Litteratur och konst

Äldreomsorgen i Övre Kågedalen / Förensligandet i de egentliga Västerbotten
Författare: Nikanor Teratologen
Utgiven: Juli 2012
Formgivare: Håkan Liljemärker
ISBN: 9789185000951
Förlag: Vertigo

Jag minns inte hur jag kom i kontakt med Äldreomsorgen. Det var antagligen via någon underjordisk sekt som under mycket hysch och pysch överlämnade den i en mörk och grantät skog i Västerbottens innanmäte. Vilket sett med sörmländska ögon är lika mycket utland som vilket Taipei som helst. Det var förmodligen ”kallblåst å själsarmod”. Sekten kunde även erbjuda ”de tretton Guds bud karvade i levande sälungar”. Jag har fått för mig att sälar luktar lite illa och jag hade vid tidpunkten ändå inget badkar, så jag avstod. Jag tror mig veta att ”himlen va avlägsen”, att solen var ”en grå eminens, ett livsfientligt, självmördande kärneldsklot som vänt ansiktet från oss, för å giva oss frid…”. Det var vänligt av den. Redan då hade jag på känn att det inte fanns någon mening med att ta livet av sig, för ”så länge man kan få andra å lida” kunde man fylla sitt liv med mening. De förklarade att kärleken ”va nåt kemiskt å tekniskt”, att den ”va svår å få å gjorde ont när man fick han”. Vi skildes åt, eniga om att efter bästa förmåga ”bevara Sverige hemskt”.

Boken är rent stilistiskt en aning svåråtkomlig. Någon typ av halvt påhittad, halvt verklighetstrogen rotvälska och den enda räddningen står att finna i ett ständigt återkommande till ordbokslexikonet i slutet av boken. Lyxupplagan innehåller även Förensligandet i det egentliga Västerbotten, men om ni lovar att inte bli våldsamma skall jag erkänna att jag inte tagit mig igenom den.

”Åsså ha vi den senaste diagnosen från syket…dom ha tage hjälp av Jerold Posts centrum för personlighetsanalys…ja håll alla syqiatriker dom ha sysselsatta…Dom tro ja ä ”en malign, phallisk narcissist” me en ”nekrofil karaktär”…En ”schizofren solipsist” uppfylld av ”ett demoniskt raseri, en vanvetti hämndlystnad å ett vilt människoförakt”…Dom tala om ”total alienation”, ”paranoida å sociopatiska drag”, ”sexualpsyskos” å ”våldsfetishchism”…Wavel å wallär…Sida upp å sida ner med motstridit skitprat…Enda felet me mej ä att ja ha fått för lite kärlek å stryk…”.

Det låter som om de på Rågården skulle ha händerna fulla med Morfar.

När Turteatern satte upp Äldreomsorgen i Övre Kågedalen tog jag ut de sju hundra kronorna jag lagt undan för pensionen och studsade in i snabbtåget till Stockholm. Aldrig trodde jag ens i mina vildaste drömmar att jag skulle få se min inte så hemliga böjning i livet materialiseras – även om man förvisso inte behöver blicka särskilt långt för att se omvärlden te sig som vilket Kågedalen som helst.

Efter föreställningen reagerade jag ungefär så här: OOOOMMMGG!! YEEEEYIIII!iii!111 Giiiiihhhhihhhhhhiiiii! Jag har blivit smekt på benet av Pyret!!! Fått smaka lever tillagad i ett gammalt toastjärn!!!! Jag som hatar allt som lever…eller, jag menar: Jag som hatar lever!!!! Giiiiiih!

Föreställningen var fantastisk. Jag skulle säga: En av de största kulturella upplevelserna ditintills i mitt korta, andefattiga och tämligen intetsägande liv. Det är något särskilt att som åskådare vara en (inter)aktiv del av en tillställning; att i någon mån agera snarare än reagera, att känna, att smaka, lukta, att vara lite nervös över vad som kommer, att vara rent pulserande förväntansfull på fortsättningen, att ständigt le eller skratta och aldrig, aldrig, aldrig känna att en enda sekund är överflödig.

