Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Drottning Kristina på Stockholms Stadsteater

by


Stadsteaterns Drottning Kristinas kämpar för att få vara människa

Premiären av Drottning Kristina på Stockholms stadsteater fick ett varmt mottagande av publiken. Och det var en storslagen föreställning. Mest imponerande är uppsättningens samverkan mellan den mäktiga musiken och den stiliserade scenografin och kostymerna.

Pjäsen berättar på ett lättillgängligt sätt Kristinas speciella historia. Vi får se hur rikskanslern Axeln Oxelstierna får ta över uppfostran av prinsessan för att förbereda henne för sin roll som regent. Sedan möter vi den Kristina som uppfostrats till man och till att förakta det kvinnliga och som nu förväntas gifta sig och själv producera en tronarvinge. Det är inte svårt att förstå hur oförenligt detta blir för Kristina.

Vanna Rosenbergs Drottning Kristina, med sitt manliga rörelsemönster och sin grabbiga jargong, rimmar illa med den gängse bilden av en maka och mor. Samtidigt är det tydligt att valet att lämna tronen inte är ett lättvindigt beslut. Och ännu mer mod måste det ha krävts för Kristina att konvertera från protestantismen till den katolicism som Sverige krigat mot i trettio år. Dock är det två oundvikliga slag i Kristinas kamp för att få vara människa.

Pjäsens höjdpunkt är den starka abdikationsscenen som avslutar första akten. Den ödesdigra musiken hänger kvar länge efteråt.

Den andra akten visar en Kristina som känns mer utlämnad och sårbar utan den trygghet som hon ändå hade i sin roll som Sveriges drottning. I slutet av pjäsen ger hon till och med uttryck för att även hon längtar efter barn och kärlek.

Drottning Kristina är inte bara en skildring av den svenska drottningens unika öde. I ett vidare perspektiv tar pjäsen upp hur det är att vara människa och slitas mellan omgivningens krav och förväntningar och sina egna drömmar. Den ger en bild av hur det kan vara att leva i dagens samhälle som är fyllt av svåra val, skeva självbilder, otydliga könsidentiteter och av vår jakt på självförverkligande.

Medverkande:
Drottning Kristina: Vanna Rosenberg
Axel Oxenstierna: Lars Lind
Gustav II Adolf/Descartes: Mats Qviström
Ebba Sparre/Markisinnan: Tova Magnusson
Drottningmodern: Bergljót Arnadóttir
Prins Fredrik Vilhelm: Dan Turdén
Magnus de la Gardie: Jonatan Rodriguez
Monaldesco: Jonatan Rodriguez
Karl X Gustav/Azzolino: Shebly Niavarani
Ambassadören/Chanut: Richard Forsgren
Catherine de Rohant/Lucia: Polly Kisch
Kristina som barn: Tea Nettermalm/lva Ehn

Manus: Pam Gems
Översättning: Sofia Fredén
Regi: Farnaz Arbabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: William Wenner
Ljud: Henrik Borg/Tomas Florhed
Mask: Maria Reis
Musik: Jenny Wilson

Text: Eva Gustin

Drottning Kristina spelas på Stockholms Stadsteater till och med den 4 juni, se vidare:

Skrivet om premiären av Drottning Kristina:
Aftonbladet Blogg
Skriet från kärnfamiljen
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Helena Bergström återvänder till Ibsen

by


Ibsen är en av mina favoritdramatiker. Hans Gengångare har jag analyserat när jag läste dramatik på universitetet.
Så jag blev glad när jag hörde att den sätts upp på nytt i Stockholm.
Här ett pressmeddelande om en Ibsen-föreställning som snart har premiär:

Helena Bergström återvänder till Henrik Ibsen i rollen som fru Alving i Gengångare. 2002 gjorde hon en hyllad tolkning av Nora i Ibsens Ett dockhem här på Stadsteatern. Nu gestaltar hon fru Alving ? en kvinna som för första gången i sitt liv är redo att leva sant. Som ska lämna alla lögner bakom sig. Premiär 7 maj på Lilla scenen. I regi av Sofia Jupither som gör sin tredje Ibsen-uppsättning.

I Gengångare, som Ibsen skrev 1881 bara två år efter Ett dockhem, fortsätter Ibsen att belysa kvinnans situation i äktenskapet. Fru Alving har gått pliktens väg. Hon har stått ut med makens otrohet och alkoholism. Och framgångsrikt dolt allt bakom en illusion av lycka. Nu är hon änka och ska äntligen sluta ljuga. Sonen, som hon skickade iväg för att skydda från sanningen, är hemma igen. Tillbaka på ön är även hennes ungdomsvän pastorn.

