Kristina Lugn, Allan Edwall, Helen Keller, Barbro Hörberg, Jenny Lind och Olle Adolphson … Fantastiska och betydande och mer eller mindre kända personer hyllas i vårens lunchteaterprogram på Göteborgs stadsteater. Programmen innehåller allt från vardagsfilosofi och personliga betraktelser om tid till berättelser om dåtidens och nutidens Göteborg. Och som alltid mycket musik. Ett pressmeddelande berättar:
– Det blir totalt 17 olika föreställningar i vår med start den 19 januari. Nytt för våren är också att föreställningen Tre sinnen teckentolkas vid två tillfällen, säger Marie Delleskog, konstnärlig ledare för Dagens Lunchteater.
Kort om programmet:
I Avgrunden gestaltar Mirja Burlin och Timo Nieminen med humor och sång de två giganterna Kristina Lugn och Allan Edwall, som båda kommit att bli en del av den svenska folksjälen.
Hur långt skulle du gå för att försvara din frihet och rätten att vara den du är? I Katakombe väcks tre karaktärer från nazisternas Berlin 1942 till liv, med det gemensamma att de med livet som insats vägrade låta sig tystas.
En vandring genom musikalens värld med glimtar från de största höjdpunkterna genom tiderna från 1921 till de senaste succéerna från Broadway stundas i Musikalen firar 100 år.
I Tre sinnen gestaltar Stina Hwatz, med hjälp av text, musik och sång, författaren och människorättsaktivisten Helen Keller som förlorade syn och hörsel när hon bara var 19 månader gammal.
Axel Sondén är estradören och vispoeten från Göteborg som charmar publiken med kluriga texter, medryckande melodier och rappt mellansnack om det nutida Göteborg i Från Götaplatsen till Sargasso.
I En föreställning om tid tar Ulf Friberg oss med på en resa till parallella universum, in i minnets dunkla skrymslen och till framtiden när han bjuder på roliga och personliga betraktelser om tid.
Amanda Andréas, Marie Delleskog och Erik Björksten bjuder I Hör Barbro på Barbro Hörbergs litterära kabarévisor med humor, värme och på minnen från parken om våren med ögon känsliga för grönt.
I Åh, ni fantastiska kvinnor! – del 2 ger Ida Görsch oss en musikalisk hyllning av kvinnor som varit pionjärer och föregångare inom vetenskap, musik och i kampen för mänskliga rättigheter och lika rösträtt för alla.
Skön vardagsfilosofi och maximal igenkänning blir det i Det började så oskyldigt med diskbänken … På scen: Linda Hellström, Anette Sevreus och Dan Hellström.
Föreställningen Små fantasmer tar oss med på en vindlande tankeresa, ut i okända rymder och in i själens innersta rum. Sara Lindh och Krister Jonsson ramar in berättelserna med välbekanta toner i världsklass.
Vi möter den svenska sopranen Jenny Lind, i The Swedish Nightingale, som trots alla sina framgångar och erfarenhet av att sjunga för fulla operahus världen över kämpar mot sin extrema scenskräck.
Följ med John och Victor Dohlsten på En resa i det gamla Göteborg när de med roliga historier och underhållande musik kryssar mellan lokala karaktärer och avslöjar kända och okända sanningar om Göteborg.
Ur Svens skåp är en teaterkonsert om sorg och kärlek, av och med skådespelerskan Marie Öhrn. Den är ett sorgearbete och ett sorgespel men än mer en hyllning till livet, kärleken och den skapande fantasin.
I Nu är det gott att leva blir det finstämt och starkt när Åsa B Johansson och Johan Ludvig Rask framför kända och okända dikter och visor av den fantastiske musikern, poeten och estradören Olle Adolphson.
Våra allra folkkäraste artister Lill-Babs, Lill Lindfors, Monica Zetterlund, Wenche Myhre och Siw Malmkvist hyllas av sångerskan Eileen H Lind i Svenska pärlor på ett norskt snöre.
I Glad Valborg! firas vårens ankomst traditionsenligt med Akademiska kören och klassiska vårsånger i Foajébaren med festlig tvårättersmeny.
Det blir operafest när masterstudenterna från operautbildningen på Högskolan för scen och musik bjuder på musik av Puccini, Mozart, Verdi och mycket mer i Möt morgondagens stjärnor.
Temat, att kvinnor uppoffrar sig för män och har gjort det i årtusenden, är tydligt. Det blir till och med övertydligt. Den grekiska regissören Elli Papakonstantinou gör (som det står i pressmeddelandet från Dramaten) en musikalisk och feministisk omtolkning av Euripides tragikomiska drama Alkestis. Detta görs genom att spela med gasen i botten: video, musik, en gigantisk plast-snopp, interaktivitet med publiken, färggrann strålande dekor och kostymer, fantasifulla masker, skickliga sångare från Operan och en rad av Dramatens duktiga skådespelare. Det är första gången Elli Papakonstantinou regisserar en uppsättning i Sverige. Hon gör ofta feministiska och gränsbrytande scenföreställningar och hon låter gärna även publiken komma till tals.
Att det kan vara högintressant för en teaterkunnig publik att uppleva denna uppsättning är nog ganska tydligt. Regissören bryter på flera sätt mot traditionella sätt att berätta med teater. På scen pågick flera mindre scener samtidigt. En grupp agerade kring ett bord på ena sidan av scenen medan andra agerade på ett annat ställe och en person gick omkring på scen med en kamera som filmade och visade delar på en stor skärm. Ett sätt att använda ny teknik. Kanske tilltalar det en ny och yngre publik, men jag är rätt tveksam till att det gör det. Visserligen finns det nu en generation som är uppväxt med sociala medier och vana vid att se snabba, korta filmsnuttar på ett håll och sedan snabbt se något annat och kanske kolla på flera saker samtidigt. Men jag undrar om det är nödvändigt att teatern blir som en form av sociala medier. Kan teaterns styrka inte stället vara att berätta en sak i taget och ge ett frirum från blippande? Eller så är det precis sådan här teater som kan fånga upp en yngre generation.