Boken Äldreomsorgen utgörs av i lönndom förda anteckningar vilka kritats ned på tapetrester. Av ett pyre, alltså Pyret. Pyret och en morfar, alltså Morfar, har en tämligen sadomasochistisk relation och de fördriver tiden med incest, folkmord, mord, våldtäkter, knark, funderande kring världens beskaffenhet och resor till Skellefteå. Bland mycket annat. Allehanda vanliga och ovanliga personligheter figurerar i historien: både välkända, om än med något förvrängda namn, och okända, åtminstone för utbölingar som en annan. När boken kom för nu en ung herrans massor av år sedan togs den emot med en hel del avsmak. Inte särskilt oväntat. Den är motbjudande, inte bara om man läser den ordagrant. Tar man den så att säga vid sitt ord, framstår den som både nazistisk, rasistisk och misogyn. Men det är kanske att göra orätt mot boken, för man behöver distansera sig till den. Läses den med tanke och öppet sinne belönas man en subversiv energi som gör hackmat av alla tänkbara samhällsfenomen- och normer: homosocialitet, heteronorm, karriär, arbetslinje, samhälleliga hierarkier i allmänhet, patriarkat i synnerhet, vad som anses vara rätt och riktigt, gott och ont, acceptabelt och förkastligt, mänskligt och omänskligt. Den vänder upp och ned och ut och in på både språk och moral. Kvar lämnas läsaren att själv konstruera ihop något av vad som återstår.

Jag dras till boken. Den kärlekstörstande människofientligheten. Alla hedniskt trånga anus. Dess moralnedbrytande utläggningar av nietzscheanskt snitt. Riv allt, men låt det ligga för allt är skit. Människoförakt. Ständigt alkoholfyllda ådror och vener. Amfetaminskrikande ögon. Allt, allt, ALLT! kaos som i slutändan cirkulerar kring en enda ensam kärna, en starkt lysande stjärna, gömd som en storskogstjärn, uppfläkt som en HM-annons: Behovet av att finnas till för någon, för något; att uppmärksammas, att inte, för att tala med Ivan Karamazov, inte nöja sig med – att inte kunna nöja sig med – att gå under utan detta, detta något, detta något utöver det dagliga brödet som måste finnas även om vi så dignade under av mängden bröd och vetebullar och kanelkringlor! Att inte vara ensam. För det är vad boken är för mig – en stilstudie av Ensamheten.

Hädisk! Fasansfull! Motbjudande! Så lät det alltså när boken kom. Föreställningen inhöstade istället beröm och jubel och beskrevs ändock i liknande ordalag. Vad har skett i samhället på 20 år? Vad har förändrats i det svenska kulturklimatet? Jag vet inte, är för ung för att veta (som om jag skulle veta om jag var äldre…) och inte särskilt insatt i kultur över huvud taget. När Hans Andersson i dagarna avled, frågade jag mig själv: – Vem?

Förra året blev både bok och Teratologen återigen ämne för diskussion. Expo hade rotat fram tillräckligt stöd för att gå ut med att han hade ett konto på Flashback där han uttryck högst motbjudande, ibland nazistiska, åsikter. Förkastligt och frånstötande. Jag vill inte försvara det, tvärtom. Jag avskyr nazism och nazister.

Äldreomsorgen är fortfarande ett fantastiskt och satanistiskt verk. Det är inte heller helt förvånande att det kommer fram att Nikanor har en förvriden människosyn, även om jag inte utgått ifrån det, det skall erkännas. Nazism går aldrig att försvara. Inte heller nazister, oavsett vad de bidragit med i övrigt. En farsot, för att använda en lånad vokabulär. Man får inte hemfalla åt någon som helst bekväm värderelativism (vilket inte är det samma som att inte granska alla värden) och acceptera allt utan att kunna – eller vilja – navigera i någon riktning.

Jag funderade en del kring huruvida det går att frikoppla verk och verkare. Ett verk kan vara fantastiskt, verkets upphovsmakare en svinpäls eller värre. Kultur behöver hur som helst röra upp i vardagens slentrianmässiga cementhet, även om linjen mellan vad som i förlängningen draget till sin yttersta konsekvens går att acceptera och inte, är svår att hålla reda på – om ens möjlig att finna från första början.