Regissören Sofia Jupither:

? Till skillnad från Nora i Ett Dockhem så stannar Fru Alving i Gengångare kvar i äktenskapet. Fru Alving uppfyller alla plikter, böjer sig för samhällets normer och bevarar familjens stora livslögn. Hon står ut tills hon blir änka.

Helena Bergström:

? Det är en gåva att få fortsätta denna resa. Fru Alving tar vid där Nora slutade. Helene har levt ett helt liv i en lögn och offrat det största i hennes liv, hennes barn. Det gjorde Nora också. Men Helene har kvar hoppet om att det inte är försent att rätta till det som blev fel. Hon ser för första gången sammanhanget i sitt liv. Hon befinner sig mitt livet och har fortfarande val att göra, säger Helena Bergström.

Sofia Jupither gör sin tredje Ibsen-uppsättning. Tidigare har hon satt upp Vildanden på Rogaland Teater i Stavanger och Ett Dockhem på Dramaten. Sofia Jupither har bland annat tilldelats ”Hedda prisen” i kategorin bästa regi för sin uppsättning av ”Svevn” på Nationaltheatret i Oslo. Hennes senaste uppsättning på Stockholms stadsteater var publik- och kritikersuccén Vem är rädd för Virginia Woolf? hösten 2008.

Helena Bergström är tillbaka på Stockholms stadsteater, där hon senast gjorde Sally i Cabaret (2008). De senaste åren har hon bl a spelat Selma i SVTs miniserie Selma, regisserat egna långfilmer och spelat i Hairspray.

GENGÅNGARE

av HENRIK IBSEN

Premiär 7 maj på Lilla scenen

Översättning Klas Östergren

Regi Sofia Jupither

Scenografi Erlend Birkeland

Kostym Maria Geber

Ljus Linus Fellbom

Mask Katrin Wahlberg

I rollerna

Fru Helene Alving Helena Bergström

Osvald Kalle Malmberg

Pastor Manders Gerhard Hoberstorfer

Snickare Engstrand Christer Fant

Regine Engstrand Katharina Cohen

Relaterat: Dagens Nyheter

Foto ovan: Karolina Henke

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Revy på Odenteatern: Välj vad du vill

by

Odenteatern sätter upp Välj vad du vil, en klassisk revy med schlagers, lite dans och lättsam humor. Medverkande är Klas Ahlstedt, Anna Collert, Helena Fernell, Erica Lernehav och veteran-pianisten Torgny Ström.

Det annalkande valet har förstås en framträdande plats i revyn och vi får se Fredrik Reinfeldt i partiledardebatt med Maria Wettextrasa och den sanna historien bakom hur Mona Sahlin fick sin röda Louis Vuitton-väska från Filippa Reinfeldt via Maud Olofsson.

Sedan berörs förstås kronprinsessans val av make, pensionsbolagens reklam för att få oss att välja dem och en hel del andra val.

Efter en något stapplande första akt tar revyn fart efter pausen . Ett par höjdpunkter som prickar tidsandan är socialarbetaren som gått med i Anonyma Socialarbetare för att lära sig sluta hjälpa och ”Arbetsförmedlingen goes Idol”, som ska hitta nytt jobb år centerpartisten Fredrik Federleys alter ego Ursula.

Välj vad du vill spelas på Odenteatern 30/4, 8/5, 21/5, 22/5 och 23/5, fredagar och lördagar klockan 19.30, Söndag klockan 16.00. Se vidare på: Odenteaterns hemsida.

Pressmeddelande.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Från premiären av Dödsdansen på August Strindbergs Intima Teater

by


Dödsdansen som skrevs av August Strindberg för mer än hundra år sedan handlar skildrar äktenskapet, hur det kan kväva människor och få dem att göra de mest vidriga saker mot varandra och trots det klänger fast vid varandra och inte klarar att frigöra sig från varandra.
Men pjäsen handlar också om att åldras och om rädslan för döden. Frågan är om inte de delarna med fördel skulle kunna lyftas fram ännu mer när den sätts upp idag.
Edgar, mannen i äktenskapet, är en kapten som aldrig lyckades bli befordrad till major. Hans fru, Alice, övergav sin karriär som skådespelerska för att stå vid hans sida i äktenskapet.
Problematik med att kvinnan överger sitt jobb för familjelivet kanske vi inte känner igen oss i. Det har trots allt hänt en del sedan Strindberg skrev pjäsen som först gavs ut i bokform 1901.

