? Den var regisserad av Thommy Berggren som har regisserat åtminstone två andra pjäser av Harold Pinter tidigare: Fastighetsskötaren på Klarascenen 2001 och Hemkomsten på Stora scenen på Stockholms stadsteater 2006.

Det var en sak som störde mig emellanåt. Även om jag satt på tionde raden, vilket är långt fram, hade jag rätt ofta svårt att höra vad skådespelarna sade. Ljudet var inte bra inställt. Det kan inte ha varit tanken att en del av samtalen mer ska uppfattas som brus. Men sådant måste ju kunna rättas till och kanske bara berodde på premiärnerver.

Föreställningen är både skrämmande men rolig. Mörk men samtidigt ljus, även om människorna ljuger och lurar framför allt sig själva känner man en slags värme för dem ändå. Kanske. Det är förstås upp till mig som betraktare, var och en sätter in sina egna betydelser.

Men ett tag kröp det i mig. Jag vet inte om det var för utdraget ett tag, att jag kände att en katastrof var på gång men att det dröjde för länge eller om det var premiärnerver som gjorde att skådespelarna inte fått riktigt fart på en del av dialogerna.

En högtidsstund var det dock att för mig få se några av mina favoritskådespelare live på en teaterscen istället för på filmduken: Shanti Roney och Ingvar Hirdwall.

Och som ofta är det en extra krydda att gå på en premiär. På raden bakom oss satt Mikael Persbrandt, för kvällen iförd en elegant mörkblå kostym. Två rader längre fram satt Sven Wollter, iklädd enklare kavaj. Han rökte förresten i pausen – då stod han därute och pausrökte tillsammans med mitt sällskap för kvällen.
Mikael Nyqvist såg jag också där, vi gick ut ur salongen samtidigt. Han var iklädd enklare mörk.manchesterkavaj.

Relaterade artiklar:
Thommy Berggren intervjuas i DN då Harold Pinter dog 2008.
En intervju med Thommy Berggren då han satte upp en Pinter-pjäs 2006.

Fotograf till samtliga pressbilder: Petra Hellberg
Bildtext till biildenovan: Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Bilderna här nedan:
Shanti Roney och Gunilla Nyroos i Födelsesdagskalaset.

Reine Brynolfsson, Shanti Roney och Peter Andersson i Födelsedagskalaset.

Relaterat: Recension i Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rapport från möte på Dramaten som testar gränser med nyskrivet av Henning Mankell och publiken på scenen

by

Hösten 2010 på Dramaten blir spännande och den svenska nationalteatern visar om igen att den är en progressiv teater som vågar utmana gränser och är nyskapande. Bland annat ska publiken få ta plats på scenen i en föreställning. Det berättar teaterchefen Marie-Louise Ekman då Dramaten på onsdagen hade bjudit in press och kulturbloggare på en genomgång av vad hösten kommer att erbjuda.

Den inbjudna pressen och bloggosfären fick sitta på kudda i trappan i stora foajén medan teaterchefen, dramaturgen och skådespelare stod vid ingång och berättade om föreställningarna.

– Se hur många sätt vi kan använda det här huset, sade Marie-Louise Ekman.
Hon tycker om att vända på saker, göra om entrén till en scen och varför inte ha en föreställning på balkongen mot Norrmalmsrtorg och låta publiken se från gatan, föreslog hon.

På en föreställning i höst kommer en del av publiken att flytta upp på scenen., iscensättningen av Shakespeares Stormen, i regi av regi John Caird. Samtidigt ska en annan version av Stormen spelas för de yngre: Lilla stormen, regi Sally Palmquist.

En annan spännande föreställning för de yngre är Unga Dramaten som ska spela ”Inferno” av Peter Weiss spelas för första gången i Sverige, i en splatterfylld iscensättning av Nils Poletti.
– Dantes Inferno för en tonårspublik, är inte det lite oväntat? frågade dramaturgen retoriskt.

– Det är aldrig för sent eller för tidigt att lyssna på formuleringar om motstånd och makt, sade regissören Nils Poletti.

En av höstens föreställningar som Kulturbloggen bloggat om tidigare är den moderna amerikanska klassikern En handelsresandes död av Arthur Miller, regi Eva Dahlman. där Lena Endre och Krister Henriksson återkommer till Dramaten.
På samma scen spelas också en annan amerikansk pjäs från omkring samma tid, Tennessee Williams skarpladdade passionsdrama Mannen i ormskinnsjackan, regi Malin Stenberg.

En annan klassiker som det ska bli intressant att se är Tjechovs Körsbärsträdgården där Marie Richardson spelar mot Magnus Roosmann.

Plötsligt mitt under presentationen kom en mörkklädd reslig man med grått hår in. Wow. Den svenska världsberömde författaren Henning Mankell. Och han har skrivit en ny pjäs som ska sättas upp och spelas i höst. En pjäs som handlar om Darwin och om vetenskap och tro. Den ska spelas på Lejonkulan och Börje Ahlstedt spelar Darwin.