Om man utifrån något sorts moraliskt axiom skall elda vartenda ord skrivet av vilken skumraskfigur som helst kan vi nog börja med att skövla in hela den västerländska kanon i brasan redan nu. Hej då, hörs inget mer då huj, knappast på återseende, flera århundranden av insikter förvandlat till aska. Hur många äldre böcker – liksom moderna – håller för en skärskådan av dess skapare om man betraktar det hela ur en moralisk synvinkel? Går det att hylla ett verk utan att göra det samma med skaparen och i vilken mån är skaparen sitt verk? Det beror antagligen på bokens syfte, vad boken är ämnad att generera för reaktioner. En bok som manar till våldshandlingar mot redan utsatta skulle jag inte acceptera. Men om den enbart rör upp känslor och tvingar en att ta ställning eller åtminstone nagelfara sig själv?

Kan jag fortsatt älska Äldreomsorgen? Jag vet inte. Hur som helst skulle jag nog läsa den annorlunda idag med min nya förståelse av författaren. Det ger boken en mer allvarlig skärpa som, oavsett om jag vill det eller inte, gör att jag kommer reagera annorlunda på dess groteska och högst problematiska partier. För läsa den igen, det kommer jag.

Nå! Vad jag gillar mest? Pyrets fråga till Morfar om det ”finns liv efter födseln”.
– Hahaha! Nej…

Jag borde sätta upp en lapp på innerdörren med orden. Vi behöver ofta påminnas om det. Som en Torgny-figur i någon bok, av en händelse även denne från Västerbotten, menade: Livet skulle bara bli mer arbetsamt om där fanns en mening.

Hjärterkung
Författare: Hanna Krall
Utgiven: 2017-03
Översättare: Julian Birbrajer
Formgivare: Håkan Liljemärker
ISBN: 9789187891526
Förlag: Ersatz

En solskenshistoria. Pittoreska Warszawa-stadsdelar. Nostalgisk byteshandel, sju kilo guld för en skopa salt. Friska nätter under bar himmel iförd det man råkade ha på sig för stunden. Oegennyttiga rekommendationer av medmänniskor till relevanta myndigheter. Kurragömmalekar med höga insatser. Varma bokbål. Kristallklara nätter. Sådär spännande liv vi vill ha. En stilstudie av mänsklig rationalitet. Mil och åter mil av blixtrande tågräls. Spartanska tågsätt. Bolmande skorstenar. Auschwitz. Auschwitz. Auschwitz.

Ibland upplever jag att historia återgiven i text tenderar att få ett overklighetens skimmer över sig; att den drar mot det fiktivas håll och lämnar ett förrädiskt hål efter sig. Ju längre tillbaka i tiden, ju färre källor det finns, desto mer får jag känslan av att det hela lika gärna kunde vara uppdiktat av vilken fantasifull författare som helst.

Jag besökte Auschwitz för några år sedan och blev inte särskilt berörd. Antingen är jag sjuk i huvudet och har likt Kato ett hjärta av sten, eller så förmår jag inte ta in något som jag upplever vara fullkomligt surrealistiskt. Möjligtvis spelade en avgrundsdjup depression in. Hur som helst hände ingenting särskilt inom mig när jag såg tågrälser, staket, byggnader och otaliga högar med människors efterlämningar. Däremot påverkar olika typer av annan dokumentation av Förintelsen mig starkt. Bilder av döende eller döda judar, utmärglade fångar och massgravar, skrämmer mig, särskilt som nazistkängor fortsatt marscherar på gator med allt fler och tyngre steg.

Hanna Kralls Hjärterkung bygger på faktiska händelser och närmare bestämt ett specifikt levnadsöde. Det är prosa, men en prosa med en oerhört allvarlig underton. Den får mig att känna äckel, rädsla och djup medkänsla. Som att det gör någon skillnad. Det är en något lakonisk återgivning. En humor mörk som synden dyker upp här och där. Torra konstateranden som på något vis är muntra, fast på ett tragiskt sätt.