Edgar och Alice bor på en skärgårdsö och genom det sjuka spelet i familjen har två av barnen dött och de övriga två har flytt fältet. Släkt och vänner har de stött iväg på olika sätt. De lever ensamma och sliter på varandra, olyckliga men ändå fast vid varandra, utan ork att resa sig och lämna förhållandet. Så dyker Kurt, en gammal barndomsvän upp och spelet kan börja.

Edgar är en typisk mansgris, skulle jag vilja uttrycka det. Han ska bestämma allt, han domderar och allt ska ske på hans villkor. Mansidealet idag är i de flesta delar av samhället annorlunda idag. Det spelar dock ingen roll, det är så mycket ur de tre karaktärernas beteenden som går att referera till idag.

Föreställningen var delvis tidslös. När pjäsen skrevs fanns inte rockmusiken, inte ens jazzen var spridd då, inga cd-spelare fanns och inte ens vinylskivor eller stenkakor. I ur-uppsättningen spelade Alice piano för Edgar, men i föreställningen spelar hon vinylskivor på en skivspelare. Alice och gästen Kurt bär nutida kläder medan Edgars officerskappa kan vara från 1900-talets början.

I programmet till uppsättningen berättar Joakim Granberg att det finns olika spekulationer om vad som inspirerat Strindberg när han skrev pjäsen, men att det råder konsensus om att den närmaste källan till hands var Strindbergs syster Anna, som levde i ett enligt honom olyckligt och hycklande äktenskap med sin man Hugo Philp. De skulle samma år fira silverbröllop och många andra likheter finns mellan dem och Edgar och Alice i pjäsen. Strindberg ämnade rädda sin syster från äktenskapet.

Jag tror att många av oss idag kan ha svårt att associera till en så mansgrisig man som Edgar, eller så är det jag som lever i fel kretsar för det. Men det finns annat som är lika aktuellt idag: en relation som pågår mer än tjugo år måste i de flesta fall både ha dåliga som bra delar. Det måste finnas slitningar och saker som binder människor samman. Alice och Edgar hatar varandra men de är också tätt sammanbundna genom allt det varit med om tillsammans.

Gästen Kurt, vem är han? Han är ensam, har skilt sig och barnen har vänt honom ryggen. Han är en vindflöjel, vill inte ta ställning, är undanglidande och samtidigt ställer han upp och vakar en hel natt vid den sjuke Edgars sida.

Det finns mycket att fundera vidare kring efter att ha sett föreställningen. Är inte det vad teater är till för, eller all bra kultur: det får oss att reflektera själva, det ger inte färdiga svar utan ställer frågorna, spetsar till det och får oss att själva ställa oss frågor om livet, relationer och om döden och existensen.

För övrigt var det första gången jag såg en föreställning på August Strindbergs Intima Teater, som ligger vid Norra Bantorget i Stockholm, vägg i väggen med restaurangen Röda Rummet. Nu för tiden drivs den teatern i samarbete med Stockholms Stadsteater.

Dödsdansen är väl en av de Strindbergs dramer som sätts upp oftast. Det sägs att det är tionde gången den sätts upp i Sverige. Första gången den spelades i Sverige var 1909 med premiär 8 september och då hade Strindberg hållit ett öga på arbetet med pjäsen. Enligt Ture Rangström, teaterchef för Strindbergs Intima Teater:

August Falck gjorde sitt livs roll mot teaterns självlysande stjärna Anna Flygare.
…
Kritiken var totalt oenig om man tagit del av ett mästerverk eller en ”fasansfull patologisk studie” som inte gick att bedöma. Falck lät dock meddela att det bara förekommit ett litet svimningsfall i publiken.

Strindbergs Intima Teater har en blogg också, där de fortlöpande rapporterar om arbetet med föreställningen.

Foto: Petra Hellberg
Bildtext bilde novan: Niklas Falk och Marika Lindström i Dödsdansen.
Bildtexter bilderna nedan:
Niklas Falk, Ulf Eklund och Marika Lindström i Dödsdansen.
Marika Lindström och Ulf Eklund i Dödsdansen.


