Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teater

Bluessångerskan Bessie Smith får liv på Scenen

by

Bessie Smith var en av 20- och 30-talets stora amerikanska bluessångerskor. Nu spelar Teater Magnolia en pjäs om hennes liv på Scenen, Pipersgatan 4. Rubys minnen av Bessie Smith är skriven och uppförs av Marga Pettersson. Pjäsen är baserad på Chris Albertsons intervjuer med Bessies systerdotter Ruby Walker, som turnerade med Bessie som kör- och balettflicka.

Den åldrade Rubys monolog förflyttar oss till 20-talets amerikanska södern. Hon ger oss en målande skildring av Bessie Smith och de förhållanden hon levde under.  Det är en tillvaro präglad av fylla, våld och dekadens, men även av stolthet och styrka. Det var inte Bessie som var offer för mäns otrohet och våldsamheter utan hon söp, slogs och vänstrade (med både män och kvinnor) i allra högsta grad själv. Samtidigt lyckades hon bli en av de främsta jazz- och bluessångerskorna.

Rubys minnen av Bessie Smith beskriver de svartas situation under förkrigstiden; hur de kom i andra hand när det gällde allt från teatrar och hotell till sjukhus, trakasserier från Ku Klux Klan och de svarta artisternas usla villkor.

Jag blir alltid fascinerad av hur en ensam person på en scen kan framkalla ett helt annat liv i en annan tid och på en annan plats. Efter pjäsen har man plötsligt en relation till Ruby Walker och Bessie Smith.

Urpremiären av Rubys minnen av Bessie Smith var den 21 oktober och Teater Magnolia gästspelar på Teater Barbara, Scenen Pipersgatan 4, även den 1, 2, 10 och 11 november 2010.

För mer information, se http://web.comhem.se/teater.magnolia/

En reflektion över Peter Weiss Inferno på Elverket

by


Vad skall man tycka om den här uppsättningen? Det är onekligen en bra fråga när helhetsintrycket är mer än rörigt. Vad är budskapet? Om det överhuvudtaget fanns något så tappades det bort någonstans i allt oljud, musikaliska burleskerier och kladd.

Dantes Inferno är inte en enkel historia att läsa och uppenbarligen så hade Peter Weiss ännu svårare när han inspirerades till att skriva detta stycke. I Dantes Det följs upp i scenografin och tyvärr även i sångnumren. Att det inledande ”kapitlet” utspelar sig på en hamburgerrestaurang är väl okej, scenografin är fint utförd och t om smårolig med sina namn på rätterna.

Att det däremot får stanna kvar under de resterande kapitlen känns inte lika okej. En vändbar scen eller bara en duk som ramlar ned över kulissen hade varit mera passande. Allt prat om ”staden, med sina gator, broar och torg” känns svår att koppla samman med hamburgerrestaurangen. Inte heller den övriga rekvisitan som rullas ut på scenen är lätt att få in i sammanhanget.

Det mer eller mindre konstanta kladdandet med mat i olika former, kastande av lagerkrans och annan rekvisita ut i publiken och Hamadi Khemeris (Dante) pubertala målbrottsskrikande blir ytterligare faktorer som får åhöraren att än mera tappa bort den redan svårförstådda och snåriga text som dialogerna har. Vilket är synd. Det som blir kvar är en kavalkad av sång- och dansnummer, rörigt burleskeri och virrigt eller bara överdrivet agerande.

Några glimtar finns det ändock. De tre djuren som agerar vägledare för publiken har bra sångröster och ser till att hålla igång rörelsen i spelet. Lejonet, lodjuret och varginnan (spelade av Marina Nyström, Rikard Lekander och Danilo Bejarano) är härligt sköna, deras versioner av engelska domare, japanska spa-terapeuter och allmänna påflugenhet känns som en frisk fläkt genom hela stycket. Vergilius (Thérèse Brunnander) är en av de starkaste på scen, precis som Charon/Minotaurus/Fucci (Hannes Meidal). Kostymerna som flörtar med militära uniformer är också tilltalande även om man nog snarare skall fina dem stötande och ha starka nazistvibbar.

Men, även om jag inte riktigt fann den fullt så intressant eller underhållande så fick aktörerna rungade applåder efteråt och rejäla skrattsalvor och skrämselskrik under akten. Så det verkar som om den unga publiken godkänner den med råge.

av Jessika Ahlström

Relaterat:
Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Nummer.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Premiär på Aniara samtidigt som Stadsteatern fyller 50 år

by

Två historiska händelser sammanfaller idag 21 oktober, Stadsteatern fyller 50 och Harry Martinssons rymdepos Aniara har premiär.

Igår skrev jag om genrepet som Rosemari och jag var på.  Rosemari skrev om Kleerup som gjort musiken.