Ramen utgörs till stor del av en kärlekshistoria. Det är knappast en glorifierad kärlek, men stark som ben framstår den. Huvudpersonen försöker på alla vis rädda sin make ur Auschwitz. För att lyckas med detta måste hon ständigt rädda sig själv. Människor runt omkring henne försvinner oftast obemärkt in i döden. Hon är en heroisk människa, om vi med heroism menar ett fullständigt oegennyttigt agerande. Att sälja sig själv är henne inte främmande om det ökar chanserna att återse sin make. Hon gör allt i sin makt för att avvänja sig för henne typiska judiska drag. Detta innefattar både utseende och särskilda kroppsrörelser. Att dränka delar av sig själv blir ett sätt att överleva.

Några människors handlingar framstår vara synnerligen naiva, men det är för att vi sitter och skådar uppifrån en höjd som förlänar oss retroperspektivets överblick. Jag tänker främst på en släkting, jag minns inte vem, som gick iväg för att tala allvar med nazisterna. Han kom aldrig tillbaka. Det är många som inte kommer tillbaka. Samtidigt förundras jag över människors förmåga att överleva.

Den eviga frågan, Hur var det möjligt?, följer mig genom boken. Ja, hur var det möjligt? Det finns skilda teorier om det. Hanna Arendt utformade begreppet den banala ondskan. Det tog ansats ur rättegången mot SS-mannen, och tillika indirekta mördaren, Eichmann. Arendt menar att Eichmann i själva verket kunde ha varit vem som helst. Han handlade som han gjorde till följd av hans plats i maktens hierarki. Han lydde, varken mer eller mindre, order – oaktat att dessa var fruktansvärda. Det är åtminstone en tolkning av Arendt, men jag misstänker att Eichmann inte var vem som helst. Utan att vara en kännare av det mänskliga psyket, borde han rimligtvis haft vissa karaktärsdispositioner som möjliggjorde hans omänsklighet och cynism.

Däremot tänker jag mig att begreppet kan fungera som ett teoretiskt verktyg för att förstå en struktur; ett samhällstillstånd som på något vis normaliserar våld och ett titta åt andra hållet-förhållningssätt. Kanske ger det en förståelse för hur en samhällsapparat gömmer den enskilde människans roll och agerande. Det är inte ett enskilt och avgränsat historiskt faktum. Oavsett vad vi känner, vet och har insikt i, är det intet värt om det inte omsätts i någon typ av handling. Det är närmast att betrakta som ett förräderi mot ett bättre vetande att låta skeendena ha sin gång utan att ingripa. Det är osmakligt, oansvarigt och framför allt historielöst.

Under läsningen slås jag av hur denna, om vi kan kalla det ondska, förekommer i olika tappningar. Angiveriet, där judar angav varandra, verkar ha varit utbrett. Det var ett roulettspel med livet som insats att lita på sin nästa. Den som framstod som vän, kunde när man vände ryggen till varsko nazisterna om ens gömställe. Inte på grund av hat. Det var för att se till sitt egna, och kanske de närmastes, väl och ve. Att vara medlöpare kunde kanske öka oddsen för ens egen överlevnad. Människan som överlevare, som sagt.

Den andra uppenbara ondskan var naturligtvis nazisternas. De judar som förekommer i boken får hela tiden förhålla sig till den. Rent materiellt bombas deras hem sönder och samman. De lider brist på alla förnödenheter. Lien kan när som helst svepa fram i sin omedelbara närhet. Överlevnad är det samma som att förmå att på förhand parera ondskan trots att man inte vet i vilken skepnad den dyker upp. De är utelämnade i nåd och onåd till ödets nyck som både kan vara lycka och olycka. Aldrig någonsin under boken kan jag avgöra vad jag kan vänta av de sista raderna.

Den ensamma staden
Författare: Olivia Laing
Utgiven: 2017-04
Översättare:Karin Andersson och Sofia Lindelöf
Formgivare: Pelle Sjödén
ISBN: 9789171735058 Förlag:
Bokförlaget Daidalos

Är ensamhet det samma som övergivenhet? Det beror på vad man lägger i orden. Ensamhet är ett hjärtats tillstånd. Havsdjup. Något uråldrigt. Övergivenhet både en psykisk och fysisk realitet varur ensamhetskänslorna oftast emanerar. Kronisk ensamhet är döden, men inte döden som vi tänker den för den är inte ensam, bara evig, och det är inte samma sak. Den konventionella döden en befrielse, fast det vågar man inte tänka. Självbevarelsedriften slitstark som tiden.