Relaterat:
Intervju med Marika Lindström inför premiären av Dödsdansen.
Teaterns blogg om första läsningen.
Teaterns blogg om andra publikgenrepet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Audiens på Stockholms Stadsteater

by

En brunaktig lokal. sliten, betongvägg, två ölbackar och en vitsminkad man i grågröna kläder sitter på en pinnstol lutad mot väggen. Han sover, eller är han död? Det gröna scenljuset gör att hans vitsminkade ansikte blir grönaktigt.
Någon knackar på väggen och en man träder in på scenen och den sovande vaknar och bjuder den honom att sitta ner och tvingar i honom ett glas öl och en dialog startar, där det som egentligen sägs ligger under orden, mellan raderna.
Audiens skrevs av Vaclav Havel 1975 och är en briljant enaktare. Kulturbloggen var på premiären 8 april. Uppsättningen med Etienne Glaser och Sven Ahlström i rollerna är något av det starkaste som går på Stockholms teaterscener i vår.

Den yngre mannen som träder in på scenen är arbetare på bryggeriet och den äldre mannen är bryggerimästaren. Vaclav Havel skrev den 1975, sju år efter att ”Pragvåren” kulminerat. ”Pragvåren” var ett försök att med reformer demokratisera det kommunistiska systemet och förvandla det till en demokratisk socialism. Begreppet ”en socialism med mänskligt ansikte” infördes.
Sovjetstaten med hjälpstater krossade försöken med ett militärt ingripande i augusti 1968.
Efter några år började en stark medborgarrörelse mot det totalitära systemet växa fram och 1977 bildades Charta 77 där Vaclav Havel var en av ledarna och talesmännen.
Pjäsen Audiens är skriven utifrån denna känsla av maktlöshet och raseri och motstånd om drev Charta 77-rörelsen och Vaclav Havel.

Den yngre arbetaren på bryggeriet är Vaclavs Havels alter ego. Han är författare som blivit placerad på bryggeriet för att rulla tunnor. Under dialogen kommer det fram att bryggerimästaren måste lämna rapporter om vad författaren/bryggeriarbetaren företar sig.
Bryggerimästaren i sin tur sitter i klorna på andra högre tjänstemän. Ingen är fri och alla måste spionera på alla. Alla måste misstänka alla.
Och kontrollen är så hård att författaren/bryggeriarbetaren måste hälla i sig öl, trots att han inte tycker om öl, för att bevis att han inte vill sticka ut, att han inte vill vara förmer.

En vecka tidigare hade en annan Vaclav Havel-pjäs premiär på Stockholms stadsteater: Avgång som är skriven 2008. Här bloggade jag om den föreställningen. Den är helt annorlunda och skriven långt efter att Sovjetstaten fallit och Tjeckoslovakien delats i två länder och Vaclav Havel har hunnit vara president i två omgångar: dels för Tjeckoslovakien och sedan för Tjeckien.

Expressens Nils Schwartz har skrivit om föreställningen i ett bloggverktyg (jag skriver inte att han bloggar eftersom han inte på något sätt utnyttjar bloggverktyget möjligheter för interaktivitet. Ni vet: majoriteten av journalister som skriver i bloggverktyg ägnar inte kommentarer eller länkande bloggar en tanke):

Audiens – sedd som ett psykodrama mellan en chef och hans underlydande – har en räckvidd bortom politiska ideologier och managementfilosofier, pjäsen är inte för evigt bunden till en kommunistisk diktatur.
Av en lustig tillfällighet kan man denna vår se ett annat psykodrama mellan en chef och en underlydande, nämligen Mike Bartletts Kontraktet på Teater Tribunalen. Där följs pjäsen av ett samtal med inbjudna gäster.
Här ett förslag till Tribunalen och Stockholms stadsteater. Gör en helkväll tillsammans och låt pjäserna samtala med varandra.

Visst: samtal med publik är ofta intressant. Men jag håller inte med Nils Schwartz. Föreställningen handlar om makt och om förhållandet mellan den som har makten och den underlydande, men den handlar också om övervakning och bristen på personlig integritet. Det viktigt ämne i dagens samhälle där attackerna är hårda för att beskära den personliga integriteten och försöken att inrätta ett övervakningssamhälle. Men måste en pjäs ryckas ur sin historiska inramning för att få oss att förstå det? Jag tycker inte det.

Fakta om Audiens på Stockholms stadsteaters hemsida.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,