Om du liksom jag har upptäckt den norske pjäsförfattaren on Fosse har du också något att se fram emot: En sommardag, ett förtätat drama om sorg i regi av Gunnel Lindblom som även regisserade den hyllade uppsättningen av Jon Fosses Flicka i gul regnjacka på Dramaten 2009.

Här ett pressmeddelande från Dramaten om höstens föreställningar.

Foto: Lise Arnstberg

Relaterat:
Svenska Dagbladet
Dramatenbloggen
Dagens Nyheter

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Riksteaterns första premiär i Ghana – African Cinderella

by

Föreställningen African Cinderella är ett unikt samarbete mellan Riksteatern, Svenska Institutet och Ghana National Theatre. Här berättas askungesagan ur ett nutida afrikanskt perspektiv med fokus på barns och kvinnors rättigheter. Nu är det dags för Sverigepremiär! 16 ghananska skådespelare står på scen i en kraftfull föreställning med västafrikanska trummor, sång och dans. Efo Kodjo Mawugbe, en av Västafrikas mest ansedda dramatiker, har skrivit manus. För regin står Fransesca Quartey, uppvuxen i Göteborg med en far från Ghana. African Cinderella kommer att turnera i Sverige i april och maj.

Sagan om flickan som förlorat sin mor och hamnar i en styvfamilj är från början en afrikansk saga som Bröderna Grimm tog till Europa och Disney till USA. Just nu turnerar den i Ghana där ca 8500 personer sett föreställningen hittills. Snart är det dags för Sverigepremiär och därefter turné. 9 orter i landet får besök av Ghana National Theatre och African Cinderella.

African Cinderella följer sagan, men som Askungen möter vi Cinderama, en ung ghanansk flicka. När hennes mor dör gifter fadern om sig med en änka med två döttrar. Pappan är ofta frånvarande och den unga flickan spenderar all sin tid med hennes nya familj. Styvmodern tvingar henne att utföra hushållets alla sysslor när hon vill göra sina läxor och styvsystrarna tar varje tillfälle i akt att reta henne. Trots detta lyckas hon ändå behålla sin integritet och stolthet och kräver att de hon möter på vägen betraktar henne som en människa och jämlike även om det råkar vara en prins!

Parallellen till unga flickors vardag i Ghana är slående. Förutom de konstnärliga ambitionerna med projektet finns viljan att stärka unga flickors situation. Tematiken, att växa upp i styvfamilj är vardag för många flickor i Ghana. Skilsmässor och polygami är några av orsakerna. En annan orsak är traditionen att placera barnen hos familjer som har det bättre ställt. Flera av skådespelarna har själva upplevt Askungetematiken. Samtidigt är Ghana en ung nation och ett hoppfullt land.

-Afrika är framtiden, säger Fransesca Quartey som regisserat föreställningen. I Ghana finns en sån framtidsoptimism, jag var där för 15 år sen, då fanns inte alls den pionjäranda jag ser idag. Det jag gillar med Ghana är omöjligt att sammanfatta. Det är mötet mellan människor, att alla tar sig tid. Det finns en rikedom om man vågar stå still. Jag hoppas att förställningen kan fånga lite av den känslan.

Idén till African Cinderella uppstod när Efo Kodjo Mawugbe och Fransesca Quartey, som delvis har sina rötter i Ghana, träffades för två år sedan i Ghanas huvudstad Accra. De bestämde sig för att inleda ett samarbete kring den klassiska berättelsen om Askungen med den skillnaden att historien skulle berättas ur ett modernt afrikanskt perspektiv. Samt att även ta upp frågor om barns och kvinnors rättigheter. Hos Ghana National Theatre fanns också en vilja att öka kunskapen om hur man gör familjeteater och hur man når ut rikstäckande med en föreställning. Riksteatern med sin långa erfarenhet både av turnéproduktion och som folkrörelse blev en naturlig samarbetspart vid sidan av Svenska Institutet.

– Riksteatern är en organisation som lägger fokus på jämställdhet, mångkultur och demokrati och inom dessa områden vill vi verka även globalt, säger Rani Kasapi, chef för Riksteaterns internationella uppdrag. Teatern är ett sätt att lyfta den typen av frågor, i det här fallet om barns och kvinnors rättigheter. Jag tror också att föreställningen kan ge publiken i Sverige insikt i hur andra människor lever och därigenom skapa ett engagemang, tillägger hon.

African Cinderella hade premiär i Accra i Ghana 6 mars där den just nu turnerar.

Svensk premiär blir det 12 april i Hallunda följt av en exklusiv turné med tio föreställningar i Sverige.

Turnéplan Sverige: 12/4 Hallunda, 14/4 Gävle, 18-20/4 Göteborg, Pustervik, 23/4 Motala, 27/4 Hudiksvall 2/5 Umeå, 6/5 Haparanda, 8/5 Bibu (Scenkonstbiennal för Barn och Unga) i Lund, 10/5 Falun.

Relaterat: Pressmeddelande på Newsdesk

Läs även andra bloggares åsikter om , ,