Första gången Aniara sattes upp på scen var det som opera. Sedan dess har Aniara  (vad jag vet) blivit teater två ggr av Parkteatern och Unga Klara. Allt enligt kollegan som jag delar rum med. Dessutom skall Helge Skoog ha varit med i alla föreställningarna.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Aniara på Stadsteatern – En historisk föreställning

by

Stadsteaterns uppsättning av Harry Martinssons episka diktverk har premiär den 21 oktober. Premiären samanfaller med att Stadsteatern fyller 50 år. Grattis! Kulturbloggen var där och såg genrepet.

Jag läste Aniara i unga år och min pappa doktorerade på Harry Martinsson några år efter att han pensionerat sig som journalist. Aniara fanns i bokhyllan hemma och jag plockade tidigt böcker därifrån. Alldeles för svår för en tioåring förstås men jag tog mig igenom den. För några år sedan fick jag Aniara av en vän som tyckte vi skulle läsa och diskutera. Det blev inte av, min kompis blev sjuk och dog ett par år senare. Aniara projektet har legat på hyllan sedan dess. Min upplevelse av förställningen är därför både personlig och subjektiv.

Aniara är historien, i diktform, om rymdskeppet Aniara. Aniara är ett av många evakueringsskepp som för befolkningen från en döende och smittad jord mot Mars. Jorden, Doris, har drabbats av krig och är smittad av radioaktivitet. På väg mot Mars tvingas Aniara ändra kurs men råkar också ut för haveri och kan inte återuppta sin kurs mot Mars. Människorna ombord är dömda till en evig färd genom rymden.

Harry Martinsson var under en tid sjöman. Kanske var det det som gav honom idén. Han började skriva Aniara redan 1953 och boken publicerades tre år senare. Andra världskriget avslutades med atombombshotet hängande över mänskligheten. Det är lätt att se kopplingen mellan den tidens politiska situation och berättelsen i Aniara.

Föreställningen är både en poetisk resa och en musikalisk. Dialogen är nästan obefintlig, skådespelarna deklamerar. Det är oerhört effektfullt. Eftersom det var genrep kan en del ändras men skådespelarna hanterade sina stycken väldigt olika. Mimaroben, berättaren (Sven Ahlström) deklamerar lite stelt medan Sven Wollter har en mer direkt kommunikation som tangerar dialogen. Kanske är det meningen eller fråga om olika stil eller erfarenhet. Det skulle vara roligt att se en senare föreställning och se om något förändrats.

Språket i Aniara är stundtals svårt att förstå. Harry Martinsson har skapat ett nytt språk, med egna tekniska termer som pendlar mella fysik och metafysik men också en andlig dimension. Resenärerna konfronteras med fenomen som får en religiös betydelse och som är omskakande på alla plan.

Det är hög tid att vi får se en modern uppsättning av Aniara. Stadsteatern har tagit sig an uppgiften med bravur. Samtidigt som Harry Martinssons verk och,  framför allt, perspektiv har bevarts. Här har inga försök gjorts att modernisera eller flytta perspektivet. Historien knyter an till vår tid helt av sig själv.

Ett grepp gillade jag dock, Aniaras interiör var en kopia (något nedskalad) av auditoriet vi satt i (stor scenen). Det skapade en känsla av att det som spelades på scen handlade om oss i publiken. Och det måste ju ha varit Harry Martinssons tanke. Jag är övertygad om att den här uppsättningen kommer att bli en klassiker i svensk teaterhistoria. En som kommer att tolkas och sättas upp på nytt, igen och igen. En mycket bra föreställning.

Läs mer om föreställningen

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Internationella gästspel på Stadsteatern: The Girl in the Yellow Dress

by

Foto: Market Theatre

Stockholms stadsteater inleder höstens gästspel med en liten pärla: The girl in the yellow dress av sydafrikanska Craig Higginson och the Market Theatre. c/o Stockholms stadsteater är Stadsteaterns internationella gästspelsscen, som rent fysiskt består av två scener – Bryggan och Lilla scenen.

The girl in the yellow dress handlar om vår kamp för att leva upp till och befria oss från stereotyper som svart och vit, kvinna och man och rik och fattig. Pjäsen handlar också om inre och yttre barriärer och om språkets betydelse för vem vi är.

Den färgade fransmannen Pierre (Nat Ramabulana) kommer till Celia (Marianne Oldham) för att ta engelskalektioner och lära sig att ”express himself”.  Pjäsen har en intelligent dialog och det är en njutning i sig att lyssna på brittiska Marianne Oldhams engelska.

The girl in the yellow dress hade premiär den 13 oktober och sista föreställningen spelas redan den 16 oktober. För er som inte hinner med den kommer det dock ett flertal andra gästspel under hösten, på engelska, franska, ryska och lite svenska:

Léffet de Serge av franska Vivarium Studio ; Eurepica challenge av den vitryska teatergruppen Belarus Free Theatre; dokumentärteatern Rapporter; den portugisiska svarta komedin Dead dogs don’t bark; dansteatern Ice hot och Pär Lagerqvists Onda sagor .

För mer information om pjäserna och spelschema, se www.stadsteatern.stockholm.se

Skrivet om The girl in the yellow dress:

http://www.svd.se/kulturnoje/scen/en-utsokt-sprakovning_5510543.svd