Hjärterkung
Författare: Hanna Krall
Utgiven: 2017-03
Översättare: Julian Birbrajer
Formgivare: Håkan Liljemärker
ISBN: 9789187891526
Förlag: Ersatz
En solskenshistoria. Pittoreska Warszawa-stadsdelar. Nostalgisk byteshandel, sju kilo guld för en skopa salt. Friska nätter under bar himmel iförd det man råkade ha på sig för stunden. Oegennyttiga rekommendationer av medmänniskor till relevanta myndigheter. Kurragömmalekar med höga insatser. Varma bokbål. Kristallklara nätter. Sådär spännande liv vi vill ha. En stilstudie av mänsklig rationalitet. Mil och åter mil av blixtrande tågräls. Spartanska tågsätt. Bolmande skorstenar. Auschwitz. Auschwitz. Auschwitz.
Ibland upplever jag att historia återgiven i text tenderar att få ett overklighetens skimmer över sig; att den drar mot det fiktivas håll och lämnar ett förrädiskt hål efter sig. Ju längre tillbaka i tiden, ju färre källor det finns, desto mer får jag känslan av att det hela lika gärna kunde vara uppdiktat av vilken fantasifull författare som helst.
Jag besökte Auschwitz för några år sedan och blev inte särskilt berörd. Antingen är jag sjuk i huvudet och har likt Kato ett hjärta av sten, eller så förmår jag inte ta in något som jag upplever vara fullkomligt surrealistiskt. Möjligtvis spelade en avgrundsdjup depression in. Hur som helst hände ingenting särskilt inom mig när jag såg tågrälser, staket, byggnader och otaliga högar med människors efterlämningar. Däremot påverkar olika typer av annan dokumentation av Förintelsen mig starkt. Bilder av döende eller döda judar, utmärglade fångar och massgravar, skrämmer mig, särskilt som nazistkängor fortsatt marscherar på gator med allt fler och tyngre steg.
Hanna Kralls Hjärterkung bygger på faktiska händelser och närmare bestämt ett specifikt levnadsöde. Det är prosa, men en prosa med en oerhört allvarlig underton. Den får mig att känna äckel, rädsla och djup medkänsla. Som att det gör någon skillnad. Det är en något lakonisk återgivning. En humor mörk som synden dyker upp här och där. Torra konstateranden som på något vis är muntra, fast på ett tragiskt sätt.
Ramen utgörs till stor del av en kärlekshistoria. Det är knappast en glorifierad kärlek, men stark som ben framstår den. Huvudpersonen försöker på alla vis rädda sin make ur Auschwitz. För att lyckas med detta måste hon ständigt rädda sig själv. Människor runt omkring henne försvinner oftast obemärkt in i döden. Hon är en heroisk människa, om vi med heroism menar ett fullständigt oegennyttigt agerande. Att sälja sig själv är henne inte främmande om det ökar chanserna att återse sin make. Hon gör allt i sin makt för att avvänja sig för henne typiska judiska drag. Detta innefattar både utseende och särskilda kroppsrörelser. Att dränka delar av sig själv blir ett sätt att överleva.
Några människors handlingar framstår vara synnerligen naiva, men det är för att vi sitter och skådar uppifrån en höjd som förlänar oss retroperspektivets överblick. Jag tänker främst på en släkting, jag minns inte vem, som gick iväg för att tala allvar med nazisterna. Han kom aldrig tillbaka. Det är många som inte kommer tillbaka. Samtidigt förundras jag över människors förmåga att överleva.
Den eviga frågan, Hur var det möjligt?, följer mig genom boken. Ja, hur var det möjligt? Det finns skilda teorier om det. Hanna Arendt utformade begreppet den banala ondskan. Det tog ansats ur rättegången mot SS-mannen, och tillika indirekta mördaren, Eichmann. Arendt menar att Eichmann i själva verket kunde ha varit vem som helst. Han handlade som han gjorde till följd av hans plats i maktens hierarki. Han lydde, varken mer eller mindre, order – oaktat att dessa var fruktansvärda. Det är åtminstone en tolkning av Arendt, men jag misstänker att Eichmann inte var vem som helst. Utan att vara en kännare av det mänskliga psyket, borde han rimligtvis haft vissa karaktärsdispositioner som möjliggjorde hans omänsklighet och cynism.
Däremot tänker jag mig att begreppet kan fungera som ett teoretiskt verktyg för att förstå en struktur; ett samhällstillstånd som på något vis normaliserar våld och ett titta åt andra hållet-förhållningssätt. Kanske ger det en förståelse för hur en samhällsapparat gömmer den enskilde människans roll och agerande. Det är inte ett enskilt och avgränsat historiskt faktum. Oavsett vad vi känner, vet och har insikt i, är det intet värt om det inte omsätts i någon typ av handling. Det är närmast att betrakta som ett förräderi mot ett bättre vetande att låta skeendena ha sin gång utan att ingripa. Det är osmakligt, oansvarigt och framför allt historielöst.
Under läsningen slås jag av hur denna, om vi kan kalla det ondska, förekommer i olika tappningar. Angiveriet, där judar angav varandra, verkar ha varit utbrett. Det var ett roulettspel med livet som insats att lita på sin nästa. Den som framstod som vän, kunde när man vände ryggen till varsko nazisterna om ens gömställe. Inte på grund av hat. Det var för att se till sitt egna, och kanske de närmastes, väl och ve. Att vara medlöpare kunde kanske öka oddsen för ens egen överlevnad. Människan som överlevare, som sagt.
Den andra uppenbara ondskan var naturligtvis nazisternas. De judar som förekommer i boken får hela tiden förhålla sig till den. Rent materiellt bombas deras hem sönder och samman. De lider brist på alla förnödenheter. Lien kan när som helst svepa fram i sin omedelbara närhet. Överlevnad är det samma som att förmå att på förhand parera ondskan trots att man inte vet i vilken skepnad den dyker upp. De är utelämnade i nåd och onåd till ödets nyck som både kan vara lycka och olycka. Aldrig någonsin under boken kan jag avgöra vad jag kan vänta av de sista raderna.