I Olivia Laings bok Den ensamma staden – Om konst, ensamhet och överlevnad är, föga överraskande, ensamheten ständigt i blickfånget. Hon tar avstamp i sitt eget liv – utan att för den sakens skull bli särskilt närgången – och i situationen som uppstod när hon helt plötsligt blev singel i en för henne okänd stad – New York. Det fanns inga uppenbara band till hennes tidigare hemort i Storbritannien, varför hon fann det vara lika gott att vara ensam på platsen hon redan befann sig.

Jag är inte så duktig på definitioner, men jag misstänker att detta är en essä. En essä om ensamhet. Ämnet i sig självt är intressant, men det som gör boken tilltalande- och dragande är hur det avhandlas. Den är kapiteluppdelad där varje del använder sig av olika (kultur)personer för att utforska ensamheten som sådan. Många är nya bekantskaper för mig, vilket gör läsningen oerhört givande bara genom att den tvingar mig utanför boken för att ytterligare vidga mina vyer.

Utan att bli för personlig kan jag säga att jag under en tid inte mådde särskilt väl. Att pyssla med detta gjorde mig både självupptagen och svåråtkomlig för omvärlden. Inte för att jag blev särskilt åtkomlig för mig själv heller – det är en heltidssyssla att må dåligt! Aldrig har jag känt mig så ensam och övergiven som då. Det kretsade förvisso människor omkring mig, men det märkte jag inte alla gånger. Att försöka kommunicera en känsla är ytterligt svårt. Vi får förlita oss på att orden vi använder på något vis skapar en ömsesidig förståelse för vad ”glad”, ”ledsen”, ”arg” och så vidare innebär. De flesta kan uppleva dessa känslor i olika utsträckning och även om jag inte kan vara helt säker, tror jag att det jag känner när jag är glad ungefär är det samma du gör. Emellertid krävs för förståelse igenkänning och kan man känna igen sig i någons känsla som vi inte själva varit i närheten av att uppleva? Ingenting är väl så tydligt som en panikångestattack, men kan samtidigt vara totalt främmande för den som ser den utifrån.

När ord är innehållsfattiga, tafatta, kan andra kulturella uttrycksformer förmedla känslor snarare än betydelser. Jag kände till Andy och även Valerie Solanas, men längs utmed meningarna får jag stifta bekantskap med för mig nya namn: Hendry Darger, David Wojanrowicz, Edward Hopper med flera. Nighthawk, vilket måhända är Hoppers mest kända verk, har jag tidigare sett, men då jag överlag inte särskilt intresserad av att nagelfara konstverk, har jag inte ägnat den någon större uppmärksamhet. Wojanrowicz’ konst är stark och Darger verkar ha varit en oerhört intressant och ensam person. Hans konst är suggestiv och i sin blandning av barnslighet och vedervärdighet chockerande. Gör en slagning på Altavista och se med egna ögon.

Laing är oerhört kunnig och framförallt mångsidig. Boken är, i brist på bättre ord, atletisk. Den rör sig mellan akademisk forskning, små observationer, avstickare på ett otvunget vis. Hon vistas i samma New York-miljöer som några av bokens förgrundsfigurer gjorde. Dessas kontext kontrasterar hon mot nutiden och de samhälleliga skiftningar som ägt rum, påvisas genom de miljömässiga förändringarna hon observerar. Times Square, som tidigare var en arena för diverse skumraskaffärer, är nu, som bekant, varje agorafobikers värsta mardröm. Hon vandrar utmed hamn- och kajmiljöer som tidigare, innan aids gjorde sitt intåg, var en mötesplats för öppna och fria sexuella- och kärleksförbindelser. Hennes redogörelse för hur sjukdomen kom att bli ett oerhört stigma framförallt för homosexuella gör mig nedstämd.

Kanske fyller boken ett terapeutiskt syfte både för läsaren och Laing. Att söka frändskap i andra människor, levande i sina efterlämningar, utgör möjligen ett substitut för ren fysisk beröring – även om man naturligtvis kan omfamna en bok som vore det en mänsklig kropp. Så långt vill jag inte gå, men jag rekommenderar utan omsvep en läsning av boken.